Blogginlägg från 2022-07-27

TisdagsAkademien (8)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


I DEN EFTERSLÄPANDE RAPPORTERINGEN från TisdagsAkademiens veckomöten, där Janne, Olle och jag diskuterar ett brett spektra av musikaliska ämnen, har vi nu nått fram till förra årets avslutande sammanträden. Plus några möten som inledde 2022. Vi tar oss långsamt men säkert fram till nuet som vi kommer att nå i höst.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten noteras varje månad på Håkans Pop. Vid sju tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022, februari 2022, mars 2022, april 2022, maj 2022 och juni 2022.
   I dagens mötesrapport mixas ämnen och artister inom en mängd skilda områden: Från P J Harvey via bland annat Mikis Theodorakis, Elvis Presley, Evert Taube och Tom Waits (första Akademimötet 2022) till Neil Young och Rockpile.







PJ HARVEY: A dog called money (SvtPlay, 57:08, 2019)
Regi: Seamus Murphy, fotojournalist.
   Vi får följa med artisten PJ Harvey (Polly Jean Harvey) på en musikalisk och inspirerande resa när hon besöker Afghanistan, Kosovo och Washington DC i skapandet av sitt grammynominerade album ”The Hope Six Demolition Project” (2019). En ögonöppnande resa för såväl publiken som för Harvey själv, som när hon kommer hem bjuder in till öppna studiosessioner och ett alldeles unikt albumskapande.
   Vi besöker länder där ”biobiljetten betalas med patroner”. Det är skivinspelning i Somerset House, London. Som också fungerar som konstinstallation. Publiken kunde se inspelningen genom en glasruta som inte gick att se ut från.
   Vi ser ett jättemunspel. Udda och annorlunda. Som ett experiment. Många nämner PJ som en förebild för många andra sångerskor.
   Vi får en annan bild av Washington DC. ”Mygel överallt”. Ibland vackert. Parad genom WDC. Någon gick efter och plockade upp hästskit...
   Gospelkonsert. Jesus är svart. Låtar skrivs under inspelning. Religiösa ritualer. Tre giarrister spelar samtidigt. Energi och punk.


MIKIS THEODORAKIS, kompositör (60 min, 2010)
Tysk musikdokumentär. ”För mig börjar musiken med en melodi”. I september 2021 avled Mikis (1925-2021). Ett långt liv och många melodier i musikens och folkets tjänst. I dokumentären följer vi hans liv från barndom till berömmelse, från fängelse till friheten.
   Symfonimusik, inte så mycket bouzouki. ”Jag vill skriva fugor”. Fuga = musikstycke som återkommer i olika stämmor. Utgår från melodin med Grekland och Stjärnorna som influenser.
   Mikis är 85 år gammal 2010. Vi får se Tripolis, 1943. Mycket svårmod.
   Beethovens 9:a, 1941. Tyskland ockuperar Grekland. Fina melodier. Nya klanger. Piano, violin och cello.
   Transportarbetare i Pireus. Motståndsrörelsen. Inbördeskrig 1947 och Mikis blev förvisad till en fängelseö. Befrielsen i augusti 1949. ”Jag var fri”.
   Zorbas dans för piano. På Kreta, ”kretensisk” musik.
   1954 till 1960 bor Mikis i Paris. Vi hör balettmusik som lät som slutet på ”A day in the life”...
   Mikis satte musik till andras texter, Edgar Allen Poe, Pablo Neruda bland annat.
   21 april 1967. Juntans militärkupp och Mikis gick under jorden och levde i exil i Paris från 13 april 1970.
   Juntans och Diktaturens fall 1974..
   På 80-talet var Mikis musik intensiv. Opera, balett, oratorium, kromatik, rapsodi...
   ”Längre kunde jag inte gå” sammanfattar han sitt liv.


