Blogginlägg

Ett genomgående rullande tajt sväng

Foto: Carina ÖsterlingOlle Unenge med sin dotter Frida vid sin sida.


OLLE UNENGE
Clarion Hotel, Örebro 10 mars 2018
Konsertlängd: 20:06-21:00
Min plats: Stående i baren ca 6 m från scenen.

PÅ LÖRDAGSKVÄLLEN VAR DET PLATS PÅ SCEN för det levande beviset på att Olle Unenges andra soloalbum är en alldeles utmärkt för att inte säga lysande skiva, "Pensionerade hippies & tatuerade sexpack". Jag ska inom några dagar skriva mina positiva synpunkter om inspelningarna, låtarna och de många spännande arrangemangen i en recension av skivan. Efter en Irlandssemester som hastigt och lustigt förvandlades till en London-tripp, den historien finns det nog också anledning att återkomma till, har jag haft några problematiska dagar med en strejkande dator och begränsat internet så jag har blivit lite sen med reaktion kring konsert och annat.
   Men nu kan jag meddela alla intresserade av Olle Unenges material, som föredrog att stanna hemma framför tv:n och Mellofinalen, tog ett praktfullt felbeslut. Det var alltså inte så trångt i Clarion Hotels foajé där scenen blivit lite djupare och flyttats mer centralt i lokalen. Det gjorde musiken än mer levande och detaljerna i de snillrika arrangemangen tydliga.
   Konsertens repertoar hade inget karriärsammanfattande tema utan var blott och bart koncentrerad till nya skivan, alla tio låtarna i sin redan bestämda ordning. Vuxna rockartister brukar ibland göra det när de vill skapa uppmärksamhet kring något gammalt klassiskt album. Men Olle och hans duktiga musiker gjorde det för att presentera ett för dagen helt nytt album. Som jag dessutom hade ägnat ett dygn att intensivt lyssna till. Och på förhand i mitt huvud var den musikaliska succén given redan innan konserten.
   Med tanke på att de viktiga personerna i skivproduktionen, Clas Olofsson och Fredrik Landh, också var ryggrad på scen, trummor respektive gitarr, blev det liksom ingen utmaning när albumets samtliga låtar skulle få sin premiärspelning. Skivan innehåller visserligen en hel del överraskande inspelningstekniska detaljer men på lördagskvällen förvandlades allt till traditionellt men läckert liveljud med hjälp av ytterligare några musiker och ett par sångerskor.
   Fredriks bror Martin hanterade keyboards och dragspel med sedvanlig elegans och gjorde trumpetsolot i "Fest i byn" till en av kvällens höjdpunkter. På bas gjorde Bengan ("utan" efternamn) som ny i gänget en stabil insats. Och till sånghjälp fanns Nana Johansson, med wailande sång, och dotter Frida Unenge till hands bredvid Olle när det behövdes.
   Det var ett genomgående rullande tajt sväng som gjorde det omväxlande låtmaterialet till en synnerligen läcker helhet där inget av naturliga skäl gick på rutin. J J Cale har ju funnits med som förebild under skivinspelningen och det naturligt lunkande tempot blev något av konsertens tema.
   Jag får väl återkomma med närmare låtkritik eller beröm när jag strax sätter mig ned och recenserar skivan. Olle ville få oss att tro att konserten var slut efter nio av skivans tio låtar men tillsammans med bandet fick han fullfölja den utlovade presentationen av hela albumet. Kanske hade det varit än mer fulländat om han kanske bland extralåtarna slängt in några av höjdpunkterna från förra skivan i det så spännande nyskrudade soundet.

Hyllning till enkelheten
O'Donoghues
3-stjärnig Metaxa
Åter i Marais
Fest i byn
Att se dej falla
Pensionerade hippies och tatuerade sexpack
Sång till A i C
Dave Van Ronk
Långdistanslöparens ensamhet

PS:
Jag ska som sagt sätta mig ner och recensera albumet "Pensionerade hippies & tatuerade tatuerade sexpack". Utan dator till hjälp har jag noterat mina synpunkter på ett stort anteckningsblock och ska nu försöka analysera mina tidigare tankar. Tycker ni er inte kunna tyda kråkfötterna i noteringarna på bilden nedan så är jag själv osäker...



/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.