Blogginlägg

"Bad bad dog"

BO-DOGS
Bad bad dog
(Low Impact)

Lite oväntat men absolut välförtjänt har 2014 blivit Nisse Hellbergs år på tapeten. Strax före sommaren släppte han ännu en kvalitetsmärkt soloskiva, "Vad har han i huvudet?", och är mycket aktuell med en läsvärd och intressant biografi, "Boken om Nisse Hellberg & Wilmer X". Och nu kommer Bo-Dogs där han "bara" är sjungande och låtskrivande medlem i ett rockband vars första album släpps imorgon 29 oktober.
   Bo-Dogs är pÃ¥ väldigt mÃ¥nga sätt inte Wilmer X del 2. Här fÃ¥r Nisse leva ut sina bästa garagerockfantasier, plocka fram de genuina Bo Diddley-referenserna i det öppna officiella ljuset och sedan sjunga pÃ¥ rocksprÃ¥ket framför alla andra, engelska.
   Det är inte första gÃ¥ngen Nisse sjunger originallÃ¥tar pÃ¥ engelska men det känns den här gÃ¥ngen mer mÃ¥lmedvetet och mindre utstuderat än tidigare. "Downward bound" (1986) var ju "bara" översatta Wilmer X-lÃ¥tar, Wilmer-albumet "Snakeshow" (1994) var ett beskedligt försök men Per Gessle-samarbetet under pseudonym ("The Lonely Boys", 1996) var ett steg i rätt riktning.
   Den föränderliga processen mot Bo-Dogs, som i Nisses fall känns bÃ¥de ärlig och naturlig, omfattade följaktligen även texterna. Kravet pÃ¥ innehÃ¥llsrika och fantasifulla sÃ¥ngtexter gärna med en intressant historia inbakad, som genom Ã¥ren har blivit Nisse Hellbergs mänskliga profil, existerar inte i det här projektet. Förutom nÃ¥gra slagkraftiga och snygga knockout-rim kan Nisse koncentrera sig pÃ¥ skramliga gitarriff, ett övervägande högt och larmigt tempo och ett makalöst intensivt sound.
   Förutom en cover av Bo Diddley, gruppnamnet är en hyllning till den amerikanske legendaren, har Nisse skrivit skivans övriga lÃ¥tar. Tretton korta koncentrerade (ingen lÃ¥t är längre än 2:46) rock- och popexplosioner. Där titlar som "Hey, Mr Oil Drop Man", "High heel kicks" och "Go bring back the noise" i nÃ¥gon mÃ¥n skvallrar om att materialet pÃ¥ skivan inte har siktat in sig mot varken kulturelit eller Idol-tittarna.
   Nej, det här är musik som gÃ¥r rakt in i hjärtat utan att passera hjärnan där varken fraser, arrangemang och melodier ska dissekeras eller analyseras djupare. Jag konstaterar bara ett grymt och överjordiskt sväng i lÃ¥t efter lÃ¥t. MÃ¥hända lÃ¥ter det banalt, naivt och kanske ocksÃ¥ enkelspÃ¥rigt i andras öron men lÃ¥tar och sound tillfredsställer pop- och rockmusikens alla grundläggande ambitioner.
   "Bad, bad dog" är inget enmansverk om jag nu inledningsvis har rÃ¥kat formulerat det sÃ¥. Med sig i denna rykande kvartett har Nisse producentvännen Chips Kiesbye frÃ¥n Sator pÃ¥ gitarr och bas, sÃ¥ngaren och gitarristen Kent Norberg frÃ¥n samma band och trummisen Patrik Herrström som har figurerat bakom bÃ¥de Timo Räisänen och Andreas Kleerup.
   Tillsammans har de spelat in skivan, jag är övertygad om att de dessutom gjort det samtidigt live i studion, som soundmässigt nästan lÃ¥ter simpel och oproducerad, fast "Produced by Chips Kiesbye and Bo-Dogs" pryder dess omslag. Ibland när attacken är som mest primitiv fÃ¥r jag uppfattningen att allt är komprimerat i ett enda monospÃ¥r. Oerhört effektiv pop- och rockmusik som det enligt alla gängse regler och lagar, i den sÃ¥ teknologiska nutid vi upplever just nu, borde vara näst intill kriminellt Ã¥r 2014.
   Nu är "Bad bad dog" inte bara nÃ¥gra snygga, stilenliga lÃ¥ttitlar (se ovan) och korta reptilsnabba melodier som är hits under en kort tid i en övergÃ¥ende process. Här finns faktiskt lite variation, ett läckert pendlande mellan aggressiv pop och melodiös rock och flera instrumentallÃ¥tar där man kan hämta andan innan nästa riffkryddade attack.
   Det är egentligen omöjligt att plocka ut höjdpunkter pÃ¥ en skiva med sÃ¥ mycket komprimerad kvalité. Men jag fastnar gärna för lÃ¥tarna som stÃ¥r ut eller skiljer sig frÃ¥n mängden i albumets genomgÃ¥ende effektiva rad av tidlös och energisk musik. Som den lite poppigare "Junk angel" och "Go bring back the noise" där de har plöjt ned adrenalin i stämsÃ¥ngen.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.