Blogginlägg

#1. dvd: Live in New York City

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND: Live in New York City (Columbia/SMV/MVX, 2001)

JA, BRUCE PÅ TOPP IGEN! UNDER ÅRENS LOPP på Håkans Pop har New Jersey-mannen toppat flera av mina rangordnade listor, som "Bästa konserter" och "70-talets bästa album". Och nu gör han det igen som "Bästa dvd" med konsertfilmen som är inspelad under två kvällar, 29 juni och 1 juli, sommaren 2000 på Madison Square Garden i New York. Mitt autentiska minne idag är att dvd-formatet hösten 2001, när "Live in New York City" släpptes, var ganska nytt i mitt liv och bara den upplevelsen var givetvis positivt omtumlande. Mina vhs-rutiner under närmare 15 år fick sig en rejäl knuff framåt. Högsta bildkvalité, knivskarpa närbilder framkallade nästan svindel, kombinationen ljud/bild var så dags oöverträffad och hela produktionen gav mig samma känsla som att vara på plats i konsertlokalen.
   Och jag känner en vän, Gabriel RÃ¥dström (till dags dato 43(!) Bruce-konserter pÃ¥ sitt samvete), som faktiskt var där BÃ…DA kvällarna när inspelningarna till denna fantastiska konsertfilm gjordes. Med illa dold entusiasm berättar Gabriel med egna ord om sin upplevelse i New York och pÃ¥ Madison Square Garden de där legendariska dagarna i den här artikeln som dessutom innehÃ¥ller nÃ¥gra unika bilder.
   Bruce Springsteens lÃ¥ngvariga och stabila projekt med E Street Band som komp tog paus 1988 efter turnéerna Tunnel Of Love Express Tour och Human Rights Now!. Samarbetet med sina kompisar sedan mÃ¥nga Ã¥r lÃ¥g sedan i malpÃ¥se under större delen av 90-talet medan Bruce, förutom Roy Bittan, prövade nya kompmusiker bÃ¥de pÃ¥ scen och skiva 1992-93. Bruce/E Street Band, nu inklusive Steven Van Zandt, Ã¥terförenades kort och tillfälligt 1995 (resulterade i nÃ¥gra nya lÃ¥tar och videon "Blood brothers") innan Springsteens solokoncept "Ghost of Tom Joad" följde med bÃ¥de skiva och pÃ¥ turné.
   VÃ¥ren 1999 var Ã¥terföreningen ett faktum pÃ¥ allvar, drygt ett Ã¥r lÃ¥ng turné utan att ha nÃ¥got nytt skivmaterial att marknadsföra. Turnén (Reunion Tour) avslutades just med de tvÃ¥ ovannämnda konserterna i Madison Square Garden där de sammanlagt spelade tio konserter under tre veckor.
   1999 var E Street Band ett ännu färgstarkare turnéband med Van Zandt tillbaka i gruppen, som han hade lämnat 15 Ã¥r tidigare, bredvid sin ersättare Nils Lofgren. Det gav Van Zandt en nÃ¥got friare utrymme som spektakulär showare vid sidan av Bruce. Och repertoaren pÃ¥ turnén var som sagt fri frÃ¥n speciella lÃ¥tkrav och inte bunden till nÃ¥gon ny skiva.
   Därför är det, visserligen med knapp marginal, frÃ¥n "Born to run"-albumet som dvd-konseren har hämtat de flesta lÃ¥tarna följt av "The river" och "Darkness on the edge of town". Men Bruce live 2000 är lÃ¥ngtifrÃ¥n nÃ¥gon nostalgishow utan framträdandet i Madison Square Garden är NU och BÄST! Ty blandningen i repertoaren är exemplarisk med ett urval lÃ¥tar frÃ¥n sammanlagt nio olika album men ocksÃ¥ en handfull nya lÃ¥tar som hade premiärspelats pÃ¥ just den här turnén.
   Skivversionens utgÃ¥va, dubbel-cd eller trippel-vinyl (som släpptes i april 2001), av "Live in New York City" innehöll 19 lÃ¥tar som ökades till 25 när den här dvd:n gavs ut sju mÃ¥nader senare. När jag idag analyserar bÃ¥da kvällarnas setlist upptäcker jag att det finns ytterligare nio Springsteen-lÃ¥tar frÃ¥n konserterna som, vad jag förstÃ¥r, inte har släppts i nÃ¥got format. Bland annat "The promised land", "Bobby Jean" och "Growin' up". Men det ska med kraft tilläggas att dvd:ns 25 lÃ¥tar räcker med god marginal som material för att producera världens i mina öron och ögon bästa konsertfilm.

