Blogginlägg från 2022-03-24

TisdagsAkademien (4)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


TISDAGSAKADEMIEN INLEDDE 2021 ÅRS MÖTEN med ytterligare ämnen, artister och musikgenrer inom en rad olika områden, helt i linje med Akademiens målsättning sedan starten i januari 2019. Första årets möten inträffade en gång i månaden men när pandemin slog till i mars 2020 utökade vi intensiteten i våra möten till en gång i veckan. Och bytte samtidigt samlingsplats från Bishop's Arms till Stadsträdgården.
   Rapporter från alla möten noteras här varje månad på Håkans Pop. Vid tre tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022 och februari 2022, som ligger några år tillbaka i tiden. En viss eftersläpning i rapportering har gjort att jag idag berättar om 2021 års första tio möten med som vanligt ett otroligt brett utbud. Från Ma Rainey via Phil Spector till Ulf Lundell.







MA RAINEY'S BLACK BOTTOM (Netflix, 1:54 lång, 2020)
Regi: George C Wolfe. Baserad på en pjäs av August Wilson. Producent: Denzel Washington. Musik av Branford Marsalis.
   Inför spelfilmen, som berättar om en inspelningssession 1927 i studion i Barnesville, Georgia, varnas för ”sexuellt våld” när bluespionjären Ma Rainey och hennes band ska spela in två låtar och det blir upprepade konflikter mellan musiker, manager, skivstudioägaren. Ma, som i filmen gestaltas av Viola Davis, beskrivs som hetlevrad och orädd som på scen, vi får se några klipp, hetsar upp både män och kvinnor med sin utmanande stil. En på den tiden vågad föreställning, minst sagt.
   Hon kallades ”bluesens moder” redan då och innan hon dyker upp, försenad, blir det konflikt mellan musikerna där Levee, trumpetaren, vill att hans arrangemang ska gälla på inspelningen.
Ho Rhythm Recordings hette studion där managern Irwin hyrt in sig. Ma är hårt målad och ger sken av att vara lite lesbisk och jag läser rykten om både lesbisk och bisexuell läggning. Men hon är stenhård: ”Det är jag som bestämmer”, ”Jag tar ingen skit” och ”Vita förstår inte musiken” är några kommentarer från henne.
   Samtida Bessie Smith, ”Empress of the blues”, nämns men Ma sänker henne som en dålig konkurrent. Rykten säger att de nästan hade en relation.
   Filmen tar upp dåtidens tuffa segregation och hela filmen får ett grymt dramatiskt slut. Och vi får, utan förklaring, en avslutning där en vit sångare med bara vita musiker gör en slätstruken version av blues i samma inspelningsstudio.
   Filmen ger inget info om vem Ma Rainey var och inte heller får vi någon karriärsammanfattning.
   Därför kollade jag upp: Gertrude ”Ma” Rainey föddes 1886 dog 1939 av en hjärtattack 53 år gammal. Uppträdde med både Louis Armstrong och Thomas Dorsey.
   På TisdagsAkademiens möten händer det till och från att det förekommer högläsning ur någon bok i ett för dagen aktuellt ämne. Ofta har det varit ledamot Janne som letat upp något passande och väldigt ofta är det hämtat från vår idol Lennart Perssons digra och monumentalt intressanta texter.
   I samband med Ma Rainey-ämnet vill Janne tipsa om Gunnar Hardings bok "KREOL - bland voodookvinnor, pianoprofessorer och bluesdrottningar i Den Nya Världen".


ULF LUNDELL – friheten och ensamheten (Svt 2020)
En dokumentär i två delar av Marie Nyreröd som inte alls tog stor plats. Men inleder med att säga till Lundell ”Du ska sitta där”. Redaktör är Håkan Lahger vilket ger förtroende inför dokumentären. Vi hör inga intervjufrågor. De knackas fram på en gammaldags skrivmaskin...

