Blogginlägg

"Electric"

RICHARD THOMPSON
Electric
(Proper)

Förhållandet till Richard Thompson och hans musik har för mig personligen varit långt men också kvalitetsmässigt ojämnt och sporadiskt. Från de där klassiska Fairport Convention-skivorna i slutet på 60-talet, fortsättningen med duettskivorna med sin fru Linda och sedan en mängd soloskivor som till och från hamnat i glömska och i sanningens namn har hans solokarriär varit upp och ned.
   SÃ¥ det var med stor försiktighet jag började lyssna pÃ¥ hans nya skiva, som har fÃ¥tt den inte helt representativa titeln "Electric", som i vanlig Thompson-ordning inte är den där genuint helgjutna skivan men ändÃ¥ innehÃ¥ller en mängd toppar som gör att jag tar den till mitt hjärta.
   Att Thompson har valt att arbeta med Buddy Miller som producent är givetvis nÃ¥got som lockar mig att lyssna med stor koncentration. Miller, som tidigare visat framfötterna pÃ¥ skivor med Emmylou Harris, Robert Plant och Solomon Burke och även pÃ¥ egen hand, är ju ett namn av dignitet även om förutsättningen gitarrist producerar gitarrist kan gÃ¥ spikrakt Ã¥t fel hÃ¥ll. Jag var pÃ¥ förhand ocksÃ¥ lite rädd för att den genuine engelsmannen skulle tappa bort sig i en amerikansk studio.
   Och det börjar lite omotiverat intensivt och i högt tempo. "Stony ground" är en mängd gitarrer, slide och körer ut och in i varandra, och stundtals en orgie i gitarrsound. Men redan pÃ¥ andra lÃ¥ten är vi pÃ¥ den engelska landsbygden, "Salford Sunday", med folkinstrument och en melodi som knallar pÃ¥ bÃ¥de snyggt och effektivt.
   Snabba kast i inledningen alltsÃ¥ och fortsättningen blir en liten berg-o-dalbana som dock inte är sÃ¥ förskräckligt tÃ¥lamodskrävande utan roar mer än den känns krävande. Rytmiska "Sally B", tunga träskliknande "Stuck on the treadmill" gränsar till hÃ¥rdrock och leder fram till den gränslöst vackra "My enemy", med sin magiskt stigande känsla, och jag lär mig ännu en gÃ¥ng att Richard Thompson aldrig gÃ¥r i nÃ¥gra upptrampade förutsägbara spÃ¥r. Men kan spela gitarr bÃ¥de vackert och engagerande.
   Blandningen pÃ¥ skivan blir alltsÃ¥ behÃ¥llningen. När det pendlar mellan lite tyngre saker som "Good things happen to bad people" och "Straight and narrow" och vackra balladhöjdpunkter som "Another small thing in her favour" och "The snow goose" (med Alison Krauss pÃ¥ sÃ¥ng).

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.