ELVIS PRESLEY: The Searcher Del 2 (Netflix, 1:37, 2021)
A film by Thom Zimny.
   Del 1 av filmen hade vi sett tre veckor innan och även den andra delen av dokumentären om Elvis Presleys liv inleds med 1968-comebacken. Vi får en resumé om Elvis liv fram till 1958.
   Två år i Tyskland 1958-60. När han kom hem till USA var ingenting sig likt. Det var ny musik i luften, inte rock'n'roll längre, och Elvis fick vara med på tv med Frank Sinatra.
   Elvis var ”ung och vuxen” som det hette. Och sjöng i många fall nu helt andra låtar ”Are you lonesome tonight?”, ”Wooden heart” och ”It's now or never” eller ”O Sole Mio” som den hette i original.
   ”Elvis is back” (1960) hette albumet där sånggruppen The Jordanaires sjöng på nästan varje låt. I dokumentären översattes ”soul” med ”inlevelse” och någon pratade om ”äkta”.
   Nu började det bli Big Business runt Elvis. Överste Tom Parker styrde med järnhand. Filmkarriären fortsatte under 60-talet och Elvis började sjunga gospel och religiöst. En hyllning till rötterna, sades det. ”His hand in mine” hette ett album och bandet hade utökats med saxofonisten Boots Randolph.
   Filmer och soundtrackskivor var Elvis karriär på 60-talet. Och när skådespelare tog uppmärksamheten från Elvis var översten missnöjd. Han kontrollerade allt och Elvis fick aldrig bestämma något själv. Han blev en filmstjärna och levde som i en bubbla i Hollywood.
   1966 var Elvis en osäker sökare (The Searcher) och sjöng gospel igen som liknade kitsch, skräp.
   Åter besök i 1968 års demonstrationer, tv-konserten och comebacken. Elvis var extremt nervös och ville ställa in men när han kom upp på scen blev det enkelt och spontant med gitarr i handen. Mötte samtidigt skivproducenten Chips Moman och Elvis började figurera på topplistorna igen.
   Från 1969 blev det Las Vegas och stor succé med oändligt långa engagemang som började ta hårt på Elvis. På 70-talet blev han allt långhårigare och fetare i ansiktet. Sömnpiller för att sova och droger för att bli piggare och orka mer.
   Elvis uppträdde aldrig i Europa så översten, som inte kunde lämna USA, gjorde ett framträdande 1973 på Hawaii som satellitsändes över hela världen: ”Aloha from Hawaii” är en konsert med Elvis Presley som sändes live via satellit den 14 januari 1973.
   ”Burning love” (1972) blev Elvis sista stora hit.
   Frun Priscailla: ”Elvis ville ha allt”. 1973; Skilsmässa. Spelade in ”Separate ways”.
   1975 gjorde Elvis 180 konserter!
   Tom Petty: ”Han gav upp”.
   Elvis spelade in ”Hurt” hemma på Graceland i Jungle room.


EVERT! EVERT! EVERT! (Svt, 2021)
TisdagsAkademien avslutade 2021 genom att se tv-serien om Evert Taubes liv och makalösa musikgärning som skildrades i en dokumentärserie (1-3) av Jane Magnusson.
   Nationalskalden Evert Taube (1890-1976) var en mångsysslare i ordets rätta bemärkelse. Det är Inte så många idag, i alla fall inte bland unga, som vet vem som är avsändaren.
   Trubadur, kompositör, författare, konstnär och rumlare. Han var sjöman och make också.
   Evert Taube formade den svenska självbilden.
   Tv-serien innehöll en mängd nya versioner av Taubes kända låtar, bland annat ”Byssan lull” ”personligt” sjungen av Andreas Kleerup tillsammans med Stefan Sundström.
   Evert bodde med 13 syskon på Vinga i 13 år. På Vinga hade Evert ett eget universum. Vilken uppväxt han hade!
   Flera artister tolkar hans låtar. Frida Hyvönen sjöng ”Sov på min arm”. Bra inspelat live utomhus.
   Evert var också äventyrare och kvinnokarl. ”Jag kan allt” var hans signum. Fantasin flödade.


