Blogginlägg från 2022-07-02

Juni 2022 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingEn konsert med Anders F Rönnblom och hans band 2014 finns med på min personliga lista över Örebros genom tiderna bästa konserter.

HÅKANS POP TAR ALDRIG TIME OUT men går under sommarmånaderna, halva maj, juni, juli och halva augusti, ner i intensitet som resulterar i färre och mer utspridda artiklar. Sommarens huvudlinje är min serie på de 100 bästa konserterna jag har upplevt i Örebro under de senaste fem decennierna. Juni bjöd också på några helt aktuella konsertrecensioner.
   Redan i maj inledde jag nästa säsongs stora följetong: Örebro Live 100, där jag har rangordnat de 100 bästa konserterna. Under juni avslöjade jag placerlingarna #88 till #95 med artisterna Di Leva, Anders F Rönnblom, Olle Unenge & Richard Lindgren, Martin Håkan, Heads Hands & Feet, Magnus Lindberg, Imperiet och Varmare Än Körv.
   I början på månaden fick jag en släng av nostalgisjukan och kunde i backspegeln skåda Raj Montana Bands saga och minnen av Tomas Ledins konserter i Örebro.
   Månadens konsertupplevelser blev för min del en rad gratisevenemang med The Winchester Widowmakers, Meadows, det amerikanska paret Dylan Earl och Willie Carlisle (bild till höger) och när en vän bjöd på biljetten till Albin Lee Meldau. Gratis är ibland ganska gott.
   Den traditionella återblicken på TisdagsAkademiens möten fick i juni sin sjunde sammanfattning.

INTENSITETEN MED NYA SKIV-RELEASER bromsade in lite under juni men det var inte så svårt att utse månadens bästa album, se längst ned i texten.
   Det är inte så ofta jag skriver hela skivrecensioner på Håkans Pop men när Elvis Costello fick lust att berätta om sitt allra första band RUSTY och bjuda på sex låtar från det bandets repertoar kunde jag inte motstå frestelsen att recensera skivan ”The resurrection of rust”. Inget stort mästerverk men ändå en anmärkningsvärt bra Costello-platta.
   Förra årets DAMIEN JURADO-platta hamnade tveklöst på min årsbästalista. Hans nya ”Reggae film star” är däremot ojämn och splittrad med många korta låtar, runt två minuter och under där han inte hinner utveckla sina positiva sidor, där hans singer/songwriter-status devalveras.
   Den amerikansks sångerskan MARY GAUTHIER har gjort flera starka album, ”Drag queens in limousines” (2001) är en, men hennes namn har en förmåga att ständigt försvinna ur mitt medvetande. På nya ”Dark enough to see the stars” sjunger hon sedvanligt härligt med sin hesa stämma som är mer smakfull än exempelvis Lucina Williams. Hon beskrivs som countryartist, albumet är inspelat i Nashville, men är mycket personligare och mindre traditionell än många andra.
   35-åriga amerikanska sångerskan ANGEL OLSEN är för mig ett okänt namn men har gjort skivor sedan 2010. Precis som Gauthier gränsar hennes singer/songwriter-pop till country tack vare den ofta närvarande steelgitarren i arrangemangen. I brist på en bättre beskrivning av soundet vill jag jämföra Angels sound med ett lite poppigare First Aid Kit.
   DRIVE-BY TRUCKERS har haft svårt att upprepa den höga kvalitén som gjorde att ”Brighter than creation’s dark” hamnade på min årsbästalista 2008. Är numera ett ganska medelmåttigt amerikansk rockband och nya albumet med den pretentiösa titeln ”Welcome 2 Club XIII” får mig inte på andra tankar. Ofta lite för tung anonym rock för mina öron.
   Även WINHILL/LOSEHILL, som hämtat sitt namn från två kullar som omger den lilla byn Hope Village i England, är ett nytt gruppnamn för mig fast de har gjort två album tidigare. På sitt nya tredje album ”The grief” överraskar dock det sex medlemmar starka bandet från Umeå med sin personliga form av pop, arrangerad på ett omsorgsfullt och annorlunda sätt. Sångaren Jonas Svennem har en röst som står ut och jag vill närmast jämföra honom med Jon Anderson från gamla Yes, lätt ansträngd men också tilldragande. Tillsammans med arrangemang där stråkar, dragspel, blås och fiol blir det mycket angenäm popmusik. Med en kvalité som på 12 låtar står distansen ut.
MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Malmöbandet TRUE LIES satte avtryck med sitt förra album, det drygt tre år gamla ”Hoarse”, där skivans toppar var fyllda av både energi och attack och melodiösa rocklåtar. Nu återvänder bandet, med sångaren Per Olin i spetsen, med ett album, ”New world blues”, som faktiskt håller den exklusiva kvalitén rakt igenom.
   Bandet har sedan förra gången utökat med sångerskan Cicci Landén och en organist som perfekt har utökat arrangemangen på trummor, bas och två gitarrer att man får söka jämförelser i sound på andra sidan Atlanten. I det här bandet finns en oerhörd energi, Olin kanske inte är i nivå med David Johansen men inte långt efter och melodierna, ofta skrivna av gitarristen Anders Ragnarsson, är allt som oftast verkligen slagkraftiga.
   Ragnarsson och Lasse Paulström, som också har skrivit några låtar, dekorerar arrangemangen med ypperligt snygga gitarrsolon som är naturligt effektiva i det övriga soundet. ”New world blues” kanske inte innehåller den definitiva höjdpunkten, som ”The strain” var på förra skivan, men jämnheten och underhållningsvärdet imponerar stort.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.