Blogginlägg från 2023-02-17

TisdagsAkademien (12)

På Hamnmagasinet har TisdagsAkademien träffats sedan ett drygt år tillbaka, Olle Unenge, jag och Janne Rindar. Där har vi varje vecka (gissa vilken dag!) diskuterat musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


EN AKTUELL DAGSRAPPORT FRÅN EN något husvill och rådvill TisdagsAkademi. För några dagar sedan meddelades lite grymt att ”vårt kontor” på Hamnmagasinet, sedan ett drygt år tillbaka, är stängt. Vi har drabbats av både vemod och ett akut problem med möteslokal. Det problemet går säkert att lösa men vi tänker tillbaka på en unik mysfaktor på eftermiddagarna hos restaurangen, en formidabel service och, inte minst, går våra tankar till ett underbart gäng servitörer som nu står utan jobb. Vi saknar redan det sociala välmåendet som har gjort våra möten till veckans höjdpunkt.
   Här kommer, trots allt, en rapport från TisdagsAkadaemins senaste möten med några flyktiga minnesnoteringar. Från slutet av november har vi diskuterat en YouTube-dokumentär om Beach Boys. Sedan har vi kollat ett par omfattande SvtPlay-serier, om Phil Spector och Rolling Stones, plus några enskilda Svt-program om Merit Hemmingson, Joni Mitchell och Laleh. Sedan besökte vi i december även biografen för att se Neil Young-filmen ”Harvesttime”.
   Förutom veckor som har innehållit både jul- och nyårshelg har både sjukdom och semesterresor gjort takten på tisdagsmöten lite oregelbunden men vi hoppas nu på veckomöten enligt plan i nya spännande lokaler. Under den senaste tidsperioden har vi också bytt bonusdiskussionsämne från att lyssna på Dylan-podd till att läsa ett kapitel ur Bob Dylans intressanta bok ”Låtskrivarkonsten”.



JONI MITCHELL: Lady blue (SvtPlay, 53 min, 2022)
A film by Julia & Clara Kuperberg.

Joni Mitchell har kallats folkmusikens drottning och en av 60- och 70-talets största popstjärnor. Än idag fortsätter hennes rika sångtexter och unika gitarrstil att inspirera nya generationer sångare och låtskrivare.
   Trots sin mer än fyrtio år långa karriär har hon aldrig givit vika för trender, vilket gör hennes framgång både mystisk och unik. Vad är det som gör Joni Mitchell till en sådan samtida ikon? Vad har format henne sedan den där dagen 1954 då hon upptäcktes i en småstad i Kanada? Genom exklusivt arkivmaterial och intervjuer tecknas här porträttet av en av populär- och folkmusikens klarast lysande stjärnor. En fransk dokumentär från 2022 av Clara och Julia Kuperberg.
   Dokumentären inleds med Joni Mitchell på scen framför en jättestor publik (600 000 människor), som man först tror är Woodstock 1969 men är Isle Of Wight-festivalen i England i augusti 1970. Ensam och nervös på scen, lätt kaos i publiken,
   Blont hår, en lång siluett, en gitarr och tusentals åskådare som väntar. Det talas om Sus-ackord. Frågande ackord. ”Mitt liv var nämligen fullt av frågor”.
   ”Both sides now”, i december 1967 gör Judy Collins som första artist låten . 1967 flyttade Joni från Kanada till USA. David Crosby och Joni blev ett par. Han producerade först albumet ”Song to a seagull” (1968) och i Laurel Canyon blev Graham Nash hennes stora kärlek samtidigt som Crosby, Stills & Nash bildades. Big Sur-festivalen i september 1969.
   Nash: ”Om du håller sand för hårt i fingrarna rinner den mellan fimngrarna. Joni skrev ”My old man” till Graham Nash. Från hennes album ”Blue”, 1971
   David Geffen finns givetvis med i dokumentären.
   ”Woodstock”-låten. Hon skrev låten på piano när hon såg tv-sändningarna från festivalen.
   Efter festivalen sprack hippiebubblan. Vilda bilder från Altamont.
   Joni gick i exil i Kanada. Isolerade sig. 1965 fick hon barn, en flicka, som adopterades bort. De återförenades 1997.
   Sedan blev det både rock och jazz för Joni. Hennes röst var altsopran. 1975. Feminism. Hade en svår period med jazzmusiker. ”Folk begrep inte den perioden”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Masters of war” med Eva Steen som gäst.



