Blogginlägg

Joe Cocker (1944-2014)

Sheffield-sonen Joe Cocker hade en gång i tiden en av rockvärldens hetaste röster med en mycket berömd armföring som kännetecken och var en sångare i den absoluta världstoppen. Men det är länge sedan. Efter de senaste decenniernas alla professionellt producerade och extremt låtstarka men utpräglade coverskivor blev Joe Cocker en typisk mainstream-artist. Jag hittar nästan alla hans senare album i mitt arkiv av cd-skivor, från "One night of sin" (1989) till "Heart & soul" (2004), utan att jag minns några viktiga detaljer.
   Jag går över till hyllorna med lp-skivor och där på Joe Cockers två första album, "With a little help from my friends" och "Joe Cocker!" båda utgivna 1969, hittar jag allt av värde med honom som spektakulär och personlig engelsk sångare.
   Cocker slog ju igenom med dunder och brak med "With a little help from my friends" (nummer 1 i England) hösten 1968. En version som måste bedömas som en av pophistoriens starkaste Beatles-covers och hann inom ett år med att göra två ytterligare minnesvärda covers, "Something" och "She came in through the bathroom window".
   Rösten var naturligtvis nyckeln till framgångarna men han omgav sig med gräddan av engelska musiker, Stevie Winwood, Jimmy Page, Chris Stainton och hela Grease Band med bland annat Henry McCullough. Han gjorde nya versioner av Dave Masons "Feeling alright", Dylan- och Cohen-covers på samma oefterhärmliga sätt.
   Inför sitt andra album började han samarbeta med amerikanen Leon Russell som utvecklades till ett stort turnerande sällskap med främst amerikanska musiker och sångerskor som 1970 turnerade under namnet Mad Dogs & Englishmen. Allt resulterade i en uppmärksammad turné och ett framgångsrikt dubbel-live-album. Låtar som "Cry me a river", "Superstar" och "Delta lady" finns för alltid inristade i musikhistorien.
   Sedan följde några år med mindre uppmärksamhet och det var först i samband med hans berömda filmduett med Jennifer Warnes, "Up where we belong" 1982, som det kommersiellt började gå bra igen för Cocker. Men frånsett några anmärkningsvärda hits som "You can leave your hat on" (ännu en filmlåt), "Unchain my heart" och "Have a little faith on me" har Joe Cocker därefter inte gjort några musikaliskt stora intryck som går att jämföra med åren runt 1970.
   Joe Cocker dog idag 22 december 2014 av lungcancer.

/ Håkan

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.