Blogginlägg från 2011-03-21

#7/70: "Blood on the tracks"

BOB DYLAN: Blood on the tracks" (Columbia, 1975)

Bob Dylan har varit i ungefär samma situation som Rolling Stones hemma hos mig. Han har aldrig reservationslöst hamnat i mitt hjärta men däremot kan jag inte blunda för alla och åtskilligt många favoriter jag genom åren tagit till mig som signerats av USA:s störste poet. Den inte oändliga kärlekshistorien började någonstans i höjd med ”Positively 4th street” och sedan har det för Dylan i mina öron varit en ganska uppenbar berg-o-dalbana till karriär. Och när han till synes varit nere i djupa vågdalar har han lika säkert återvänt med ytterst starka skivor.
   Temat är ju 70-tal och fram till 1974 var inte karriärens bästa år för Dylan. Coverskivor, outtakes, filmförsök och ett miserabelt försök till nystart på ett nytt skivbolag, Asylum. Det var då, i karriärens mest pressade stund, rockpoeten nummer ett i världen klev fram och gjorde "Blood on the tracks" som är så outstanding lysande att jag på den punkten är helt enig med både kritiker- och fanatikerskaran.
   ”Blood on the tracks” är Bob Dylans skilsmässoskiva där texterna i viss mån är vemodiga och en aning svarta men inte genomgående deprimerande. Och melodierna har alla en homogen status där minst hälften av låtarna tillhör mina tio mest älskade Dylan-låtar totalt.
   Officiellt saknar skivan producent men det anses allmänt att det är Bob Dylan själv som har tagit rollen som producent. När inspelningarna inleddes i september 1974, med den numera kände skivproducenten Phil Ramone som tekniker, omgavs Dylan av folkmusikern Eric Weissberg och hans band. Bandets namn Deliverance hade de tagit efter filmen med samma namn (”Den långa färden” på svenska) där Weissberg fick ett stort genombrott för den klassiska banjo/gitarr-låten ”Dueling banjos”. Även Dylan hade en låt med i den filmen, ”Moonshiner”. En udda låt som fick sin officiella release först 1991 på ”The bootleg series vol 1-3”.
   Men Weissberg och bandet fick sparken redan efter två dagar i studion. Dylan behöll basisten Tony Brown och in kom steelgitarristen Buddy Cage, medlem i New Riders Of The Purple Sage, och studiomusikern och pianisten Paul Griffin, som spelade på Dylans skivor på 60-talet.
   Så långt stämmer skivomslaget med verkligheten fast det var ytterligare några musiker delaktiga i den första inspelningen. När Dylan bara några veckor innan release, i december 1974, spelade upp sin kommande skiva för sin bror blev det ganska uppenbart att låtmaterialet var alldeles för monotont och inspelningarna alldeles för händelsefattiga. Dylan gick då snabbt in i en studio i Minneapolis och spelade in hälften av låtarna på nytt under 1974 års sista dagar.

Skivomslaget var redan tryckt och färdigt så de nya musikernas namn saknades följaktligen när skivan några veckor senare släpptes. En historia som jag faktiskt inte har lagt på minnet och först nu när jag gör research för den här artikeln blir medveten om. Namn som Bill Berg, trummor, Billy Peterson, bas, Greg Inhofer, keyboards, Chris Weber, gitarr, och Peter Ostroushko, mandolin, saknas alltså på skivomslaget.
   Ett omslag som innehåller en klassisk omslagstext, en skivrecension av ”Blood on the tracks” av New York-journalisten och författaren Pete Hamill. En genomarbetad och omsorgsfull essä om Bob Dylan och hans nya skiva. En text som gav Hamill en Grammy Award.
   Det visar sig nu att av mina sex största favoriter på skivan är fem hämtade från nyinspelningarna i Minneapolis. Där låtar som ”Tangled up in blue”, ”You’re a big girl now” (en mindre känd Dylan-pärla), “Idiot wind”, “If you see her, say hello” och det långa mästerverket “Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” verkligen är underbart mästerliga. Både melodiskt, sång- och textmässigt.
   Jag har i alla år saknat texterna till skivan ty det är ju i poesin, de ibland novelliknande berättelserna, den här skivan kanske har sin största tyngdpunkt. Nu när jag läser texterna tillsammans med lyssnandet kan jag ha förståelse för att de inte fanns med på originalskivan. Det är många verser, det är långa låtar och texterna är om möjligt ännu längre och kräver utrymme för att komma till sin rätt.
   ”You’re a big girl now” är låten på den här skivan som överraskar mig mest så här drygt 36 år senare. Vemod i texten, pianot och den akustiska gitarren dekorerar melodin fantastiskt fint och hela låten har så många små geniala detaljer. Plus den fina textraden ”Time is a jet plane, it moves too fast” som gäller än idag.
   För att vara en skilsmässoplatta är “Blood on the tracks” inte alls fylld av så mycken bitterhet eller svåra uppgörelser. Det är väl egentligen bara i en låt som Bob Dylan går över gränsen till rent hat, ”Idiot wind”. I textrader som ”Idiot wind, blowing every time you move your mouth/You’re an idot, babe/It’s a wonder that you still know how to breathe” är det långt till försoning.
   Om “You’re a big girl now” är en alldeles ny favorit är “Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” den äldsta. Från dag ett har jag älskat denna musikaliska pärla med det smattrande drivet i trummorna, den delikata orgeln och munspelet i vers efter vers men ingen refräng. Efter 15 verser och en fascinerande storytelling är låten lika fräsch som när den började.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.