Blogginlägg från 2013-02-05

"Forever endeavour"

RON SEXSMITH
Forever endeavour
(Cooking Vinyl)

Kanadensaren Ron Sexsmith var en gång i slutet på 90-talet en av mina största nya favoriter. Hans tre första skivor, som jag då uppfattade det, var av en så stegrande fantastisk kvalité att jag helt fångades av hans låtskrivande, vemodiga stämma och allmänt sympatiska utstrålning. Även på konsert var han i allra högsta grad imponerande.
   Hans första tre skivor, som toppades av 1999 års allra bästa skiva "Whereabouts", var alltså inte hans tre första skivor. Fick jag reda på då och skickade efter den allra första debutskivan "Grand opera lane" från 1991. Direkt från Kanada faktiskt. Inget bortglömt mästerverk direkt.
   Fastnaglad i min Sexsmith-filosofi att varje skiva bara skulle bli bättre och bättre gick jag in i väggen. Varken bokstavligen eller bildligt talat men min tro på kanadensarens förmåga att hela tiden skriva fantastiska låtar fick sig en törn. Först kom den på förhand omåttligt hajpade Steve Earle-producerade "Blue boy" och tryckte ner mig i skorna. Sexsmith var plötsligt en vanlig människa och gjorde en vanlig skiva med höjdpunkter och svackor som vem som helst.
   Nåja, Sexsmith fanns med på mina årsbästalistor både 2001, 2002 och 2004 men intresset planade med tiden ut något för att glöda till lite 2011 med albumet "Long player late bloomer" som visade att han var en liten bit på väg tillbaka.
   När jag inför nya skivan "Forever endeavour" läser att han har återförenats med den producent som stod bakom den där fantastiska 90-talstrilogin, Mitchell Froom, växer förväntningarna märkbart. Och visst är det en personligare, bättre och genomgående mer intressant Sexsmith som levererar igen.
   "Nowhere to go but down" sjunger Ron i första låten och han är sig så välkommet lik. Ser på världen med vemodiga, lite ledsna ögon men har en fantastisk känsla att fånga de små ögonblicken med fin poesi och vemodigt vackra harmonier.
   Froom har uppenbart givit tillbaka Sexsmith tron på sig själv och på något sätt har han växt ikapp sin egen gamla storhet och gjort en mogen skiva med övervägande starka låtar. Homogent låtskrivande igen och han framför låtarna väldigt enkelt, sparsmakat och utan krusiduller. Men Froom har sedan dekorerat singer/songwriter-sångerna på ett alldeles utsökt sätt som lyfter både material och framförande. Med väldigt känsligt blås och översvallande stråkar har Froom givit sångerna en klapp i ryggen utan att dränka varken Sexsmith eller den ursprungliga känslan i materialet.
   Inledningen på skivan är helt magisk. Fram till åttonde låten, den lätt poppiga "Back of my hand", har skivan en väldigt genomgående kvalité som jag inte har hört från Sexsmith på 14 år. En ensam trombon, några mariachi-trumpeter eller New Orleans-inspirerade arrangemang kan inte dölja Sexsmiths kvalitéer som klassisk låtskrivare och ödmjuk sångare.
   Sedan mattas energin något, kanske även hos mig som lyssnare, och vi får några mer mänskliga låtar som går på i tämligen förväntade hjulspår.
   Totalt sett är det inte samma starka låtmaterial som på "Other songs" och "Whereabouts" men Sexsmith lider givetvis av problemet att försöka överträffa sig själv hela tiden. Men han fångar ofta kärnan i låten snabbt och i den virvlande värld vi just nu lever i är det en fördel.
   Vi är på väg till våren men i Ron Sexsmiths värld är det ofta höst, just den känslan i avslutande "Autumn light", men det hindrar inte att hans nya album kan bli en långkörare i den allt ljusare framtiden.