Del 1: Från folkhemsbarn till nationalskald (59 min)
Ulf ser frisk ut. Många människor försöker beskriva Lundell med tre ord. ”Vilsen hungrig varg” säger Mats Ronander. ”Jag älskar Ulf” säger Benny Andersson överraskande
   Ulf läser självbiografisk info om sig själv. Säger att hans mamma tjänade ”nålpengar”. Sedan får vi inslag från gamla intervjuer 1995, 2020, 2019, 1982 och 1988.
   Det spelas ”Rom i regnet” som får mig att nyfiket kolla upp vem som spelar den vackra akustiska gitarren: Totte Bergström. Lika okänt som att Olle Nyberg spelar pianot på ”Öppna landskap”...
   Redan 1976 beskrivs boken Jack som en generationsroman. Men Ulf vill inte jämföra sig med Evert Taube.

Del 2: Från kaos i stan till lugn vid havet (58 min)
Gamla inslag från 1987, 1989, 1999 och 2005. Någon beskriver krogen som ”Konstnärernas vardagsrum”. Ulf säger att han har tre skrivmaskinermaskiner igång hela tiden.
   ”Rattfylla var 70-årskris”. På gravsten ska det stå: FUCK OFF
   ”Bättre och bättre som författare” säger bokförlagskillen. ”Vackert modigt” säger Åsa Lindeborg. ”Ambitiös” säger trummisen och producenten Andreas Dahlbäck.
   Det blir en allmän diskussion om personer som borde ha varit med i Lundell-dokumentären, namn som Lasse Lindbom, Kjell Andersson, Finn Sjöberg och massor med andra namn som med säkerhet hade bidragit med ytterligare djup kunskap i ämnet.

Som avslutning, 10 januari 2021, på Svt:s Ulf Lundell-tema sändes en kort nyinspelad konsert live på Cirkus med Ulf Lundell med band där fioltjejen Karin Hellqvist utan någon förklarad bakgrund tog mycket plats i arrangemngen. Finns en notering om konserten på Håkans Pop.


THE TWO KILLINGS OF SAM COOKE (Netflix, 1:14 lång, 2019)
”A Sam Cooke Story”. Soulstjärna med djupt engagemang i medborgarrättsrörelsen. ”Magisk röst”, ”Soulmusikens fader” och ”Komplicerad svart man”. Black Power på tidigt 60-tal.
   Titeln på filmen syftar på själva mordet plus mordet på hans eftermäle. 200 000 bevakade begravningen. Sam låg på Lit de parade.
   Född 1931 i Mississippi. Flyttade sedan till Chicago och hette först bara Sam Cook, eller Dale Cook som artist, men kallade sig sedan för Cooke för att det lät bättre, ett Chicago-stuk på namnet.
   Pappa var präst så Sam intresserade sig naturligtvis för kyrkan och gospelmusik. Började uppträda i 13-14-årsåldern.
   Blev senare medlem i gruppen Soul Stirrers. Mycket religiöst. Många uttalar sig om Sam: Smokey Robinson, Quincy Jones och Dionne Warwick.
   Gamla bilder. Vägskylten är märkt med KKK och nästan hela dokumentären ägnas åt segregation, rasåtskillnad och diskriminering. ”White Men Only”.
Sam tillhörde rock'n'roll-genartionen:”sjunger Guds musik men det var djävulens musik som fick människor att dansa”. Pappa: ”Du kan vinna hela världen men du kan också förlora själen”.
   Efterb ”You send me” flyttade Sam till LA och skrev kontrakt med RCA och blev kollega med Elvis. Gifte sig och engagerade sig i medborgarrättsrörelsen i Södern. Han behöll sin afrofrisyr och blev kompis med Cassius Clay och Malcolm X.
   Fick ny manager i Allen Klein som fick honom att satsa på eget förlag och eget skivbolag (SAR Records).
   ”A Change is gonna come” är en politisk hymn som förespråkade förändring av samhället. Kom ut i februari 1964 samtidigt som Cassius Clay mötte Sonny Liston.
   33 år och ett affärsgeni. Hot från FBI och maffian. Sonen Vincent drunknade och det tog Sam hårt och påfrestade äktenskapet med Barbara.
   Bildade bolaget Tracey Limited med Allen Klein. Bokstavligen ägde Klein bolaget och lurade Sam på pengar. Och han skulle avskeda Klein i samband med sin egen död.
   Från rättegången efter mordet: Bertha Franklin som sköt uttalar sig. ”Bullshit”, säger många om förklaringen till mordet. Kopplingar till maffian? Beskyllningar från alla håll, till och med Elvis Presley som skulle ha känts sig hotad av Sam Cookes popularitet... Allen Klein!? ”En tjuv” eller en polis, en komplott men ingen riktig utredning.
   Sam Cooke mördades 11 december 1964, begravning 18 december och ”A change is gonna come” släpps 22 december. Men låten kom redan februari 1964 på ett album.
   Tre månader efter mordet gifte Sam Cookes fru Barbara om sig med Bobby Womack. Sam och Barbaras dotter Linda gifte sig senare med Bobbys yngre bror Cecil Womack och bildade duon Womack & Womack.

