Blogginlägg

Kvalitéer som överträffar det mesta

Alla bilder: Hans Odelholm

THE BAND OF HEATHENS
Scandic Grand, Örebro 15 maj 2017
Konsertlängd: 20:36-21:22 och 21:47-22:47 (106 min)
Min plats: Stående ca 6 m till vänster om scenen.

Konsertbesökarna på Scandic Grand hade ristat in ett "Äntligen måndag" innanför pannbenet när de anlände till konserten med Austinbandet The Band Of Heathens. Orsaken till detta plötsliga glädjerop var ett sex år gammalt minne när bandet senast uppträdde i Örebro, en konsert som blev en upptäcktsfärd i musik och äventyrsresa med oändliga möjligheter. Ett minne som genom åren satt djupa spår i vårt medvetande och det vilade därmed tunga förväntningar och otäckt höga förhoppningar i luften denna måndagskväll.
   DÃ¥ för sex Ã¥r sedan, 9 maj 2011 (ocksÃ¥ en mÃ¥ndag!), var det bara glädje och positiva vibrationer i luften och den förrädiska frÃ¥gan var nu om Gordy Quist (vänster) och Ed Jurdi (höger), The Band Of Heathens frontpersoner, verkligen skulle kunna upprepa den bravaden med ett i alla delar nytt band bakom sig.
   Allt ska ju relateras till allt hela tiden och när minnet ska sammanfattas och jämförelsen definitivt ska huggas i sten kan jag inte med bästa vilja i världen pÃ¥stÃ¥ att gÃ¥rdagens konsert kom upp i samma magiska och förbluffande kvalitativa nivÃ¥ 2011. Förklaringen ligger nog mest i förväntningarna som var omänskligt överdimensionerade och att göra en jämförelse mellan konserterna är egentligen varken intressant eller relevant. Förutsättningarna var pÃ¥ alla plan olika.
   LÃ¥t oss istället konstatera att The Band Of Heathens 2017 är ett mycket bra band, bättre live än pÃ¥ skiva om jag fÃ¥r bestämma, som nu är tajtare, stundtals tyngre men fortfarande har personlighet med kvalitéer som överträffar det mesta. Nämnda Jurdi och Quist (jo, han har svenskt pÃ¥brÃ¥ kunde han lite stolt avslöja i ett mellansnack) skriver ju genomgÃ¥ende bra lÃ¥tar inom olika genrer som kan bli lite halsbrytande pÃ¥ skiva. PÃ¥ konserten, där det pendlade mellan soul, country, rock, pop och southern rock eller americana som det lite bekvämt brukar sammanfattas som, blev det otroligt underhÃ¥llande med bÃ¥de elektriska och akustiska ingredienser.
   Bandets pÃ¥gÃ¥ende turné är i första hand organiserad för att marknadsföra senaste albumet "Duende" och bandet passade pÃ¥ att framföra en majoritet av lÃ¥tarna frÃ¥n den i mina öron lite ojämna skivan. Inte överraskande fungerade materialet sÃ¥ mycket bättre live, med bÃ¥de energi och stor musikalitet i bagaget, i en fullpackad konsertlokal med en genuint intresserad och oerhört lyssnande publik. Alla bjöds pÃ¥ en konsert fylld av lÃ¥tar frÃ¥n alla bandets studioskivor med en viss naturlig koncentration pÃ¥ den senaste. Men ocksÃ¥ nÃ¥gra fina bidrag frÃ¥n förra skivan, "Sunday morning record" som jag lite oförklarligt inte var sÃ¥ nöjd med i min recension för fyra Ã¥r sedan. GenomgÃ¥ende lugna "Girl with indigo eyes", "Had it all" och "Texas" tillhörde faktiskt mina favoriter den här kvällen. Den sistnämnda hade ett sÃ¥nt där förlängt slut som ökar pÃ¥ magin i bÃ¥de lÃ¥t och framförande.
   Men fokus i repertoaren lÃ¥g naturligtvis pÃ¥ senaste skivan "Duende", som är lite musikaliskt spretig i sin ambition att bjuda pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga influenser det gÃ¥r, som lÃ¥tmässigt live blev sÃ¥ mycket tajtare och mer homogen. Starten med "Sugar queen" var naturligtvis en bra stämningshöjande start och ett perfekt avstamp pÃ¥ en i sin helhet mycket givande konsert. Där Jurdis gitarr hade det där lite skitigare soundet som ingen studioinspelning kan fÃ¥nga.
   Ytterligare aktuella lÃ¥tar som "Green grass of California", Stones-influerade "Trouble came early", "All I'm asking", "Deep is love" (inte fullt sÃ¥ kommersiellt poppig som pÃ¥ skiva), "DC9" och den växande intensiteten i "Last minute man" blev hörnstenar i konserten som ocksÃ¥ blickade tillbaka pÃ¥ äldre lÃ¥tar och covers.
   "Jackson station", Muscle Shoals-inspirerade "Second line", "Hurricane" och "Medicine man" (lÃ¥ng intensiv konsertfinal) var välanpassade Ã¥terbesök i Band Of Heathens lÃ¥tkatalog. Och med bandets vana trogen blev det ocksÃ¥ nÃ¥gra covers, Gram Parsons "Sin city" och Gillian Welchs "Look at miss Ohio" innan de sa tack och adjö.

Gordy Quist: sång/gitarr
Ed Jurdi: sång/gitarr/munspel
Trevor Nealon: keyboards/sång
Scott Davis: bas/sång
Richard Millsap: trummor/sång

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.