Blogginlägg från 2023-05-05

ÖREBRO LIVE #2: Ulf Lundell 2008

LUNDELL FÖLJS AV LUNDELL I MIN SERIE med favoritkonserter i Örebro. I måndags placerade jag Ulf Lundells turnépremiär sommaren 1982 på en hedrande 3:e-plats på min lista. Med 40-50 Lundell-konserter på mitt samvete är nog Ulf Lundell den artist som jag har upplevt live flest gånger av dem alla. Och vid en majoritet av tillfällen har det varit just i Örebro, utomhus i Brunnsparken eller Stadsparken och inomhus på Prisma, i Konserthuset, Idrottshuset eller Conventum, har jag sett honom. Alltså en rik flora av konsertupplevelser med Sveriges ledande rockartist under fem decennier.
   Hela 13 unika Ulf Lundell-konserter fick plats på min 100-lista och i mina recensioner av konserterna har jag nog ”i stridens hetta” och med stressade lämningstider på Nerikes Allehanda vid ett par-tre tillfällen utropat att just den konserten varit den bästa i Örebro. Så även när jag snabbt analyserade den akustiskt baserade 2008-konserten. Men jag klargör ju på slutet i recensionen att det är svårt att ”jämföra 70-talets röjiga klubbspelningar med 80-talets kommersiella kaos, 90-talets häpnadsväckande återtåg” och senare höjdpunkter. Helt klart omöjligt men nu har jag ändå fastslagit rangordningen av mina bästa Lundell-konserter och övrigt på listan där enbart min egen smak har styrt.
   Just det: Jag har ju en konsert kvar att redovisa. En svensk artist på en konsert som överträffar allt annat som jag har upplevt på en scen i Örebro. På måndag, 8 maj, vet vi svaret på frågan som jag aldrig formulerade.

DET SKULLE TA 32 ÅR EFTER KONSERTDEBUTEN för Ulf Lundell att uppträda ensam på scen, sitta på en stol, berätta utförligt och samtala med publiken på ett helt och osannolikt avslappnat sätt. Efter att ha sett 36 konserter med Ulf Lundell, som på 00-talet hade blivit alltmer förutsägbara, hade jag sannerligen inte väntat mig det. Det var både mycket överraskande och extremt oväntat att Ulf gick i land med de här konserterna och hela turnén på detta påfallande ödmjuka sätt.
   Nu var inte Ulf ensam på scen under hela konserten, egentligen bara på den sju låtar långa inledningen, men den där avslappnande prägeln genomsyrade uppträdandet i sin helhet. Även när bandet, som var fem man starkt men akustiskt baserat, kom in på scen.
   Lundell hade inte turnerat sedan sommaren 2006 och kompbandet var till större delen nytt men också ”gammalt”. Jens Frithiof, gitarr/lap steel, och Marcus Olsson, saxofon/keyboards, hade kompat Lundell 2006 medan de i det här sammanhanget rutinerade musikerna Jerker Odelholm, bas, och Andreas Dahlbäck, trummor, var tillbaka efter en mer (Jerker) eller mindre (Andreas) lång Lundellpaus och gitarristen Fredrik Rönnqvist, även mandolin/bouzouki, var helt ny i sammanhanget men rutinerad i Lisa Miskovskys kompband. Och gitarrfantomen Janne Bark var tacksamt bannlyst från den här akustiskt dominerade turnén.
   Även på skivområdet hade första halvan av 00-talet varit dumdristigt och hysteriskt produktivt med Lundell där finalen 2005 med dubbelalbumet "Lazarus" var en tung (22 låtar med över två timmars spellängd), högljudd, blueskryddad men inte speciellt intressant skiva.
   En plötslig drygt tre år lång paus i skivutgivningen resulterade i en mindre mediokerbluesig och mer luftigt poppig skiva, ”Omaha”. En skiva som släpptes 19 november när den en och en halv månad långa succéfyllda turnén hade avslutats. Men Ulf bjöd ändå på rikligt med smakprov från det kommande albumet under den här turnén.
   Som lite uppvärmning inför Örebrokonserten såg jag Västerås-spelningen en månad innan han kom till Conventum. Ulf Lundells turné hösten 2008 gick mycket riktigt gick under namnet ”Unplugged” och fick en uppföljning på skiva när ”Unplugged solo” släpptes sommaren 2011. En skiva inspelad i bland annat Stockholm och Göteborg under denna turné. 14 låtar, samtliga hämtade från de inledande sekvenserna när Lundell var själv på scen. Rekommenderas!
   Vid flera tillfällen under den här turnén, men inte på Örebrokonserten, pratade Lundell om att det här ska bli hans sista turné. Knappast! Efter den här konserten har jag vid minst sju tillfällen upplevt Lundell på konsert...




Den här recensionen publicerades ursprungligen på Nerikes Allehanda/Meny Webb 30/10 2008.

LUNDELLS BÄSTA KONSERT NÅGONSIN I ÖREBRO

ULF LUNDELL
Conventum, Örebro 30 oktober 2008
Konsertlängd: 19.35-22.27 (172 minuter)
Min plats: På rad 12, plats 771, rakt framför scenen.