16 januari 2021 dog demonproducenten Phil Spector som fick oss, eller huvudsakligen jag, att initiera ett Spector-tema i vår lilla grupp. Hittade en dokumentär och jag hittade också ett program om själva mordet. Jag tittade och funderade. Det stod klart tämligen omedelbart att det här inte vara några speciellt genomarbetade program, ytliga och bristfälliga, så vi bestämde ett helt annat ämne: The Hellacopters Svt-dokumentär!

Ändå gjorde några korta anteckningar om Phil Spector-programmen:
Rockin' with Phil Spector (56:42 lång, 1985) 56:42 lång
   Nästan som ett minnesprogram. Börjar med ”Spanish Harlem”. Fortsätter med Brill Building och en intervju med Leiber & Stoller. Någon beskriver Spector som ”sarkastisk ung man”.   
   Konkurrenten Ahmet Ertegun, på Atlantic, säger: ”Låten i första hand, artisten i andra hand”.

”The murder of actress Lana Clarkson” (43:29)
3 februari 2003. Alhambra. Pyrenees Castle i Los Angeles
   Spelade filmscener, dramatisk, en massa vapen. ”Hon sköt sig!”. OJ Simpsons advokat på rättegången. Spectors frisyr ändrades flera gånger. Peruk. Fick inte bära peruk i fängelse.

Tittade även på ”True Crime med Aphrodite Jones” från 2010 (44:10)
Som försöker förklara och reda ut mordet.

Såg även några korta YouTube-klipp med Phil:
Först en fransk dokumentär, tekniskt perfekt, som berättar allt fast på franska. Till och med intervjuerna som översätts på franska över originalet. Tyvärr,
   En kort intervju med Phil Spector, den sista innan fängelset 2008. En galen psykopat. Och 2005 där hans assistent Michelle Blaine spelat in en liten film där Spector själv ger sin version av kvällen. Psykologiskt pussel...


I'M IN THE BAND (SvtPlay K Special, 58:32 lång, 2021)
Regi: Amir Chamdin/Johan Bååth
   Tidigt 90-tal bestämmer sig ett gäng musiker att starta vad som kan bli ett rockband som kom att inspirera en hel generation. Stora ord men...
   Med- och motgångar under 25 års tid. Dave Grohl, Melbourne 2000, väljer Hellacopters som världens bästa band.
   Nicke Johansson spelade trummor i Entombed 1987, death metal innan han bildade Hellacopters med barndomsvännen Kenny Håkansson, bas, gitarristen Dregen som redan spelade i Backyard Babies, och Robert Eriksson, trummor.
   Dregen tog för stor plats i bandet och knyckte uppmärksamhet från Nickes låtar och lämnade Hellacopters 1998. Chuck Pounder (Danne Andersson) från A-Bombs ersatte Dregen tillfälligt innan Strängen (Robert Dahlqvist) kom med. Och då var Hellacopters som bäst och störst.
   Nicke, i MC5-keps, var inte motiverad längre 2008. Sista konserten oktober 2008 på Debaser, Medborgarplatsen.
   Dokumentären får en sorglig epilog. Strängen hade problem med droger och blev aldrig med på återföreningskonserten 2017. Han drunknade i badkaret efter ett epilepsianfall.


