Blogginlägg från 2022-03-23

ALL TIME BEST #20: "Whereabouts"

RON SEXSMITH: Whereabouts (Interscope, 1999)

DAGENS AKTUELLA SKIVA, RON SEXSMITHS fjärde soloalbum, släpptes i maj 1999 och fick till följd att jag drabbades av en fullständig Sexsmith-feber. Som betydde att jag omgående beställde hans obskyra debutskiva från 1991, "Grand Opera Lane" på ett indiebolag, direkt från en kanadensisk sajt. Jag kunde också för mitt liv inte missa Sexsmiths enda konsert i Sverige i september på Södra Teatern i Stockholm och i december utnämnde jag utan att blinka "Whereabouts" till 1999 års bästa utländska album.
   Någon gång i början på maj 1995 kom jag för första gången i kontakt med Ron Sexsmith. På hans första skiva på stort skivbolag, ”Ron Sexsmith”, fastnade mina ögon på hans lite ovanliga efternamn. Omslagsfotografiets pojkaktiga uppsyn och producentnamnet Daniel Lanois, som visserligen bara hade producerat en låt på albumet, gjorde min nyfikenhet mycket stor.
   Mina öron fastnade däremot omedelbart för den vemodiga lite ledsna rösten och mycket personliga sånger. Jag kom några år senare att jämföra Sexsmiths röst med Tim Hardin men vid den här tidpunkten skrev jag en recension där jag beskrev det jag hörde som ”Jackson Browne producerad av Daniel Lanois”. Än i dag en ouppfylld önskedröm! På det albumet fanns det många melodiöst vackra låtar i nakna underbart känsliga arrangemang.
   Den inledande låten, det första jag någonsin hörde med Sexsmith, är ”Secret heart” som blev den mest kända låten från hans första skiva på etablerat skivbolag. Inte minst tack vare att Rod Stewart 1998 gjorde sin egen version av den låten på coverskivan ”When we were the new boys”.
   ”Grand Opera Lane”, som jag alltså hörde första gången 1999, visade sig vara en ganska ordinär debutskiva men från 1995 var kanadensaren Ron Sexsmith intressant på allvar. Hans två album 1995 och 1997 var underbara delmål innan Sexsmith-karriärens absolut höjdpunkt, ”Whereabouts”, slog ned som en musikalisk juvel 1999.
   Amerikanen Mitchell Froom satt i producentstolen redan på "Ron Sexsmith"-skivan och han följde Sexsmith på hans tre 90-talsalbum och når på "Whereabouts" högre än högt. Med facit i hand skulle det bli Ronald Eldon Sexsmiths ouppnåeliga höjdpunkt på sin skivkarriär och han har aldrig lyckats upprepa den makalösa kvalitetsnivån. Här blommade samarbetet mellan Ron och Mitchell Froom upp i något stort, personligt och fantastiskt.
   Här är låtarna genomgående bättre, Ron sjunger starkare och Frooms produktion är lite mer kristallklar. Och ekot av just en poppig Tim Hardin är uppenbart. Skivan blev mitt oändliga soundtrack sommaren 1999 och är fortfarande en stor, mycket stor, favorit.
   Producenten Froom tillsammans med teknikern Tchad Blake valde att hålla kärnan av musiker på så få händer som möjligt. Förutom Froom och Sexsmith var det bara Attractions-trummisen Pete Thomas och basisten Brad Jones i den närmaste kretsen under inspelningarna. Utan att resultatet kan kallas avskalat eller lågbudget. Blås- och stråkmusiker och några gästartister håller sig på behörigt avstånd.
   Produktionen är helt enkelt anpassad Ron Sexsmiths stora personlighet som på skivan pendlar mellan ömsinta ballader, "Right about now", "Riverbed", "Doomed" och "Seem to recall", och förvånansvärt kommersiellt poppiga låtar, "Still time", "Must have heard it wrong", "Feel for you" och "Beautiful view", men där det i personligheten hos artisten ofta återfinns en lätt bräcklig sida.
   Just det där mänskliga ekot som skapar en fullt trovärdig artist som i det här fallet heter Ron Sexsmith och som under drygt 20 år har gjort väldigt många bra skivor men ingen så fulländad som "Whereabouts".

”STILL TIME”, öppningslåten på ”Whereabouts”, är en melodisk kommersiell poppärla.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.