Blogginlägg

Johans tveklösa potential som scenartist

BASKO BELIEVES
Scandic Grand, Örebro 11 april 2014
Konsertlängd: 20:11-21:33 (82 min)
Min plats: Sittande ca 18 m från scenen.

Som örebroare har vi tack vare Live at Heart under några år fått följa utvecklingen för Johan Örjansson. Från det fina men kanske lite konventionella poprockmaterialet till det mycket personliga soundet under sitt alter ego Basko Believes. Vi fick fick ju en udda försmak på de nya låtarna i höstas under Live at Heart. Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att då smälta det nya materialet som han framförde på helt egen hand. Lite tålamodskrävande och lite snårigt tyckte jag då.
   Efter det alldeles färska och mycket imponerande USA-inspelade albumet "Idiot's hill" var det i fredagskväll dukat för livetolkningar av det genomgående lågmälda skivmaterialet. Förköpet till konserten hade gått segt och det låg väl ett mindre publikfiasko i luften men det visade sig vara en alldeles för skeptisk prognos. Lokalen i stora matsalen på Grand Hotell var välfylld med en intresserad och förväntansfull konsertpublik.
   En mycket nöjd Johan äntrade scenen och gav publiken omedelbart en spontan applåd. Och betalade sedan tillbaka med en generöst fylld konsert på 20 låtar inklusive ett planerat extraparti på fyra låtar plus ytterligare två spontana låtar ensam på scen med bara sin akustiska gitarr.
   På den här turnésvängen kompas Johan av ett Stockholmsrelaterat ungt band som bara presenterades med sina förnamn (Robin, trummor, Tobbe, bas, och vänsterhänte Johan, gitarr) men de gjorde allt i sin makt för att ge "chefen" ett rättvist utrymme för både gamla och nya låtar. Bandet ägde naturligtvis inte Midlakes dignitet och kunde inte direkt upprepa det magiska soundet från skivan, där killar från just Midlake och Israels Nashs band kompar och producerar. Men de var livemässigt tillräckligt skickliga för att ge det nya materialet första bästa behandling.
   Johan har naturligtvis ännu så länge svårt att till hundra procent leva upp till sitt nya speciella alter ego så repertoaren blev en blandning på gammalt och nytt. Där han gärna hoppade över de mest spektakulära låtarna och gav sig på nya personliga tolkningar av mindre kända låtar som "Gone", "Grey skyes" och "How many times", från första albumet "Gone" (2008), men även låtar från senaste Örjansson-albumet "Orange" (2010).
   Låtar som "Lock and load", "Windswept" och "Izabella case" var inte direkt svackor i den intressanta repertoaren. Och de avslutande spontana extralåtarna blev mycket riktigt en nostalgisk återblick och en liten tribut till den initierade Örebropubliken i form av "Houses" och "August makes me cry".
   Men det var givetvis materialet från den mycket uppmärksammade kritikersuccén "Idiot's hill" som stod i centrum för det spännande intresset. I det begränsade soundet, bland annat ingen keyboard i kvällens sättning, blev det naturligtvis orättvist att jämföra med den ofta atmosfäriska magin som präglar många låtar på albumet. Från "Wolves" via "The waiting", "Lift me up" och "Leap of faith" till "Rain song" var det lätt att ta de nya låtarna till sitt hjärta.
   Från en skiva som fanns att köpa i mäktigt fina vinylformat tillsammans med konstverk, örhängen och väskor designade av Johans sambo Anna Engebrektsen (se vänster) som också är ansvarig för den grafiska designen på skivomslaget.
   Även live på scen, i "Gone bland annat, var det lätt att dra paralleller mellan Johans starka röst och Van Morrison fast det saknades blås i arrangemangen.
   Johan Örjansson tog det stora kreativa steget som artist med nya albumet och konserten var det lilla steget mot en allt större position som scenartist. Resurserna kanske än så länge är lite begränsade men han har tveklöst potential, både i scenenergi och repertoar, att snart etablera sig på de stora scenerna.
   Det var min slutsats om en konsertkväll som spontant och livfullt fortsatte off the record i Grands foajé framåt natten. En efterfest som fick ytterligare en dimension när basisten Tobbe satte sig bakom flygeln och framkallade, tillsammans med Johan, bandet och andra, mer eller mindre skrålig men charmig allsång till både "Hey Jude", "Great balls of fire" och "My way". Ett besök i pop- och rockhistorien som fortfarande nu på lördagseftermiddagen ekar i mina öron. Se bild nedan.

Foto: Carina Österling

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.