J J CALE: To Tulsa and back (1:28 lång, 2005)
Underrubriken On tour with J J Cale.
   Ingen kan personifiera uttrycket laidback bättre än J J Cale. I filmen låter det mer blues än jag minns. Christine Lakeland och Jim Karstein i bandet.
   I turnébussen. Vägar och fina vyer från bussfönstret. Eric Clapton: ”Större inspiration än någon annan, smart guy”.
   En skön och tekniskt bra film med John Cale, namnet han föddes med. Tulsa, Oklahoma hemstad, uppvuxen där. En musikaliskt omväxlande stad där blues, jazz och country möttes.
   Clapton, starkt influerad av Cale. Hans kompband Carl Radle, Dick Sims och Jamie Oldaker kom från Tulsa.
   Det pendlade mellan gamla och nya filmbilder från stadens historia. J J Cales bandomshem i norra Tulsa.
   På en konsert med både blås och fiol i bandet. Överraskande. Avslappnad på scen.
   Historia: LA 1961-62. Leon Russell i bandet. Gillade hippielivet. Bytte namn för att inte förväxlas med John Cale i Velvet Underground.
   Cale var inspirerad av Mose Allison när han skrev ”Cocaine”.
   Mötte Christine, på konsert. 15 år yngre och nu (2005) gifta.
   Han vägrar spela playback: ”Jag är musiker – inte skådespelare”
   Clapton blir otroligt hedrad när Cale tog upp en av hans låtar i sin repertoar, ”Golden ring”, som han skrev när George Harrison gifte sig med Olivia.


Sanningen om Connie Converse (59 min lång, delvis en Svt-produktion, K Special)
”Talking like her” av Natacha Giler
   Singer/songwriter född 1924. Pionjär och kanske första kvinnan i den genren. Som med uppriktighet och tankeväckande musik aldrig slog igenom.
   8 augusti 1974 lämnade hon hemmet i Ann Arbor, försvann och sågs aldrig mer. Lämnade brev, dagböcker, foton och mängder av musik efter sig.
   Programmet inleds med ett gammal mikrofonstativ i bild och en liveinspelning/ljudupptagning med Connie. Hennes liv beskrivs som missförstånd och ensamhet. Presentatören beskriver henne som ”folksångare”.
   Hennes låtar spelades in 1954 av Gene Deitch, Prag, som berättar sina minnen av henne. Han var egentligen jazzfantast men gillade Connies låtar.
   David Garland, som gör radioprogram, berättar också hur han upptäckte musiken och spelade den.
   Vi får aldrig se en enda levande bild på Connie Converse men massor av filmklipp från södra Manhattan i tidstypiska filmer. Ibland sitter jag och jämför med Eva Cassidy, ett annat namn som blev stort efter sin död.
   Hennes melodier hade udda ackordsföljder. Som singer/songwriter var hon på rätt plats, Greenwich Village, vid fel tidpunkt på 50-talet och lämnade platsen innan Bob Dylan kom dit.
   Deitch: ”Hon var färglös, alldaglig och inåtvänd”. En rad refuseringsbrev läses upp. Connie färgades av melankoli och tvivel. Det var bristen på succé och framgång som plågade henne.


THE OTHER ONE: The long strange trip of Bob Weir (Netflix, 1:24 lång. 2015)   
Grateful Dead är skivmässigt en stor vit fläck i mitt liv fast institution det är. Förutom Dylan-live-samarbetet äger jag bara två senare album med gruppen. Och är tämligen obekant med bandets klassiska skivor (som omnämns i dokumentären), ”Workingman's dead” och ”American beauty”. Men även sånt som är lite utanför comfort zone är intressant och alltid lär man sig något. Som exempelvis i Bob Weir-dokumentären där gamla bilder, historia om bandet är mycket förekommande.
   Bandets historia är en lång mäktig resa. Och han förklarar tidigt att Jerry Garcia var som en äldre bror för honom.
   Bob köpte hus 1972 när han fick första skivkontrakt som soloartist. Han visar stolt upp delar av gitarrsamlingen på cirka 100 stycken.
   Född 1947 i San Francisco. Som barn adopterades han liksom sin bror. Han hade läs- och skrivsvårigheter i skolan. Träffade Garcia nyårsafton 1963 och något år senare bildade de ett band, The Warlocks. Det var LSD varje lördag. Ken Kesey och Neal Cassady fanns med i omgivningen. ”LSD vidgade medvetandet”. Musikaliskt blev låtarna långa och improviserade.
   ”The other one” var första låten som Bob skrev, tillsammans med Cassady. Bob spelade kompgitarr och influerades av jazzpianisten McCoy Tyner.
   ”Vi har aldrig varit moderna”. Fick en höjdpunkt i slutet på 80-talet och till och med en hit, ”Touch of grey”, och gjorde sammanlagt 3000 konserter.
   Jerry Garcia dog 1995, som en far och bror för Bob, och han bildade då egna bandet RatDog.