REDAN EFTER FYRA LÅTAR PÅ FÖRSTA dvd:n känner jag en viss andfådd belåtenhet än idag. Jag är tvungen att ta paus i uppspelningen för att samla tankarna och intryck efter en mäktig entré, en start i 180 med "My love will not let you down" och en svettig Bruce redan efter en låt. Men som ni kan läsa i artikeln, där Gabriel idag minns upplevelsen, inledde Bruce och bandet konserten med den nyskrivna (tillsammans med Joe Grushecky) "Code of silence" som inte finns med på dvd:n. Med Lofgren i bandet kan Van Zandt ägna sig åt annat, exempelvis spela mandolin i "Atlantic City".
   Och andhämtning i konserten blir det. Lofgren vid steelgitarren och Danny Federici med dragspelet i händerna gör "Mansion on the hill" till en stillsam pärla medan Bruce och Patti Scialfa nästan sjunger duett i samma mikrofon. En osedvanligt sensuell saxofon (Clarence Clemons) förvandlar sedan det tre minuter lÃ¥nga introt till "The river" till en svÃ¥ridentifierad sekvens. Den till slut elva minuter lÃ¥nga lÃ¥ten har inga spektakulära partier och ett nästan sammetsmjukt E Street Band hÃ¥ller masken och det är egentligen bara Bruces munspelssolo kvar frÃ¥n originallÃ¥ten.
   I den upparrangerade sololÃ¥ten "Youngstown" ökar intensiteten igen med ett häftigt gitarrsolo frÃ¥n Lofgren som bara är en förvarning om vad som komma skall. Direkt utan paus följer nu nämligen den kanske rockigaste, stökigaste och mest högljudda lÃ¥ten i hela Bruce/E Street Bands lÃ¥tkatalog, "Murder incorporated", som kulminerar när grabbarna i mitten sliter vÃ¥ldsamt i strängarna pÃ¥ sina elgitarrer.
   Efter den volymstarka urladdningen lÃ¥ter efterföljande "Badlands" och allsÃ¥ngsfrämjande "Out in the street" som blott en vindpust men bara nästan ty en delvis upplyst hall skapar masshysteri i allsÃ¥ng. Här gÃ¥r det inte riktigt att förhÃ¥lla sig objektiv när den alldeles fantastiska raden av oändligt starka lÃ¥tar avlöser varandra i ett framträdande som genomgÃ¥ende bara växer och blir till ett program med enbart höjdpunkter.

KONSERTEN HAR FRAM TILL NU rullat på utan uppenbara klipp men mitt i all upphetsning tonar bilden ut under några svarta tiondels sekunder innan nästa oförglömliga framträdande följer: "Tenth Avenue freeze-out" som under 20 minuter innehåller allt från verbala utbrott, en hetsig presentation av bandet och rockmusik förvandlad till en stor och visuell show.
   Innan dvd 1 tar slut bjuds vi pÃ¥ ytterligare en magnifik hitlÃ¥t, "Born to run", som fullkomligt stormar fram och följs av tvÃ¥ nya lÃ¥tar, "Land of hope and dreams" och "American skin (41 shots)", som representerar det monumentalt melodiska respektive det starkt engagerade i Springsteens repertoar.
   Det är, lite överraskande, i slutet pÃ¥ första dvd:n som extramaterialet (se nedan) ligger.
   Dvd 2, som lÃ¥tmässigt är lite kortare, har en skön blandning av nÃ¥gra hits, nÃ¥gra rariteter och nÃ¥gra rejäla klassiker. Jämfört med första-dvd:n, som i tempo och lÃ¥tordning kan uppfattas som en konventionell men förkortad konsert, är lÃ¥tarna här lite slumpmässigt utvalda och lÃ¥tordningen är inte riktigt logisk. Men dvd 2 är ändÃ¥ en mycket underhÃ¥llande avslutning, utan minsta svacka, pÃ¥ en oöverträffad konsertfilm.

OCH DET BÖRJAR VERKLIGEN PÅ TOPP med "Backstreets" och Roy Bittans mäktiga pianointro. "Don't look back" (som Bruce först gav bort till The Knack) är ännu en energikick och mixas snyggt över till "Darkness on the edge of town" för att sedan följas av två låtar som hänger ihop från samma konsert, "Lost in the flood" (första gången på en Bruce-konsert sedan 1978!) och ett akustiskt soloframträdande av "Born in the USA" där Bruce spelar 12-strängad slide med en nästan österländsk klang i gitarren.
   SÃ¥ kommer det drygt tio minuter lÃ¥nga mästerverket "Jungleland" och sopar rent bland alla favoriter. BÃ¥de melodiskt storslagen och känslomässigt rockig och majestätisk med Clarence Clemons nästan tre minuter lÃ¥nga saxofonsolo, rockhistoriens mest legendariska, som den stora pricken över i. Och publiken vet inte till sig av upphetsning.
   Rock'n'roll rules och "Light of day", ännu en lÃ¥t Bruce frÃ¥n början gav bort (den här gÃ¥ngen till Joan Jett), och det mÃ¥ste vara energidryck i de smÃ¥ röda muggarna bredvid varje musiker. Vi kastas mellan ytterligheter när Bruce sedan sätter sig vid pianot och ensam sjunger "The promise", rariteten frÃ¥n "Darkness..."-inspelningarna som valdes bort och inte gavs ut officiellt förrän 2010 i boxen som samlat alla lÃ¥tar som spelades in men aldrig gavs ut pÃ¥ "Darkness on the edge of town". Här blir det näsan magiskt.
   Det pendlar yvigt i materialet pÃ¥ dvd 2 och tillbaka i rock'n'roll-svängen för sista gÃ¥ngen med potentiella partyshowstoppers som "Thunder road" och "Ramrod" innan konsertfilmen avslutas lugnt och stilla men ganska känslosamt med "If I should fall behind" när bandets samtliga sÃ¥ngare avlöser varandra vid mikrofonen och allt tonar ut medan en utpumpad publik inte orkar mer.

Extramaterial: En 16 minuter lång Bruce-intervju med Bob Costas från HBO där även hela bandet kommer till tals. Ett fotogalleri under rubriken "New York City Serenade" med en rad oskarpa bilder i både färg och svartvitt.

Därmed var säsongen 2016-17 på Håkans Pop officiellt slut men det blir ändå inte tyst och händelsefattigt här under sommarmånaderna. På onsdag kommer jag presentera planerna för det intensiva sommarprogrammet på Håkans Pop.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.