EFTER EN OSEDVANLIGT LÅNG TURNÉPAUS på drygt två år är Ulf Lundell tillbaka med konserter som på många sätt är unika. Aldrig tidigare har han gjort så flexibla, oförutsägbara och musikaliskt spännande konserter och Conventum på torsdagskvällen var inget undantag. En totalt avslappnad, spontant öppen och helt närvarande Lundell bjöd på sin kanske allra bästa konsert någonsin i den här staden.
   En artist med över 30 år bakom sig på turné har givetvis många generationer att tillfredsställa men på den här höstens konserter är det de genuina fansen, de långlivade fanatikerna, som är prioriterade. De som ständigt kräver spänning, nyheter och rent spontana infall (jag är en av dessa…) fick sina önskemål uppfyllda. Och vi slapp för en gångs skull en massa sönderspelade hits på rutin.
   Det var full koncentration från första sekund. När Ulf kom in ensam, i svart tröja och blåjeans, slog sig ned på en stol bredvid det lilla bordet med munspel, plektrum och ett glas vatten. Och två akustiska gitarrer bredvid sig. Där inledde han med att framföra en fantastisk inbjudan, ”Kom in, kom in”, och alla på det stora Conventum befann sig plötsligt i det berömda ”vardagsrummet”. Där historierna, de akustiska sångerna och överraskningarna avlöste varandra på ett ganska euforiskt sätt och riktade sig till var och en av de 1200 åhörarna.
   Han ansträngde sig, utan att egentligen anstränga sig…, för att ta tid på sig mellan låtarna. Pauserna blev till egna föreställningar och Ulf ville verkligen beröra och personligt berätta om minnen och händelser av lokalt slag. I resonemanget kom han naturligtvis inte förbi Nature, hans första kompband, och påstod att all blues kom från Örebro, räknade upp exempel som Finn Sjöberg, Lasse Wellander och Mats Ronander, och de vilda åren på Power House som han dock själv missade.
   Ulf Lundell hösten 2008 är musikaliskt allt annat än vild. Under den lugna lågmälda inledningen gjorde han om volymskadad rock (”Hungerdepartementet”) till en känslig akustisk visa eller tog en klassiker som en avskalad ”Snön faller och vi med den” och den talade direkt till publiken. Eller en bortglömd akustisk raritet, ”Hon måste va en kristen kommunist”, och gav den några minuter i rampljuset.
   När bandet från åttonde låten gjorde sällskap med Lundell på scen blev det följaktligen lite mer arrangerat utan att varken tempo eller volym märkbart höjdes. Konserten därefter blev en underbart spännande resa mot finalen och det var märkligt hur bandet var både tungt och smidigt, hade ett sällsynt markerat groove och gav arrangemangen en ljuvlig luftighet som beredde plats för den allt bättre sjungande Lundell.
   Hans sång, som lät lika bra på första låten som sista, är en av nycklarna till dagens suveräna Ulf Lundell-form. Han har verkligen lärt sig att sjunga och varje stavelse gick att identifiera.
   Borta var den andfådda stressen, Janne Barks Flying V-gitarr och de rossliga mellansnacken. Nu blev det istället en andlöst underhållande och engagerande föreställning med en genomgående nyarrangerad repertoar. En fröjd för oss veteraner i publiken men kanske inte lika klockrent för ”greatest hits”-intresserade öron.

I ÖREBRO SLÄPPTE INTE LUNDELL NYHETEN att hans turnerande nu nått sitt slut. Han gjorde ”Din tid är ute”, en av konsertens två helt nya låtar, utan kommentarer men i övrigt gjorde han flera filosofiska utläggningar till mellansnack under konserten.
   Av naturliga skäl var repertoaren som mest flexibel under de inledande låtarna när Lundell var ensam på scen men även under huvudavdelningen så bjöds det på hisnande överraskningar i arrangemangen som gjorde en koncentrerad publik än mer koncentrerad.
   Det träskinspirerade introt till en fantastiskt nyrestaurerad ”Folket bygger landet”, ”Hon gör mig galen” omgjord till en suggestiv hymn i flera delar medan scenen badade i blodrött ljus och den Rickenbacker-dekorerade ”En eld ikväll”, med fina avslutande körer, var bara några av konsertens väldigt många höjdpunkter.
   Alla de här genomgående nya arrangemangen gav bandet plats att briljera på många händer. Kvällens favorit var trummisen Andreas Dahlbäck som såg ut att ha så kul och ändå vara ett under av musikalitet i varje detalj. Slutet på ”Skaka på dom” stopp/gå-spelade han så att klockorna stannade.
   Även om konserten aldrig blev någon berusande show så stegrade sig stämningen mot slutet i några välvalda, men ändå inte uttjatade, showstoppers som ”Lycklig man”, ”Gå ut och var glad”, ”St Monica” och ”Ut ikväll”. En något mer publikfriande men ändå läcker final. Som fick sitt definitiva slut i ännu en både vacker och effektiv slutpunktpunkt, ”En eld ikväll”.
   Inledningsvis insinuerade jag något att det här kan ha varit Ulf Lundells bästa konsert i Örebro men jag ska, eller kan, inte jämföra 70-talets röjiga klubbspelningar, 80-talets kommersiella kaos, 90-talets häpnadsväckande återtåg med dagens åldrande och suveräna dignitet. Alla epoker har en stor plats i mitt hjärta men just nu känns det som Ulf Lundell nått bergets topp - men fortsätter ändå upp, för att citera en gammal pärla från 1978.

• Kom in kom in
• Hungerdepartementet
• Venus & Jupiter
• Snön faller och vi med den
• Hon måste va en kristen kommunist/
• En fri man i stan
• Kär och galen
• Din tid är ute
• En bättre värld
• Folket bygger landet.
• Kvar där för gott
• Kärlekens hundar/
• Förlorad värld
• Hon
• Lär dig älska mörkret
• Hon gör mig galen
• Jag saknar dig
• Lycklig man
• Gå ut och var glad

Extralåtar:
• Baby om morgonen
• St Monica
• Skaka på dom
• Ut ikväll

Extra extralåt:
• En eld ikväll

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.