Blogginlägg från 2025-05-02

Krönika: Oktober 1985

I oktober 1985 varnade jag för den amerikanska vågen av utslätad rockmusik och nämner Starship, Gregg Rolie, Maurice White och Diana Ross som exempel.
   Jag skriver om några nya pinsamma skivor i den tveksamma genren och passar på att nämna ytterligare några artister man inte behöver lyssna på. Men på slutet nämner jag ändå några amerikanska artister och grupper som trots allt representerar bra amerikansk rockmusik.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1985.

BRA ROCKMUSIK - MER ÄN UNDERHÅLLNING

SAMTIDIGT SOM DEN DIREKT ODRÄGLIGA VÅG av så kallad kontinentpop sveper över landet denna höst har jag också teorier om att rockmusikens undergång håller på att födas i det statiska USA. I det stora landet med sina snäva musikaliska ramar har den grundläggande rockmusiken förvandlats till underhållningsmusik av konsumtionsvärde. Situationen är absurd och det finns all anledning att varna för denna utslätade form av rockmusik. Bra Rockmusik måste vara mer än underhållande.
    Utslätningen har pågått i flera år men känns nu ytterst akut med ett antal mer eller mindre typiska amerikanska nyutgivna rockplattor i handen. Med bland annat Starship, Gregg Rolie, Maurice White och Diana Ross.
   Historien har visat att de amerikanska rockgrupperna helt utplånat sitt eget sound och nu tillverkar skivor efter samma gemensamma recept. Gärna ett tungt hårdrocksliknande sound, starka ballader och en högskrikande manlig sångare. Listan är lång på grupper som som sålt sin egen själ men nått ofattbara framgångar på försäljningslistan.
   Chicago är bara ett tragiskt exempel. En gång blåsrockare av rang men numera anonyma hittillverkare som alla andra. Just hits är viktiga i dagens USA, kan sälja ett helt album med det mest ordinära innehållet.
   Jefferson (Paul Kantner) har lämnat Starship där sångaren Mickey Thomas har tagit över rodret och lämnat Grace Slick, en gång en av rockmusikens starkaste kvinnliga personligheter, helt i skuggan. ”Knee seep in the hoopla” (Grunt) visart upp alla de negativa sidorna av dagens rock-USA.
   Bara en låt har de skrivit själva men det är inledande ”We built this city” som klarar mer än en genomlyssning på detta likgiltiga album.
   Journey var en supergrupp som bildades för närmare tio år sedan och spelade en härlig form av egenartad hårdrock. De tappade snart sin unika framtoning för fyra år sedan när Gregg Rolie lämnade gruppen för att dyka upp som soloartist med ett album (CBS) som är en enda lång gäspning.
   Victory är en ny amerikansk hårdrocksgrupp som borde var helt anonym om de inte hade haft gitarristen Charlie Huhn (före detta Ted Nugent) och ett grymt kvinnoförnedrande omslag på sitt album (Epic) som inte ens är värt en gäspning.
   Bryan Adams är många musikers hjälte. Han gör det snyggt, skickligt och imponerande men knappast upphetsande.
   1976 ingick Adams i kanadensiska gruppen Sweeney Todd där även Nick Gilder var med. Samma Gilder gör nu comeback efter fem år (har någon saknat honom?) med ett album (RCA) som man glömmer lika fort man nämner det.
   Inom den amerikansks soulmusiken förekommer samma likriktade ström där alla helst ska hjälpa varandra. Peter Wolf har producerat Starships album, delvis producerat Rolies album och har skrivit några låtar på Maurice Whites nya soloalbum (CBS).
   (Fantasilöst nog har varken Gregg Rolie, Victory, Nick Gilder och Maurice Whites album några titlar ens...)

WHITE GÖR TÄMLIGEN INTETSÄGANDE soulfunk och det är rätt typiskt att skivans enda cover ”Stand by me” är släppt på singel.
   Diana Ross är en gudabenådad sångerska som inte behöver hjälp av varken Michael Jackson eller Bee Gees. När alla tre supersjärnorna slår sina klocka(?) huvuden ihop på albumet ”Eaten alive” (Capitol) blir det bara för mycket.
   Även Jennifer Holiday får hjälp av guldpojken Michael Jackson som skrivit och producerat inledningslåten på albumet ”Say you love me” (Geffen) som helt klart tar udden av Jennifers oerhörda sångresurser.
   Nu är inte all amerikansk rockmusik nedgången, enfaldig och urbota slätstruken som ovan nämnda skivor kanske ger sken av.
   I USA finns också geniala artister som Ry Cooder och Tom Waits som knappast kan kallas likformiga. I USA på västkusten har vi en underbar scen med artister som Green On Red, Long Ryders och Rain Parade (som för övrigt kommer till Rockmagasinet i Örebro om några veckor) och på östkusten Springsteen och hans New Jersey-kompisar som gör helt outstanding levande rock. Så visst finns det hopp om USA.
   Hoppet i detta fall heter John Cougar Mellencamp som inte har tagit den breda avenyn till succé fast han en gång i tiden fick skivkontrakt på Rod Stewarts eget skivbolag och uppenbart skulle formas till en ny Stewart.
   Cougar står stark och stadig i den amerikanskas myllan. Det märks på nya albumet ”Scarecrow” (Riva/Mercury) som är muskulös, spänstig, ungdomlig och förhållandevis fri från amerikanska schabloner av den 34-årige Mellencamp.
   Han beskriver platserna, människorna och situationerna med samma självklara elegans som Springsteen utan andra jämförelser i övrigt.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.