TOM WAITS: Tales from a cracked jukebox (BBC, 58:20, 2017)
   ”Experimentell popmusik”, förklarar någon i inledningen. Tom Waits: ”Jag föddes väldigt ung”, 1949.
   På tidiga sv/v-bilder halsar han whisky, Wild Turkey.
   ”Gillade inte att läsa i skolan, så jag slutade”. Fascinerades mer av nightlife i LA.
   Lucinda Williams, Terry Gilliam och Ed Harcourt uttalar sig om Tom Waits.
   Tom var influerad av Jack Kerouac. Titellåten till andra albumet ”The heart of Saturday night” är en hyllning till Kerouac, en bra låt.
   Tom gillade ljudet av en saxofon och blev jazzfrälst. Han gillade Sinatra och Cole Porter mer än samtida musik.
   ”Kentucky Avenue” (1978), självbiografisk låt vid pianot, jämför med Bruce Springsteen.
   Producenten Bones Howe uttalar sig flitigt.
   Det berättas om ”sleazy part of LA”, vilket sunkigt boende han hade.
   Enormt hes framför han ”Tom Traubert's blues” vid pianot.
   Sju album på 70-talet utgivna på Asylum. Fick med en låt på en Eagles-skiva.
   ”Tom Waits skrämmer folk med sin röst”.
   Francis Ford Coppola regisserade ”One from the heart” där Waits gjorde en liten roll och skrev filmmusiken.
   Vi får se Tom spela in med en stor orkester i studion där blivande hustrun Kathleen Brennan jobbade och dyker upp för första gången. De skrev låtar ihop för första gången på ”Frank's wild years” (1987)
   ”Hon räddade hans liv”
   ”Raindogs” var första New York-plattan. ”Downtown train” bland annat. Första på Island.
   Skådespelarkarriären växte, Jim Jarmusch regisserade.
   Ingen pratade om ”Jersey girl” 1980...
   Många underliga udda konserter. Fascinerad av jazzmusik och nattklubbar.
   Tom Waits är en en ”complete outsider”.


MARIANNE FAITHFULL: Dreaming my dreams (YouTube, 1:01, 1999)
Marianne Faithfulls liv var väl sammantaget en mardröm?
   ”Doctor please” från aktuella skivan ”Vagabond ways”. Sjunger att hon fick barn som 14-åring men hon var 16. Pappa: John Dunbar, som uttalar sig i filmen.
   Mariannes pappa var MI6-spion!
   Som ung var hon katolik – men inte nu.
   Som 16-åring var hon på Cambridge University och där träffade hon Dunbar. Och Rolling Stones-managern Andrew Oldham som frågade om hon kunde sjunga.
   ”As tears go by” släpptes 26 juni 1964, då var Marianne 17 år. Keith Richards säger att singeln blev 1:a i England, men nådde bara plats 9 som bäst!
   Blev gravid 1966, träffade Mick Jagger och droger kom in i hennes liv.
   Började som skådespelare 1967. Heroin förekom. Spelade i ”Hamlet” 1969. Överdos men övelevde. Förhållandet med Jagger sprack. Hon blev hemlös, ”Unfit mother” som det heter. 23 år och hål i armen.
   Vi fpår några korta tillbakablickar på hennes karriär när den inte var så känd. ”Rich kids” (1971), ”Dreaming my dreams” (1976).
   1979 kom den stora comebacken, ”Broken English”, med hjälp från bland annat Barry Reynolds och Ben Brierly, punkaren och Vibrators, basisten. Juni 1978 gifte hon sig med Brierly, skilde sig i mitten på 80-talet.
   1981 förekom det fortfarande droger. 1985 hjärtstopp efter heroinöverdos. Men hon kom under behandling.
   ”Strange weather” 1987, producerad av Hal Willner. Många covers, Tom Waits bland annat. ”Som om jag skrivit låtarna själv”.
   Marianne röker myckert i dokumentären, även på scen
   Hon fick covid 19 för några år sedan.

