Blogginlägg

Ett vackert brev på 1-årsdagen

Med anledning av den här sidans 1-årsdag kom det ett väldigt vackert och kärleksfullt brev som jag naturligtvis inte kan låta bli att publicera. Det kom från min nära vän Joakim och är följaktligen fyllt av beröm men också förklaringar på vad jag vill erbjuda på den här sidan.

Håkan beskrev mig i sin "Mina vänner"-serie som en mentor, en pådrivare och en inspiratör. Jag minns att jag blev väldigt rörd av den posten; rörd och stolt. Förra veckan berättade Håkan att det gått ett år sedan han startade den här sidan.
   - Då måste jag få skriva en text om dig, sa jag.
   Vi har varit vänner i snart åtta år, men jag har aldrig riktigt fått tillfälle att förklara min syn på varför Håkan är framförallt två saker: (a) en av mina absolut närmsta vänner och (b) den mest inspirerande och nyfikna dryga femtioåring jag känner.

Även om ålder aldrig spelat roll i vår vänskap. Inte för oss, i alla fall. Tanten som tidigare jobbade på vårt stammisfik (jag och Håkan dricker tvåtimmarskaffe ihop varje vecka) undrade däremot alltid när jag kom in själv om "jag inte hade pappa med mig idag" (jag ville aldrig bryta hennes illusion och svarade "nej, det är bara jag"). Nu har hon gått i pension och vi ska byta fik.

När jag var med att grunda bloggplattformen Kollegiet kändes det helt naturligt att ta med Håkan. Jag minns inte ifall han var avigt inställd till tanken först, men han tackade ändå ja och skrev fantastiska inlägg om popmusik, på samma sätt som han i snart 40 år författat krönikor, recensioner och artiklar åt Nerikes Allehanda. Av olika invecklade och privata skäl rann idén med Kollegiet ut i sanden. Jag var aldrig ledsen att bli av med min blogg, men jag var ledsen att Håkans skulle försvinna.
   - Anders ska hjälpa mig att bygga en egen hemsida, berättade Håkan förra sommaren när Kollegiets efterdyningar planat ut och försvunnit ur mitt minne.
   Det var det finaste jag hört honom säga på flera år.

Ett år senare är jag en trogen läsare av den här sidan, men kunde nog ändå inte innan riktigt föreställa mig den grandiosa encyklopedi hakanpettersson.se kommit att bli. Ingen skriver som Håkan, och ingen skriver lika hjärtligt, initierat, nyfiket och ofta om musiken som Håkan brinner för.
   Och Håkans glädje över bloggen är som ett bubblande barns. "Statistiken har gått upp - igen!", kan han utbrista med ett leende bakom kaffekoppen. Eller så har han fått ett långt mejl från någon som förälskat sig i Håkans alla djupdykningar i skivbolaget Stiff (som jag helt och hållet och enbart lärt mig att uppskatta djupt tack vare Håkan).

Håkans blogg är den utsökta musikplattformen den är tack vare att Håkans nyfikenhet och berättarlust aldrig sinat - snarare tvärtom. Vi har många gånger pratar om bloggen och jag har sagt att jag skulle kunna hjälpa till med idéer på olika serier han skulle kunna ha med i den, men det slutar alltid med att Håkan själv grävt i skivhyllorna hemma och kommit på nya kategorier och inriktningar. Jag kan som läsare luta mig tillbaka och lystet gräva ner mig i texterna och, som man gör efter att ha tagit del av riktigt bra musikjournalistik, leta mig vidare, lyssna in, tänka efter och hitta nya favoriter.

Sedan inser jag också att jag är priviligerad med något som få andra har möjlighet till; jag får träffa Håkan varje vecka, och numera dagligen eftersom vi jobbar på samma arbetsplats, bara två trappor ifrån varandra. Jag kan fråga, jag kan få svar, vi kan skratta åt gemensamma minnen och planera framtida upptåg.
   Jag är kanske Håkans mentor, pådrivare och inspiratör, men han är också samma sak för mig. Framförallt är Håkan också en av de finaste och bästa vänner jag någonsin haft. Får jag om 27 år vara bara hälften så nyfiken och inspirerad som Håkan är nu kan jag skatta mig lycklig.

Om inte annat kan jag om 27 år träffa Håkan på vårt regelbundna tvåtimmarskaffet och inleda diskussionen med "Du, såg du att The Libertines ska åka på återföreningsturné? Vem hade trott att Pete Doherty skulle överleva så länge?".
   Och Håkan skulle svara: "jo, jag såg det. Skrev lite om det på bloggen imorse innan jag gick hit, du får kolla när du kommer hem".

Joakim Johansson

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.