Blogginlägg från 2023-05-31

Nu snurrar vinylskivorna igen

LÄSER I DAGENS DIGITALA TIDNING (Nerikes Allehanda har just nu svårigheter att leverera en fysisk morgontidning till oss...) att Anna Ternheim fyller 45 år idag. Uppseendeväckande i sig men det betyder samtidigt att jag just nu är så kolossalt gammal och mycket äldre än jag tror. Fast under den senaste månaden har jag faktisktb blivit så mycket äldre. Tillsammans med hustrun har jag flyttat boendet in till de centrala delarna av Örebro. Och flyttbestyr är något som man genuint åldras av, det är något som är säkert.
   Under mer än en månad tillbaka har vi känslomässigt levt i ett kaosartat tillstånd omgivna av en myriad av flyttkartonger som till stor del har innehållit grammofonskivor som det så vackert hette förr i tiden. Framförallt tunga vinylskivor som man bara till hälften fick packa i flyttkartongerna och i övrigt fylla med lättare saker som kläder, sängkläder och mindre köksartiklar. Jo tack, det blev sammanlagt 44 lådor som jag noggrant numrerade (se etikett till höger) för att sedan kunna placera ut i alfabetisk ordning i de nyinköpta hyllorna.
   Nu innehöll flyttcirkusen inte bara 44 lådor med LP-skivor. I ytterligare ett tiotal lådor fanns mina samtliga cd-skivor som jag har sparat på mig i drygt 30 år. Blanklysande skivor som en och en väger lätt i handen men tillsammans med tusen och åter tusentals andra skivor blir tunga som bly. Fråga inte mig, fråga de supereffektiva flyttgubbarna som vi lejde. På mindre än fyra timmar hade de tömt den gamla lägenheten och sedan fyllt den nya. Ofattbart välorganiserat.
   Att flytta är inte bara en fysisk utmaning. Det är också en emotionell jordbävning när man i källarförråd upptäcker saker som man aldrig saknat men likafullt finns där och det krävs snabba beslut. Ska vi spara? Ska vi slänga? Ska vi skänka? Och ska jag kontakta min skivmånglande vän som kan befria mig från dvd-skivor, en mindre mängd vinylsinglar, ett stort antal digipack-album som jag aldrig lyssnar på, 95% av mina maxisinglar och även många cd-singlar? I detta pressade läge svarade jag ja på alla de frågorna. Och i samma stund blev jag av med det fysiska flyttproblemet och det bristande utrymmet i den nya lägenheten fick en lösning.
   Till flyttbestyren hör även det elektriska med alla kontakter till alla prylar. Inför flytten noterade jag både i skrift och foton var alla sladdar skulle sitta till, från och mellan tv, förstärkare, cd-spelare, högtalare och vinylgrammofon. Till min egen förvåning lyckades jag i söndags, nästan två veckor efter flytten, koppla in alla sladdar rätt och fick dessutom ljud i alla prylar.
   I samband med flytten bytte internetleveranserna förutsättningar vilket gjorde att vi i två veckor har varit utan wifi och fungerande tv men från i måndags är vi förbi även det problemet. Och det är tack vare min kära hustru Carina som har ringt hit och dit och överallt för att lösa knutarna.

RUBRIKEN OVAN ÄR MER POSITIV ÄN den huvudsakliga texten jag hittills har skrivit, baserad på den gränslösa glädjen när vinylgrammofonen började snurra programenligt och ljud och musik strömmade ur högtalarna.
   Först på grammofontallriken blev en riktig raritet som jag fick i min hand till följd av 70-årsfirandet. Genom nära kontakter hade en vän lyckats knipa ett exemplar av dubbelalbumet ”Ingen går hel ur det här”, skivprojektet som enligt planerna skulle ges ut i en limiterad upplaga (200 ex) i samband med utgivningen av Kjell Anderssons biografiska bok med samma namn som släpptes tidigt förra året.
   Enligt samma planer skulle samma musikaliska innehåll finnas tillgängligt på Spotify och först var det helt programenligt och normalt när jag då lyssnade på den unika skivan och till och med skrev en recension. Innan Per Gessle, en av de medverkande artisterna, sparkade bakut och ville inte tillåta någon digital release av sitt och Helena Josefssons framförande av Ulf Lundell-låten ”Sniglar och krut”. Vilket grusade hela skivprojektet som efter bara några dagar försvann från Spotify och jag drog tillfälligt tillbaka min recension. Den unika vinylskivan släpptes i höstas till Kjell Anderssons närmaste vänner under mindre ståhej.
   Under några dagar vecka 6 2023 fanns skivan ”Ingen går hel ur det här”-skivan alltså tillgänglig på Spotify men drogs sedan in av rättighetsskäl. Jag hann skriva en recension och publicerade den också under några timmar innan jag valde att lyfta bort den. För att lägga tillbaka den en månad senare.