CHORDS OF FAME: Phil Ochs documentary (1984)
(Part 1: 30:11   Part 2: 30:08   Part 3: 24:14
Bill Burnett spelar Phil Ochs i denna dramadokumentär. Regi: Michael Korolenko. Martha Wingate spelar hustrun Alice Ochs.
   ”Phil visste inte hur bra han var”. Protestsångare (Singer/songwriter) på 60-talet.
   Jerry Rubin inleder med att berätta att Phil Ochs förespråkade non-violence men hängde sig 1976 och Jerry tyckte det talade emot hans ideal för ickevåld.
   Dokumentären om Ochs berättar också om historien på 60-talet med protester, fredsrörelse och politiken som utspelade sig då. Bilder på demonstrationer, MLK, polisbrutalitet och presidentval.
   Systern Sonny och brodern Michael (känd fotograf och arkivexpert) pratar om Phil.
   Bilder från Greenwich Village 1962 där Phil höll till och var en del av trubadurgenerationen. Massor av artister och kända namn uttalar sig: Dave Van Ronk, Peter Yarrow, Odetta med flera. Phil delade affisch med bland annat Buffy Sainte-Marie och Peter LaFarge.
   Phil skrev kontroversiella texter. Han kunde ha blivit lika stor som Dylan. I filmen imponeras jag av hans låtskatt, starka melodier och en ännu starkare röst. Eric Andersen, Pete Seeger och Oscar Brand är namn som nämns och Tom Paxton, Dave Van Ronk och Bob Gibson sjunger tillsammans.
   Carnegie Hall 1966: Hans namn felstavat, Phil Oake. Phil var rättfram utan krusiduller. Sa precis vad han tyckte. 1967 var det fredsmarsch och ”War is over”.
   ”When I'm gone” en av de mest kända Ochs-låtarna sjungs av Eric Andersen i filmen.
   Han började spåra ur 1970, klädde sig i guldlamékostym och tror att han är Elvis. Just då var han lite lik Townes Van Zandt till utseendet.
   Sedan tog drogerna över som resulterade i depression och alkoholism. Han var dessutom bipolär.
   Efter filmen följer ett autentiskt uppträdande av Phil från The Troubadour i LA där han sjunger ”I ain't marching anymore”. Fantastiskt starkt.


BUFFY SAINTE-MARIE Documentary (48:04 lång, 2006)
Producent: Joan Prowse.
   Akademien fick säkert smak på namnet Buffy Sainte-Marie i den tidigare Phil Ochs-filmen. Robbie Robertson, som ser mer indiansk ut än någonsin, Taj Mahal och Randy Bachman uttalar sig.
   Buffy är född 1941 (eller 40 eller 42, osäkert säger hon själv) i Kanada. Att hon och hennes dåvarande man Jack Nitzsche skrev titelsången i filmen Officier & Gentleman, ”Up where we belong”, kommer naturligtvis tidigt i programmet.
   Buffy spelar både gitarr och piano. ”The universal soldier” skrev hon men på Tio i topp låg Donovan och Glen Campbell med låten.
   Åkte tidigt till NYC, Greenwich Village, och var med om singer/songwriter-revolutionen där med bland annat Joan Baez. Eric Andersen och Joni Mitchell berättar.
   New York Times skrev en mycket positiv recension av hennes framträdande och Elliot Roberts, den kände managern, upptäckte henne.
   Adopterad hamnade Buffy i New England där hon växte upp. Vi får se och höra om 60-talet igen. Fredsdemonstrationerna igen.
   För mig okände Blair Stonechild uttalar sig. Se indiansk ut. Chief Piapot uttalar sig också.
   Buffys ”Until it's time for you to go” får också uppmärksamhet. Var med i Sesame Street, stort familjeprogram där hon framförde ”Up where we belong” på piano.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.