Blogginlägg

”Med vidöppna fönster”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/3 2004.

Tomas Ledin
Med vidöppna fönster
(Andersson/Universal)

Tomas Ledin har gjort sin mest överraskande skiva sedan han comebackade 1990. Det kanske låter omskakande men riktigt så revolutionerande är inte resultatet. Men dock stundtals väldigt bra, väldigt avslappnat och väldigt mänskligt.
   Det är klart att Ledin fortfarande låter Ledin. Men med hjälp av sin nye vapendragare i form av Dan Hylander som både hjälpt till med produktionen och låtskrivandet har det blivit en helt annan tyngd på skivan än tidigare. Utan att det är just tungt, om ni förstår vad jag menar.
   Några intron och refränger ekar bekant men med jazzpianisten Esbjörn Svensson och den fantastiske gitarristen Ola Gustavsson, som också spelar steelguitar och dobro, i spetsen har soundet utvecklats åt ett intressant håll.
   Mogen vuxenpop med fötterna på jorden. Utan att tro för mycket på den konservativa Tomas Ledin-publiken så är jag övertygad att den tämligen obehindrat kan följa med på den här resan utan att känna sig vilsen. Utan att sakna de elektriskt explosiva refrängerna.
   Ledin tangerar här känslomässigt sina inledande år i branschen. När han var en singer-songwriter med akustisk gitarr och långt hår. För här exponeras fler nakna textrader än på någon Ledin-skiva på närmare 30 år.
   Eller annars lyssnar jag mer aktivt när arrangemangen är så flexibla och lyhörda. Den anspråkslösa musikaliska inramningen lyfter fram orden, meningarna och känslorna på ett helt annat sätt.
   När de mest uppenbara upprepningarna från förr dyker upp, ”En för att sova” har ”Knivhuggarock”-likheter, tänker jag på alla läckra och på en Ledin-skiva ovanliga stunder. Som Sös Fenger-duetten ”Kärlekens anletsdrag”, som när kontrabasen möter Esbjörn Svenssons flygel och som de anspråkslösa men ljuvliga arrangemangen på ”Vem kunde ana” och ”Ett fruset ögonblick”.
   Trots de positiva vibbarna så har jag svårt med Tomas Ledins röst. Bristen på variation är påfallande och han har svårt att sjunga blues och ledsna ballader med svärta. Han låter helt enkelt för trevlig, för mätt och för obekymrad. Hela tiden.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.