THE BEACH BOYS: Wouldn't it be nice (YouTube/BBC, 58:53)
”One family's epic journey through rock'n roll”. Underrubriken för dokumentären är ”Sex, drugs and beards”. Tre bröder, en kusin och en kompis.
   1961 började historien om Beach Boys. Brian Wilsons hjälte var pappa Murry. Intervjuer med Brian Wilson, Al Jardine, Brians ex-fru Marilyn (The Honeys).
   Brian lyssnade mycket på Four Freshmen, stämsång. Debuten ”Surfin Safari” var bandets första hit. Förvandlade ”Sweet little sixteen” (Chuck Berry) till ”Surfin Safari”.
   Oense om vem som skrev texten till ”Surfin safari”. Mike Love: Jag, sa han tydligt och bestämt!
   Beach Boys-relaterade profiler som Andy Paley, Hal Blaine och Van Dyke Parks berättar.
   Pappa Murry misshandlade sönerna. Underbarnet Brian avslutade kontakten med pappa.
   När de kom till London fanns en ny medlem i bandet, Bruce Johnston.
   När Brian mötte Phil Spector var en viktig händelse i historien. Brian älskade ”Be my baby” med Ronettes.
   1965 började Beach Boys hits bli mer arrangerade. Tjejer i bikini illustrerade ”California girls”. Beatlesalbumet ”Rubber soul” inspirerade Brian/Beach Boys till ”Pet Sounds”.
   Tony Asher, textlåtskrivaren, dyker upp men Marilyn gillade honom inte: ”Det blev mer droger” och det mystiska instrumentet Theremin dyker upp.
   Skilsmässa för Brian. ”Caroline no ” var en låt i sammanhanget. Meningskiljaktligheter om texterna. Exempelvis ”God only knows” som Carl sjunger med en ”angel voice”. ”Pet sounds” blev ingen kommersiell succé.
   ”Good vibrations” med Mike Loves text var Beach Boys största hit.
   Brian hade en sandstrand hemma. ”8 tons of sand” säger Marilyn. Sandlåda. Experimenterade med droger. LSD, amfetamin. Al Jardine: ”Bad experience” med LSD.
   1967 började Brian arbeta med albumet ”Smile”, Van Dyke Parks skrev texterna. Intervju med Brian Wilson från 1976. ”I was crazy”. ”Smile”-projektet hamnade i byrålådan och Brian lämnade gruppen: ”En evil trip”.
   Gruppen var vilse och inte alls kommersiell. Uppträdde på sjukhus i Leeds...
   Trummisen Dennis Wilson blev kompis med Charles Manson (fängelseintervju). Skrev låtar tillsammans, bland annat ”Cease to exist”. Berättelsen om sju mord, bland annat Sharon Tate, finns naturligtvis med i dokumentären.
   Brian kämpade med sina droger, långhårig och överviktig. Då gjorde Dr Eugene Landy, psykiatriker med terapi, entré. ”Han räddade livet på Brian”. Han styrde. Brian fick inte parata i telefon. Träffade sina döttrar Wendy och Carney en timme på nio år.
   Brian tillbringade tre år i säng och var tillbaka i bandet 1976. Då hade Dennis tagit över. Han gifte sig med Mike Loves dotter men Mike nekar till det. Dennis fick sparken 1979.
   Dennis tog till alkoholen och såg väldigt trasig ut när han försökte förklara sig på scen. Drunknade. Presskonferensen med bröderna som var märkbart tagna av stundens allvar.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Live på Draupner Göteborg 1986” med Lars Larholm som gäst.


