Blogginlägg

Väloljat gung i naturskön miljö

Foto: Anders ErkmanKarin Wistrand och Staffan Ernestam.

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/8 2012.

JEREMIAS SESSION BAND
Vinöns Värdshus 17 augusti 2012
Konsertlängd: 20:16-21:50 (94 min) Se fotnot.
Min plats: Mest stående 10 meter rakt framför scenen.

Under drygt fem fantastiska år har Jeremias Session Band under ledning av Staffan Ernestam utvecklats från en inspirerad men sporadisk hobbyorkester till ett proffsigt storband fylld av teknisk briljans och övermäktig elegans. Konceptet, som genom hela historien byggt på Jeremias i Tröstlösas texter i moderna arrangemang, har också växt kommersiellt och blivit ett jätteprojekt med konserter i stora lokaler och på gigantiska utescener.
   Efter den positiva vandringen har Ernestam & Co inte så mycket kvar att bevisa musikaliskt och tog i år, traditionellt lagom till Jeremiasdagen, beslutet att göra en kortare turné på mindre scener i länet. Det kanske inte var en tuff utmaning eller något våldsamt fantasieggande grepp. Ändå var det spännande och på förhand lite lockande att se och höra det stora bandet på Vinöns Värdshus lilla intima scen där vanligtvis normalstora rockband och soloartister brukar uppträda.
   Hur skulle ett åtta medlemmar starkt band och sångare överhuvudtaget praktiskt få rum på den begränsade scenen. Och hur skulle deras vidlyftiga och stundtals luftiga sound passa i detta trånga format. Eller skulle närheten till åhörarna och den intima miljön helt oväntat ta musiken till en ny och tidigare outforskad nivå. Det fanns en handfull frågor i luften när vi tog färjan till Vinön denna vädermässigt fantastiska fredagskväll. Och svaren på våra undringar kunde vi i stillhet sammanfatta medan vi i den ljuvliga sommarnatten stävade tillbaka mot land några timmar senare.
   För det första gjorde den natursköna miljön och vädret sitt allra bästa för att förstärka intrycket av konserten när det stora bandet ställde sig på den lilla intima scenen hos Vinöns Värdshus. Både hos publiken och alla artister på scen, där det inte oväntat uppstod en del praktisk trängsel, där det musikaliskt var lika väloljat som vanligt med fortfarande samma lätta gung i de smakfulla arrangemangen.
   Mycket logiskt var arrangemangen i den här begränsade lokalen mer dämpade och akustiskt baserade. Staffans huvudinstrument var genomgående akustisk gitarr vilket fick bandmedlemmarna att lysa än mer tydligt. På läckra instrument som banjo (Clas Olofsson), dragspel, hammondorgel (båda Martin Landh) och ståbas (Fredrik Landh) som perfekt harmoniserade med den vackra visuella inramningen.
   Inte överraskande var det bandets mångåriga klassiker som mest påverkade publikreaktionerna. Med låtarna "Man borde inte sova", den texmex-arrangerade "Sommar" och "Dräng i stan", tätt sammankopplade, blev det uppsluppet både på scen och bland publik och i den ordinarie rockiga slutlåten "När alla fåglar tiga" visste glädjen ibland inga gränser i publiken.
   Jagade av ambitionen att hela tiden bjuda på nyheter hade bandet utökat repertoaren med några covers som i mina öron dock lät lite omotiverade. Mats Paulssons "Vindens vid vindens ängar" är ju en duktigt uttjatad klassiker och Cornelis Vreeswijks "Somliga går i trasiga skor" har ju Eldkvarn lyckats göra till sin klenod alldeles för ofta. Kända låtar som säkert tillfredsställde den mogna publiken men inte bjöd på någon musikalisk överraskning och jag är glad att en helt underbar version av Karin Wistrands "Ge mig en sidenklänning" spräckte upp den negativa sekvensen i konserten.
   Och jag var ännu gladare att konstatera hur väl bandmedlemmen Peter Nygren så fint axlade både Mats Ronanders och Niclas Ekholms mantlar i "Bergslagsstad" respektive "Önskevisa" (som jag trots pladdret i baren just då uppfattade som klockren). Andra höjdpunkter var givetvis när Karin Wistrands glasklara röst mötte Staffans sträva stämma i "Man borde inte sova", Clas Olofssons träskdoftande banjo i "Ett märkvärdigt trä" (som föregicks av en detaljerad lektion i ämnet Jeremias i Tröstlösa), energin i Peter Damins trummor i slutet på ovan nämnda "Somliga går i trasiga skor" och finalen "Trastland" som perfekt ackompanjerade vår promenad genom den sagolika naturen tillbaka till färjan på en av den här vädermässigt nyckfulla sommarens vackraste kvällar.

Fotnot: Från säker källa (Karin Wistrand) fick jag i lördags höra att bandet efter "Trastland" fortsatte med "Tess Lördan" och "Vi lyckliga".

Staffan Ernestam: gitarr, munspel och sång
Karin Wistrand: sång
Peter Nygren: keyboards och sång
Martin Landh: keyboards och dragspel
Niclas Bäcklund: saxofon, flöjt, tin whistle, gitarr och sång
Clas Olofsson: gitarr, banjo, lapsteel och pedalsteel
Peter Damin: trummor
Fredrik Landh: bas

Låtarna:
Jeremias prolog (intro)
Sveriges hjärta
Mor Sol
Drömmar är bra konstiga
Visa vid vindens ängar
Ge mig en sidenklänning
Somliga går i trasiga skor
Bergslagsstad
Ett märkvärdigt träd
Man borde inte sova
Sommar
Dräng i stan
Önskevisa
När alla fåglar tiga
En sommarvän
Älvdansen

Extralåt
Trastland

Extra extralåtar
Tess Lördan
Vi lyckliga

Fler bilder från Anders Erkmans kamera:


Karin Wistrand.


Clas Olofsson.


Niclas Bäcklund.


Niclas Bäcklund och Fredrik Landh.


Peter Damin.

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.