Blogginlägg från 2022-07-11

ÖREBRO LIVE #84: John Holm 2017

INGEN SVENSK ARTIST HAR HAFT EN SÅ sporadisk och oregelbunden karriär som John Holm. På skiva fick han sitt genombrott med debutalbumet ”Sordin” (1972), en fantastisk platta som inte går att uppskatta nog och fortfarande idag låter så aktuell och helt tidlös. Den följdes snabbt upp av albumen ”Lagt kort ligger” (1974) och ”Veckans affärer” (1976) där han försökte upprepa genialiteten men i mina öron lyckades han bara till hälften, där blandas genuina pärlor med ren utfyllnad.
   Myten om John Holm att han aldrig turnerade på 70-talet stämmer inte när jag gräver mig ned i hans historia. Efter ”Veckan affärer” gavs han sig ut på en väl tilltagen turné som resulterade i spelningar under december 1974, januari, februari, mars och april 1975 men det var ofta på mindre ställen i mindre städer. Förutom när han och hans band spelade förband till Deep Purple på Scandinavium i Göteborg i mars 1975. Kanske var det den hemska upplevelsen som gjorde att han var skeptisk till att turnera.
   Efter tredje albumet, ”Veckans affärer”, lämnade Holm offentkligheten och vi trodde nog då att han skulle försvinna för gott som artist. Märkligt nog planerades det för turné redan 1979 tillsammans med ett band som var en blandning av Nature-musiker och Holms parhästar Thommie Fransson och Arne Arvidsson. Dock sjabblade bokaren och lyckades bara sätta två spelningar och tystnaden kring Holm blev sedan total i många år.
   När det var som mest tyst, tolv år efter senaste skivan (1988), släpptes comebackskivan ”Verklighetens afton” som jag nog spontant överskattade när den kom fast den innehåller tidstypiska 80-talselement som slamriga trummor, otäcka ekoeffekter och lager av syntar.
   Skivan fick stor uppmärksamhet men Holm hoppade av allt och drog till USA där han fram till 1999 jobbade med att koppla in stereoanläggningar hos vanliga människor.
   I samband med återkomsten till Sverige släpper Holm ett coveralbum med den motsägelsefulla titeln ”Vägen till Californien”, ännu ett ojämnt projekt från artisten som ändå bör kallas ikon. En tålamodskrävande blandning av Ry Cooxder-, Gunnar Wiklund- och diverse countrylåtar på svenska.
   Och sedan 1999 har vi inte hört några nyproducerade skivor från John Holm. Men efter flera helt tysta år gjorde han 2015 mycket oväntat och nästan sensationellt comeback som scenartist. Från 2016 har John Holm genomfört upprepade turnéer och konserten 2017 på East West Sushi i Örebro är värd att uppmärksammas som ett ljuvligt och starkt minne.

Foto: Olle Unenge


TIDEN STOD FÖR ETT ÖGONBLICK STILL

JOHN HOLM
East West Sushi, Örebro 9 november 2017
Konsertlängd: 20:38-22:00
Min plats: Stående nära baren ca 9 m från scenen.

PÅ ETT FULLPACKAT EAST WEST FICK PUBLIKEN på torsdagskvällen uppleva vad de allra flesta helt enkelt hade förväntat sig: Den legendariske John Holm bjöd på många av sina allra bästa låtar under en konsert som var full av koncentrerade ögonblick och musikaliska höjdpunkter. Holm klagade själv på sin lite kraxiga stämma, "jag tror min röst har fått whiplash" som han uttryckte det, men det var inget som på något sätt påverkade det genomgående uttrycksfulla materialet eller konserten i övrigt.
   Det är klart att den 69-årige Holms låtar och framförande inte direkt byggde på kraftfulla röstresurser men det har ju på något sätt följt honom sedan den dag han debuterade på 70-talet. Där den nervdallrande stämman i en i övrigt bräcklig framtoning gick hand i hand med hans DNA.
   Konsertkvällen inleddes anspråkslöst och lågmält med sonen Alex Holm ensam på scen i två engelskspråkiga sånger, bland annat Hank Williams "Lost highway", till komp på akustisk gitarr och munspel. Moget och vuxet framförande som redan i detta lilla format skvallrade om något stort i vardande.
   Innan John Holm med musiker äntrade scenen och direkt fick myten om hans noggrannhet vad gäller ljud en bekräftelse när han, efter en inledande longör, förklarade att det är mycket med det tekniska. Likaså kom mellansnacken mer att handla om kommunikation med ljudmixaren Filip, som fick höja och sänka volymen på hans gitarr, och mindre med några smarta och välplanerade anekdoter. Och det nämner jag med respekt och utan kritisk underton ty vi i publiken fick därigenom en konsert med hög ljudkvalité och som sagt en mycket koncentrerad artist.
   Gruppen musiker bakom och bredvid Holm utökades nyligen med cajón-spelaren Yaimi Karell Llay från Kuba som uppenbart inte ville synas (se bilder ovan) på East Wests scen men lät det peruanska slagverkinstrumentet tala tydligt på några låtar. Tillsammans med sonens munspel och gitarristen Jesper Wihlborg påverkade hennes närvaro arrangemangen stundtals, "Långt bort härifrån" och "Ingen ingen", åt det något mer rockiga hållet. Men ännu oftare framkallade Holm med musiker ett ödmjukt sväng som ackompanjerade den helt igenom underbart välvalda repertoaren perfekt.
   Kvällen igenom dekorerade Wihlborg snyggt och snillrikt på sin elektriska gitarr. Han gjorde allt som stod i hans makt för att reproducera originalkänslan på de gamla "Sordin"-låtarna utan att direkt kopiera soundet som Kenny Håkansson och Rolf Wikström en gång i tiden uppfann på den skivan.
   Till min stora glädje var det just låtarna från det exklusiva debutalbumet "Sordin" som spelade huvudrollen i torsdagskvällens konsert. Sju av den skivans nio låtar blev en fantastisk ryggrad där det var svårt att utse den definitiva höjdpunkten. Men under det magiska framförandet av "Sommaräng", när rösten blödde och Holms akustiska gitarr gnistrade oerhört vackert, fick jag den numera sällsynta konsertkänslan att tiden för ett ögonblick stod still.
   Men det fanns givetvis ytterligare höjdpunkter utanför det geniala "Sordin"-materialet. Exempelvis "Hon Säger - Le Mot Mej" och "Maria många mil och år från här" som den här kvällen också tangerade nivån som kvällens bästa ögonblick.
   Det kan ha varit årets bästa konsert, som en vän till mig uttryckte sig efter konserten. Så sant.


Min skuld till dig
Om den blå himlen
Hård värld
Den öde stranden
Långt bort härifrån
Hon Säger - Le Mot Mej
Får man leva för det
Ingen ingen
Din bäste vän
Maria många mil och år från här
Vid ett fönsterbord mot parken

Extra:
Ett enskilt rum på Sabbatsberg
Sommaräng

Extra extra:
Mona Mona

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.