/ Håkan

Reg Presley (1941-2013)

Reg Presley är död. En ikon, om än i dag ganska bortglömd, har gått ur tiden. Sångaren i Troggs, som bildades 1964 som Troglodytes, tog sig efternamnet Presley för att skapa uppmärksamhet men det tog ungefär fem minuter innan vi glömde bort att han spekulativt konstruerat sitt artistnamn och istället imponerades av en stark, kraftfull och personlig röst och sedan en mängd klassiska hits.
   (Reg Presley föddes som Reg Ball. Apropå namnbyten. Vem tänker idag på att Elvis Costello tog sitt förnamn efter samma Presley?).
   Efter den floppande debutsingeln "Lost girl" fick Troggs 1966 ett mäktigt genombrott med "Wild thing". En cover skriven av Chip Taylor men för alltid förknippad med Troggs och Presleys röst. Men Troggs var inget coverband för snart producerade bandet egna låtar, skrivna av just Presley, som var precis lika framgångsrika. "With a girl like you" (störst hit i Sverige: nr 1 på Tio i Topp), "I can't control myself" och "Love is all around" är alla klassiker i pophistorien.
   Den senare låten fick en stor revival i filmen "Fyra bröllop och en begravning" 1994 i en inspelning med Wet Wet Wet.
   Vi ska inte heller glömma bort Troggs tillfälliga comebackalbum "Athens Andover" från 1991 som inte hade så mycket med gamla 60-talet och hits att göra utan är en mogen och intressant skiva. Gjord tillsammans med tre R.E.M. -medlemmar med mycket starka låtar av vilka fem skrivits av Presley Albumtiteln är en kombination av R.E.M.:s hemstad Athens, Georgia, och Troggs och Reg Presleys hemstad Andover, Hampshire i södra England. Presley föddes i Andover och det var också där han dog igår.
   Reg Presley dog av lungcancer 4 februari 2013.

/ Håkan

"Strawberries & Chocolates"

THE TOR GUIDES
Strawberries & Chocolates
(Digit)

Popmusik kan i dagens klimat låta på fasligt många olika sätt. Östersundsgruppen The Tor Guides gör sin popmusik enligt 70-talsmodellen om man nu snävt absolut måste tidsbestämma influenserna. När jag först tittade i cd-häftet och upptäckte en tolvsträngad Rickenbacker fick jag äkta powerpopvibrationer med gitarrer och melodier i en skön samklang. När jag sedan lyssnade föll jämförelsen med exempelvis 10cc på plats innan jag mycket riktigt hittar bandets egen beskrivning av sina låtar där de själva nämner just 10cc.
   Inte så många poppiga gitarrer alltså utan mer ett studiotillverkat pophantverk med keyboards, tjocka lager av popkörer, perfekt harmoniska melodier och somriga låttitlar som "Sweet apple pie", "Summer's green" (komplett med fågelkvitter) och titellåten.
   Ofrånkomligt i sammanhanget förekommer också Beatles i referenserna när gruppen mycket ambitiöst och intressant beskriver historien kring varje låt. Men soundmässigt är det nog Beatles i nästa steg på 70-talet som åsyftas. Jag är övertygad om att Torbjörn Pettersson, som sjunger, spelar de flesta instrumenten och skriver The Tor Guides låtar, med lätthet skulle kunna skriva Rutles-inspirerade Beatles-låtar så att advokater på musikförlag skulle få för sig att låtarna redan är skrivna.
   Jag hör inget som direkt låter som stöld men däremot är soundet klassiskt och inte helt nytt men ändå ovanligt i en tid när sound och image betyder så mycket mer än låtar, starka refränger och kvalitativa melodier. När jag har övergivit de inledande önskemålen om renodlad powerpop, typ ett nytt Watermelon Men, framträder ett album med en jämn ström ytterst finurliga och välsmakande poplåtar.
   Rubriken på The Tor Guides hemsida är "Three minutes in Popland" och placerar skivan mitt inne i dess epicentrum med låtar runt just tre minuter (med undantag för titellåtens 4:05) där charmiga texter, avvägda arrangemang, korta verser och slagkraftiga refränger har allt som livet egentligen begär.
   På ett osynligt utrymme mellan Jellyfish, Fountains Of Wayne och Stonecake ("Tuesday afternoon") har Tor Guides tagit plats i pophistorien.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.