I samband med Phil Spectors död, januari 2021, försökte TisdagsAkademien hittade vi ett antal Spector-relaterade YouTube-filmer men inga var seriöst dokumenterade. Därför var det förlösande när Svt började visa den i fyra delar långa dokumentären ”Spector, mannen, musiken, mordet” i december 2022. Vi såg samtliga avsnitt och diskuterade sedan innehållet.



SPECTOR, mannen, musiken, mordet, del 1 (50:51, 2021)
”To know him was to love him”
Directed by Sheena M Joyce/Don Argott.

Här kommer den slutgiltiga dokumentären om Phil Spector.
   En ödesdiger natt i Hollywood ska det slumpmässiga mötet mellan skådespelerskan Lana Clarkson och musikproducenten Phil Spector komma att förändra musikhistorien för alltid. Geniproducent eller iskall mördare; hur kommer vi att minnas Phil Spector?
   Stort drama redan från start. 3 februari 2003. Den storslagna entrén till Spectors hus, 88 trappsteg. Inspelning från Phil Spectors hem. Vi får höra Phil beklaga sig och bli alltmer upprörd inför polisen.
   Dokumentären lutar sig mot författaren/journalisten Mick Browns berättelse. Han gjorde en intervju med Phil fyra-fem veckor innan händelsen i Spectors hem. Inspelade intervjuavsnitt från kassetter förekommer där Spector förklarar sig kring sin historia som människa och skivproducent.
   En väldigt välgjord dokumentär. Vi får Phil Spectors hela historia. Hur pappan tog sitt liv när Phil var nio år. Han hade haft ekonomiska problem. Och även psykiska problem. Phils dotter Nicole Spector medverkar i dokumentären.
   Russ Titelman, känd producent, uttalar sig också. Han gick i samma skola som Phil i LA 1958. Russ: ”Smart, rolig, charmig och karismatisk”
   Carol Connors från gruppen Teddy Bears, i en ny intervju. Och vi får se Teddy Bears uppträda i Perry Como Show.
   Titeln på del 1 är hämtad från pappa Bens gravsten. Teddy Bears hitlåt: ”To know him is to love him”.
   Låtskrivarkollegan Jeff Barry förklarar arbetet i Brill Building där också Leiber/Stoller satt och skrev låtar.
   Don Randi, musiker, Dolores ”La La” Brooks (Crystals) och Darlene Love intervjuas.
   Philles Records startas. Studiomusikern Carol Kaye säger: ”Han var oförskämd mot artisterna”.
   Fotografen Henry Diltz berättar, Nedra Talley-Ross (Ronettes) i intervju och en gammal Ronnie Spector-intervju visas. Annette Merar, första frun 1963-66 var sångerska i Spector Three: ”Han såg på artisterna som förbrukningsvaror”.
   Avslutning på del 1 när Phil säger: ”Jag är så gott som sinnessjuk”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Watching the river flow” med Per Magnus Johansson som gäst.


SPECTOR, mannen, musiken, mordet, del 2 (49 min, 2021)
”California dreams”.