När vi skulle diskutera Jefferson Airplane 25 januari 2022 var Janne sjuk. Olle och jag träffas på nytt ställe: Hamnmagasinets restaurang.

FLY JEFFERSON AIRPLANE (YouTube, 2004, 1:20)
Personer som förekommer i dokumentären: Marty Balin, Paul Kantner, manager Bill Thompson, Jorma Kaukonen, Jack Casady, och en vithårig Grace Slick.
   ”Bag of LSD” party 1966.
   Vi får höra låten ”It's no secret”, från tidigt 1966, med första upplagan av Jefferson Airplane med första sångerskan Signe Anderson.
   Så kom Grace, kompis med Janis Joplin. ”Commanding strength” var en beskrivning av henne. ”Intense chemistry” en annan. Sjöng tidigare i Great Society.
   ”Somebody to love”, ”White rabbit” (fantastiskt basintro). Vilka hits. Live var det längre låtar med längre improviserade solon.
   Tre frontpersoner, alla sjöng. Grace, Paul och Marty. Intressant grupp. Jorma Kaukonen, född i USA 1940.
   Monterey 1967, popfestival som först hade jazz som tema.
   Jefferson Airplane spelade på både Woodstock och Altamont.
   Vi får se gruppen spela på Smothers Brothers Show 1967. Grace med svartmålat ansikte. .
   Hela låtar i dokumentären. ”Martha”, för mig okänd, i en video.
   1968. Rooftop-spelning 1968 på hotell i NYC. Polisen kom och avbröt. Arresterade.
   ”House of Pooneil Corner” 1968. Improviserat spejsigt sound, långa solon. För mycket LSD kanske...
   Joey Covington ny trummis 1970
   Rock and roll Hall Of Fame 1996.
   DA Pennebaker var med på ett hörn.


NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: A band, A Brotherhood, A Barn (Shakey Pictures, 2022, 1:14:25)
Director: DHLove Lift (Daryl Hannah) Premiär på YouTube 20 januari 2022.
   Jämför ladan med med ladan i Bruce Springsteens ”Western stars” men Neil Young är lite mer råbarkad och naturlig i en dokumentär som är filmad under skivinspelning/repetition. En fin och snyggt gjord film med naturbilder. Solen skiner genom springorna på ladan och bländar ibland.
   Munspelsställ och dragspel ljuder i filmens intro och bandet spelar en låt
   76-årige Neil är till synes evigt ung klädd i en gammal turné-t-shirt. Pigg när han leder inspelningarna. Men Billy Talbot och Ralph Molina ser lite gamla och gubbiga ut. Nils Lofgren börjar också bli äldre.
   Stort mixerbord i en långtradare som står utanför ladan, skivan mixas.
   Nils på piano, Neil på elgitarr ”Good old days” sjunger de.
   Neil Young vid pianot ber om en öl och börjar sjunga ”No fucking cold beer”
   ”Change ain't never gonna”, lätt bluesig låt.
   En indianfigur i hörnet på ladan. Två stora hundar utanför.
   Nils spelar vacker slide. Neil på flygel. ”Canerican”, elgitarrock. Neil på piano, ”Shape of you”
   Teknikern intervjuas men inget namn. Neil var ute och pinkade.
   Nils anländer först till ladan och sätter sig vid pianot och spelar en instrumental mycket vacker låt. ”Beautiful” säger Neil när han kommer in.
   Åska och regn. Följs av en rocklåt, ”Children of the fire” (??). ”Human race” följer.
   Jag får uppfattningen att körandet är pålagt i efterhand.
   En kort animerad film. Happy Birthday Ralph Molina, tårta och sång.
”Tumblin' through the years”. ”Welcome back” 8:28 lång, Nils och Neil spelar så vackert tillsammans.
”Don't forget love”med fint körande.


