Blogginlägg

”I ett vinterland”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 2000.

ULF LUNDELL
I ett vinterland
(Rockhead/EMI)

Det skramliga har sin tid, det brutalt distade ljudets dagar är alltid räknade och öppenheten för det slarvigt hafsiga är alltid begränsad. Fråga bara Neil Young.
   När det är som svartast är ljuset nära, efter frustrerad pessimism finns det alltid plats för positiv kärlek. Fråga bara Bruce Springsteen som en gång gick från "Darkness on the edge of town" till "The river" på några år.
   Och fråga också Ulf Lundell som för tjugotalet år sedan förvandlades från självmordspilot på "Längre inåt landet" till kärleksprofet på "Kär och galen". Nu har han kommit till insikt igen.
   Efter några år bland avskalade ljudbilder och provokativt primitiva arrangemang vill han nu ge lyssnaren en sann njutning, en ljudmässigt alldeles förtjusande produktion.
   "I ett vinterland" är en anmärkningsvärd ansiktslyftning. Med en rent sensationell ljudbild.
   Han har givit sig tid och inte sparat på några resurser när han tillsammans med ett uppenbart engagerat producentteam, Michael Ilbert och Christoffer Lundquist, fläskat på med vidunderliga arrangemangslösningar.
   Utsmyckning och dekor som fallit platt till marken och fått motsatt verkan om inte Ulf Lundell samtidigt, på sitt numera sällsynt positiva sätt, skrivit några av sina starkaste sånger på år och dag.
   Skivans första halvdussin låtar är en så imponerande start på detta fullmatade album, 15 låtar på över 77 minuter, att jag skulle ville utropa den låtsekvensen till Lundells mäktigaste någonsin under alla hans 25 år som skivartist.
   Efter den lugnt meditativa "Det nakna trädet", med positiva undertoner, börjar en hitparad av sällan skådat slag.
   "Vinterland" är 12-strängad Rickenbacker-pop. "Den här våren" låter som en outtake från "Den vassa eggen" fast mycket positivare och mer optimistisk. "Hennes rygg" är både vacker och tung. "Lycklig man" är en oerhört stark variant på samma gamla tema. Och "Atlanten" har ett positivt driv med en levnadsglad konstnär i blickpunkten. Fantastiskt.
   Efter en sådan inledning vore det att begära mirakel om det skulle fortsätta på samma höga kvalitativa nivå.
   Därpå följande låtar blir mer ordinärt underbara och typiskt Lundell-aktiga, fortfarande med snygga ibland orientaliska arrangemang och en flitigt anlitad symfoniorkester bakom.
   Sedan från låt 12 svingar sig kvalitén och spänningen återigen upp mot svindlande höjder. "Jag saknar dej" är en träffande bild av tiden just nu och molltyngda "Altaret i Maria" pendlar mellan avskalad skönhet och vardagligt engagemang. Och så jullåten "Låt det snöa" som är tung och rytmisk med fler släktband till Phil Spector och blöt snö än de fjäderlätta flingorna i "Snart kommer änglarna att landa".

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.