1963 var Phil Spector tonåringarnas kung. Enorma framgångar men Phil var illa till mods och osäker. Paranoid och omgav sig med livvakter.
   Mick Brown, författaren: ”Han visste att han inte var frisk”. Oregerlig., isolerade sig och levde som en eremit.
   Andra delen handlar mycket om b-skådisen Lana Clarkson. Hennes mamma Donna förklarar historien om henne.
   Bevismaterial. .30 kaliber pistol. Plus fem sex-vapen till i hemmet.
   Darlene Love och teknikern Rob Fraboni berättar.
   1964 i England blev Phil kompis med både Stones och Beatles.
   Nedra Talley (Crystals): Righteous Brothers framgångar kom och räddade Phil.
   Phil medverkade sedan i filmen ”Easy Rider”.
   Tina Turner berättar om ”River deep mountain high”. Det blev ingen hit och det gjorde att han 1967-68 gav upp och drog sig undan.
   Phil tog över Beatles ”Let it be”-inspelningar men börjar dricka mycket och fick stora alkoholbesvär.
   Ronnie Spector och Henry Diltz: ”Phil var en fängslande person”. Ronnie berättar hur hon rymde från Phil, sprang barfota.
   Phil kom hem till Ronnie med barn, tvillingar, som present.
   Leonard Cohen berättar om inspelningarna av ”Death of a ladies' man”: ”Vapen mot huvudet. Balansen mellan dåre och galning har aldrig varit så tydlig.
   Han producerade Ramones några år senare. Fick en hit med ”Rock'n'roll high school”.
   Phil hade privata trassel, konstig frisyr, krullhårig.
   Arrangören Paul Shaffer: ”Han ville aldrig sluta jobba”.
   Om den följande rättegången uttalade sig Phil om åklagaren: ”Han var Hitler-lik”.
   Dottern Nicole Spector försvarar Phil och det konstateras att Phil är bipolär.
   Mellan 1997 och 2002. Ingen alkohol.
   Avslutningen på del 2 i serien: Phil: ”Jag äger House Of Blues”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”A hard rain's a-gonna fall” med Lars Larholm som gäst.

Vi avbröt Phil Spector-följetongen och gick på bio:

NEIL YOUNG: Harvest time. 130 min.

Dokumentärfilmen ”Neil Young: Harvest Time” skapades mellan januari och september 1971. Den tar oss med på en resa till Neil Youngs gård i norra Kalifornien, till London för ett ikoniskt framträdande med London Symphony Orchestra och till Nashville där Neil Young jobbade med Harvest-plattan.
   Liveframträdanden och intervjuer är sammanvävda med material från replokaler och inkluderar de flesta av låtarna från albumet ”Harvest”, inklusive ”Heart of Gold”, ”A Man Needs A Maid”, ”Alabama” och ”Old Man”.
   Förutom det dokumentära materialet innehåller filmen en introduktion av Neil Young, inspelad exklusivt för biopubliken. Vi hör Neil prata om betydelsen av ”Harvest”, 50 år efter släppet, och hur inspelningen av albumet och filmen blev till.
   Jag skrev en utförlig recension av filmen här.







Del 3 och del 4 av Phil Spector-följetongen såg vi i TisdagsAkademien i en följd.

SPECTOR, mannen, musiken, mordet, del 3 (49 min, 2021)
”A house of blues”.

Rättegången mot Phil Spector för mordet på Lana Clarkson inleds. Spectors välbetalda advokater gör allt för att övertyga juryn om att Lanas död är ett självmord. Spectors instabilitet och aggressiva beteende talar emot.
   Mars 2007, en månad före rättegången. BBC frågade Vikram Jayanti om han ville göra en film om Phil inför mordrättegången. Vikram: ”Jag hade ett vänskapligt samtal med Phil”.
   Phil: ”45% tror jag är skyldig. 20% tror jag är sinnesjuk.
   Han hade galna ögon: ”Trodde till 100% att han skulle bli friad”.
   Hela historiewn om rättegången i detalj. En jurymedlem berättar.
   Dottern Nicole berättar om sin mamma Janis Zavala. Om tvillingbrodern som dog i leukemi, 10 år gammal.
   Delar av Jayantis intervju med Phil visas.
   1989 var Phil tydligt berusad på scen under Rock'n'roll Hall of Fame-arrangemanget.
   Historien om Phil är komprimerad. Om Lana Clarkson, hennes reklamfilmer och hennes jobb som entrévärd på House of blues (som ägdes av Dan Aykroyd)..
   25 april 2007, fyra år efter mordet, inleddes rätegången. Phil hade många olika frisyrer. Phil påstår att han inte bär peruk men perukmakaren berättar.
   Chauffören den makabra natten blir huvudvittne. Han körde Phil och Lana hem den natten, hörde ett skott och Phil, som öppnar dörren med pistolen i hand, säger ”jag har dödat någon!”.
   Vittnen berättar om alkohol, sex, avvisande, uppbrott och skjutvapen.


