Blogginlägg från 2006-11-14

En förtjusande trevlig upplevelse

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/11 2006.

KONSERT
Claes Nilsson & the Wheels
Black River
K5, Örebro 12/11 2006

En ytterst lågprofilerad tillställning inför ca 150 personer blev till en USA-inspirerad afton med massor av musik från förr fast materialet nästan uteslutande var original. Karlstadssonen Claes Nilsson med sitt band The Wheels och den mycket exklusiva premiären på det lokala bandet Black River. Och i söndagskvällens båda band fanns det faktiskt en steelguitar och musikaliskt hade de hämtat mycket inspiration i det tidiga 70-talet.
   Jag vet inte om Roadrunners och Strollers definitivt är nedlagda men ur den tillfälliga askan efter de banden reser sig Black River som ett stolt tecken på att rock och country är en mycket fördelaktig mix.
   Mathias Lilja, Henrik Wind och kompani gjorde huvudsakligen originalmaterial som det doftade både Jayhawks, Loosegoats och Whiskeytown om. Och när de avslutade med Merle Haggards ”Sing me back home” så var det svårt att undvika referenser som Flying Burrito Brothers och det en gång magiska mötet mellan Gram Parsons och Keith Richards.
   Mathias kallade det för kalifornisk soul och country med svenskt vemod och jag kan inte uttrycka det bättre själv.
   Lite slarvigt jämförde jag Claes Nilsson med Steve Earle på senaste skivan fast han egentligen har mer gemensamt med den tidiga 70-talsgenren countryrock. Den jämförelsen levde vidare när han och hans band ställde sig på scen och under en timmes tid, uppdelat på två set, bjöd på en mycket habil och hantverksmässigt felfri men lite för musikaliskt polerad insats.
   Det är klart att jag till viss del kan sakna en stor portion originalitet i det gruppen gjorde men Claes Nilssons alla originallåtar är så smart skrivna och så tänkvärt sammanfogade att det slätar över de flesta invändningarna .
   Sedan hörde jag ju att resurserna på scen inte riktigt räckte till för att exakt reproducera skivans fräscha sound. Exempelvis blev körarrangemangen här lite rumphuggna och Claes själv hade inte riktigt utrymme att ge gitarrspelet tillräcklig energi.
   Men det räckte ändå långt för att göra kvällen till en förtjusande fin och trevlig upplevelse.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.