/ Håkan

Hårdare än bra

ÄNNU EN GÅNG VAR JAG FEL MAN på fel plats. Hårdrock har aldrig varit min melodi och jag uppfattade den engelska trion Budgie som en ganska tråkig representant för den genren. Gruppen hade jämförts med betydligt mer kända namn som Led Zeppelin och Black Sabbath men var i mina öron en blek kopia av de grupperna.
   Budgie bildades ursprungligen 1968 av originalmedlemmarna Burke Shelley, bas/sång, Ray Phillips, trummor, och Tony Bourge, gitarr. Gruppen inledde med enbart covers på sin repertoar men efter några började de skriva egna låtar. Kom i kontakt med Roger Bain som hade jobbat med just Black Sabbath och 1971 släpptes bandets första album, "Budgie".
   Debuten följdes av ytterligare tre album, "Squawk", "Never turn your back on a friend" och "In for the kill", skivan som var aktuell när Budgie turnerade hösten 1974 och faktiskt låg på den svenska försäljningslistan just då.
   I november 1973 lämnade trummisen Bourge gruppen och ersattes av Peter Boot som alltså satt bakom trummorna på Konserthuset den här septemberkvällen 1974.
   ”In for the kill”, var enligt min mening hårdrock i dess mest simpla form. Av det musikaliska på konserten minns jag idag ingenting. Däremot har jag inte glömt basisten och sångaren Burke Shelleys utfall mot mig under konserten. Jag satt på en av de främsta bänkraderna och när jag inte klappade med i konsertens samtliga låtar härsknade han till. Recensionen kan till viss mån förklara varför jag inte klappade med hela tiden.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/9 1974.

BUDGIE
Konserthuset, Örebro 12 september 1974

Den engelska popgruppen Budgies besök i Örebro blev den kommersiella framgång man förväntade sig. Mycket folk kom till Konserthuset på torsdagskvällen och de trivdes uppenbart. Den lättflirtade publiken klappade, stampade och skrek ut sin förtjusning över den, som de tyckte, helt underbara konserten. Budgies musik är nämligen så pass påträngande att de flesta genast föll för den utan att egentligen riktigt veta varför.
   Det var som en ogenomtränglig ljudvägg som kastades över publiken när Budgie stod på scen. För att bara vara tre man åstadkom de ett ordentligt oväsen när gitarristen kramade tonerna ur sin överförstärkta gitarr, basisten pumpade på och trummisen slutligen slog hårdare än bra.
   Det mesta de framförde grundade sig tydligen på deras valspråk: Att spela så högt som möjligt utan att anstränga sig. Det var en väldigt otymplig musik som Budgie spelade. Tyngre musik än de flesta andra grupper och samtidigt så ointressant att jag efter en halvtimme saknade variation i framförandet. De strävade hela tiden åt samma håll och det lilla som hände det hände kring sologitarristen som i sina bästa stunder lät riktigt hyfsat.
   Det vägde ojämnt på scenen. Gitarren var väldigt högt påskruvad så att den ofta totalt dränkte sångaren. Rösten som på skivorna påminner om Robert Plant kunde ha varit roligare att höra.
   Budgies musik är föga originell och det finns säkert tusen andra grupper som är lika bra som Budgie – många av dem dessutom bättre. Konserten byggde hela tiden på upprepningar. De utgick från ett gitarriff som sedan återkom med jämna mellanrum och däremellan bredde musiken ut sig åt alla håll.
   Så enkelt kan man nästan få ett helt Konserthus i extas med musik som i mina öron övervägande lät som en stenkross.

Trolig setlist:
1. Breadfan 7:02
2. When You're Living On Your Own 8:35
3. Parents 9:57
4. You Are The Biggest Thing Since Powdered Milk 8:12
5. Zoom Club 17:45
6. Rocking Man 1:25
7. Drum Solo 9:46
8. Running From My Soul 5:23

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.