Blogginlägg

Denison gav underhållning ett seriöst ansikte

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/11 2006.

DENISON WITMER
J TILLMAN
FAMILIAR FACES

Folkets hus/Café Deed, Örebro 1/11 2006

Det var en av vinterns första iskalla kvällar, en perfekt passande tid att söka värme och gemenskap. Och i Folkets Hus källare i Café Deeds regi var det lätt att finna både det ena och det andra. Det påminde om en Klubb Söndag-kväll, inklusive intimitet, fast det varken var söndag eller Strömpis. Men flera av killarna bakom den numera tyvärr insomnade söndagsklubben sågs i publiken och på scen som huvudartist stod just Denison Witmer, Philadelphia-killen som gjorde ett gästbesök här i Örebro en söndag våren 2004.
   Dags för storslagen repris och dags för klassisk amerikansk singer/songwriter-pop av den lågmälda och personliga sorten. Ja, Denisons musik kanske inte är så utpräglat personlig men väldigt mänsklig och naturlig. Däremot så typiskt lågmäld att det var omöjligt att missa känslan, det vänliga uppsåtet och de små variationerna i den enastående klangen som uppstod mellan en ensam röst, en akustisk gitarr och några avklädda textrader.
   Men den här vinterkvällen hade, efter en ren Klubb Söndag-modell, mer att erbjuda. Med både ett lokalt förband, Familiar Faces, och ytterligare en amerikansk lågmäld trubadur, J Tillman från Seattle, som är ännu mer okänd i det här landet än Witmer.
   Tillman, som egentligen heter Josh i förnamn men tycker nog namnet är överrepresenterat bland amerikanska sångare, spelade också på de vemodiga känslosträngarna i sina musikaliskt nästan stillastående sånger. Men där finns också mängder av nylonsträngad skönhet, rent av vackra harmoniföljder som den här kylslagna kvällen verkligen värmde mitt hjärta.
   Denison kom, liksom Tillman innan, naturligt in på den komiska ådran under sina underhållande mellansnack, för att spräcka upp den lite högtidliga atmosfären i publiken, när han drog både anekdoter och dråpliga historier som jag uppfattade som helt sanna.
   Sedan fortsatte sångerna, främst från det senaste albumet ”Are you a dreamer?”, och snacket avlösa varandra under nästan en timme. Då han lyckades ge underhållning ett seriöst ansikte tillsammans med många läckra sånger från hans alltmer uppmärksammade repertoar.

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.