ROCKPILE: Born fighters (YouTube, 50:30, 1979)
Producer: Chris Pye. Director: Peter Carr.
   Ännu en dokumentär om en skivinspelning medan Nick Lowes ”Labour of lust” och Dave Edmunds ”Repeat when necessary” spelas in. Mycket sevärd och intressant.
   Rockpile finns i min ryggrad, i mitt DNA och i mina gener. Nick och Dave pratar om Eddie Cochran och tiden på 50-talet: ”No rules, no nothing”.
   Det röks flitigt i studion (Eden Studios i London) och i mixerrummet och dricks både öl och vitt vin.
   Både Lowe och Edmunds sitter med akustiska gitarrer och spelar upp några låtar inför skivinspelningen. ”Tre-ackords-rock'n'roll”.
   Förmodligen filmad hösten 1978.
   Nick: ”Vi vet hur man gör, eller hur?”
   Förklarar för trummisen Terry Williams hur han ska spela: ”bang, bang, bang....”
   Billy Bremner får också en förklaring hur han ska spela på ”Born fighter” till Lowes album.
   Nick förklarar inspelningsordning: ”Musiken först och sedan sången”. ”Viktigt med trummorna, högt och rätt!”. Rockpile var tajt och underhållande rockmusik.
   Nick i cowboyhatt håller i inspelningen. Förklarar Phil Spectors sätt att producera, hur han la på lager efter lager men Dave protesterar och förklarar att alla musiker var i studion samtidigt.
   Nick: ”Det ska inte vara för kontrollerat”. ”Ska du eller jag sjunga ”Born fighter?”. Ordentligt driv i drivna Terrys trummor.
   Countryinspirerade ”Endless grey ribbon”, Nicks låt, sjunger Dave men är inte nöjd med tagningen: ”lite för låg för mig”. Dave blir sur på Nick som säger ”Jag vet hur man skriver en låt men inte att sjunga den”. Han river sig i håret och sjunger själv låten till sitt album.
   ”Sweet little Lisa”, den amerikanska coverlåten. Dave spelar sologitarr men det blir inte bra förrän gästande Albert Lee dyker upp. Hans solo knäcker Dave och de andra fullständigt. Dave förklarar ”Albert är en hjälte för mig, redan när han spelade med Chris Farlowe på 60-talet”.
   I studion skymtar både Graham Parker, Phil Lynott, Jake Riviera, Huey Lewis och kopiösa mängder av vinflaskor.
   Nick: ”Text och ord spelar ingen roll det är beatet som är viktigt och med rockers som Billy och Terry blir det så bra”
   Dav var vid tillfället 35 år, Nick var 29.


LOS LOBOS: Documentary 1984, tre delar på ca 10 minuter var (YouTube).
Director: Sylvia Morales.
   Rock'n'roll. Vänsterhänt Cesar Rosas (med bockskägg), gitarr/sång, David Hidalgo, dragspel/sång/steelguitar, Steve Berlin, saxofon.
   Cajun? Eller Zydeco?
   På liten klubb med dansande publik. ”Why do you do it on me” (??). 1988 gjorde dom ett helt album på spanska. Fiol, olika stränginstrument.
   Akadamiledamorten Janne, med erfarenhet av det spanska språket uttalar HiDAlgo och vi andra HidalGO
   Lite galet och vilt på scen och i publik. Hidalgo sjunger på spanska. Solglasögon.
   Skivinspelning. T Bone Burnett jämför Lobos med Byrds. Folkrockgrupp.
   Någon beskrev Los Lobos musik som ”rootsmusic”

Sedan såg och lyssnade vi på en intervju med hela Los Lobos på en scen med publik.
Full Interview 2015 (YouTube, 25:52) Live on Sound Opinions
   Hidalgo förklarade att Lobos spelar soul och r&b och en massa annat. En mix av mexikansk musik och LA-punk. 1980 spelade de med Public Image Ltd. 120 konserter/år.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.