Blogginlägg

Det kom ett brev...

Försändelsen pressades in i brevinkastet med milt våld och slog i golvet med en hyfsad duns. Där innanför lägenhetsdörren nedanför brevlådan på hallmattan låg det plötsligt ett mycket noggrant plastinbakat brev/paket. Tydlig adressat på framsidan tillsammans med fyra brevfrimärken och ett glatt "GRATTIS" på baksidan.
   Innehållet i det här skivformade paketet var ingen hemlighet för mig, jag hade fått förvarning. Men det var ändå med förväntansfullt darrande händer jag med viss möda tog mig in i den välemballerade försändelsen och kunde befria det nya albumet med den rutinerade men ändå debuterande gruppen Bo-Dogs. Med en välskriven pressrelease av traditionellt klassisk form, som nästan är bortrationaliserad i dagens digitala värld, bredvid Bo-Dogs rödglänsande digipackomslag steg spänningen ytterligare kring den här skivan.
   Bo-Dogs är Wilmer X-profilen Nisse Hellbergs nya sidoprojekt som musikaliskt befinner sig väldigt långt från hans numera rutinerade solokarriär. Dels är materialet på engelska och dels är genren genomgående garagerock, eller pubrock som pressreleasen också vill beskriva det som. På olika vägar har jag hört att de stora skivbolagen tackade nej till det här kanske smalare och mindre kommersiella konceptet. Det förklarar varför Bo-Dogs hamnade på det lilla Örebrobaserade skivbolaget Low Impact Recordings.
   På det bolaget blir Bo-Dogs skivbolagskollegor med The Maharajas, som också är aktuella med ett nytt album samma dag, och grupper som Strollers, The Maggots och The Sewergrooves tillbaka i tiden.
   Nisse har ett rutinerat manskap med sig i Bo-Dogs. Basisten Chips Kiesbye från Sator har producerat både Wilmer X och Hellbergs soloskivor. Gitarristen Kent Norberg kommer också från Sator och trummisen Patrik Herrström har figurerat bakom både Timo Räisänen och Andreas Kleerups Me And My Army.
   Albumet "Bad bad dog!" med Bo-Dogs släpps inte förrän 29 oktober och jag ska inte komma med någon exklusivt tidig recension, det var sånt vi sysslade med på 80-talet, utan bara konstatera att Nisse Hellberg skrammelmässigt har tagit sig tillbaka till sina rötter men att hans låtskrivarkvalitéer nu är bättre. På ett album där ingen låt är längre än 2:46. Det finns all anledning att återkomma till den här skivan om drygt tre veckor.

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.