Blogginlägg

”Silver & gold”

i>Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/4 2000.

NEIL YOUNG
Silver & gold
(Reprise)

Pendlandet mellan ljust och mörkt, hårt och mjukt, elektriskt och akustiskt har varit Neil Youngs starka varumärke genom alla år. I ett osvikligt rasande och rastlöst tempo.
Under senare år har produktiviteten på skiva sinat något. Fyra år sedan senaste studioskivan, den tämligen svaga "Broken arrow", gör att Neil lämnat den längsta kreativa pausen i sin karriär bakom sig.
   Vilket i sin tur gör att intresset inför och hungern efter ett nyinspelat Neil Young-album spränger alla förväntningar.
   Och i det läget tror jag "Silver & gold" är ett något ofokuserat album. Skivan, som huvudsakligen legat på is sedan förra våren, är nog en av kanadensarens mest lågprofilerade skivor någonsin. Avslappnad, laidback och nästan cool tar han sig igenom skivans tio låtar på rekordkorta speltiden under 40 minuter.
   Det är avspänt, huvudsakligen akustiskt men inte alls ensamt för Neil har ofta ett band bakom sig. Men det är steelguitar, piano, pumporgel, munspel och dobro som gör soundet på århundradets första Young-skiva.
   En skiva som inleds lite avvaktande utan direkt melodiska höjdpunkter. Det dröjer till fjärde låten, den självbiografiska "Buffalo Springfield again" (med den odödliga inledningsfrasen "used to play in a rock'n roll band..."), innan temperaturen höjs.
   Sedan kommer ett radband på 3-4 låtar av utsökt kvalité. Lika luftigt och till synes spontant som i inledningen men med en vemodig ton som väcker känslorna till liv.
   "The great divide" (steelguitar och pumporgel i ett tårögt möte), "Horseshoe man" (en andlöst vacker pianolåt), "Red sun" (med Linda Ronstadt/Emmylou Harris-kör i en nästan irländsk låt) och "Distant camera" (konventionell och personlig på samma gång) är alla homogena Neil Young-klassiker.
Tillfälligt tillbaka till det lössläppt okoncentrerade i "Razor love" innan storartade "Without rings" kommer som final. Där sjunger Neil så lågt på tonskalan att det blir en oerhörd effekt i sig.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.