SPECTOR, mannen, musiken, mordet (49 min, 2021)
”How will you remember me?”.

”Phil Spector såg sig som ett offer för en massa saker”. Orättvist behandlad.
   Han gifte sig under rättegången med Rachelle Short. Under rättegången var han övertygad: ”Jag blir aldrig fälld”.
   Det radas upp en mängd olika berättelser om Phils tidigare våldsamma beteenden. ”Kvinnor fick inte säga nej till Phil” är det genomgående. Phil var också ”ordningsfanatiker”.
   Försvaret letade en utväg men det var inga förhör av Phil.
   Juryn var inte enig så den första rättegången ogiltigförklarades. 10-2 i skyldig mot oskyldig. Det blev så kallad Mis-trial, då var det 22 minuter kvar på dokumentärserien. 5 månaders rättegång slutade i deadlock.
   En ny kortare rättegång startade. ”Rättvisa ska skipas”. Inte alls samma cirkus som första gången. En ny försvarsadvokat och ett mindre antal assistenter som gjorde att åtalet gick igenom.
   ”Vi fick rättvisa”. 19 år/livstid i fångelse på Corcoran-fängelset - utan peruk. Skilsmässa från Rachelle. Phil ville inte ha besök i fängelset. Han drabbades av covid men överlevde. Dog däremot en kort tid efteråt, 16 januari 2021. Men Lana är bortglömd.
   Phils slutord: ”Tajming är nyckeln till allt”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Den stora Dylansnackarfesten”.



MERIT HEMMINGSON: Huvva vad tiden går (2021, SvtPlay, 59 min)

Dokumentär om Marit Hemmingson, den folkmusik/jazz-inspirerade hammonddrottningen, 83 år. Vi konstaterar ännu en gång att det finns inga musikaliska gränser för TisdagsAkademien.
   Den fina träkonstruerade orgeln och dess karaktäristiska sound stod i centrum under hela programmet men ännu mer fokus var det på Merit.
   Skivproducenten Tobias Fröberg: ”En hammondhjälte”. ”Hon är snäll och generös”.
   Merit: ”Jag har alltid jobbat med en yngre generation”.
   Bengan Jansson, dragspelaren, dyker upp och tillsammans med sin unga son på fiol spelar de tillsammans med Merit.
   Bengan: ”Merit är drottningen. Hennes insats för folkmusiken går inte att överskatta”.
   Vi ser en typisk Jämlandsmiljö tillsammans med gamla fina 60-talsfilmer med en yngre Merit i centrum.
   Hon hatade skolan och flyttade tidigt till Stockholm där jazzmusik hade sitt hem.
   Vi får också se hur hon får tekniska problem med sin komplicerade hammondorgel med Leslie-kabinettet.
   Hon kallades jazzdrottning och efter ett besök i USA turnerade hon i Folkparkerna med en svart amerikansk jazzgrupp.
   Någon sa ”Hon har ett säreget sätt att spela Hammond”. Hon berättar hur hon första gången hör ”A whiter shade of pale” och direkt köpte hon en hammondorgel.
   Bildade ett band med en saxofonist, gitarrist och trummis. Hon spelade mycket piano då.
   Ola Salo och Martin Axén från The Ark berättar hur de hade inspirerats av Merits gamla skivor.
   Bengt Palmers på EMI berättar hur han producerade hennes skivor på 60-talet, album som överraskande sålde bra och blev guldskivor. De framgångarna skapade en cirkus som rullade på några år in på 70-talet.
   Merit: ”Öron är det bästa jag har på kroppen”. ”Fast nu har jag ju tinnitus...”
   Palmers berättar hur de spelade in en skiva i Vikens Kapell långt ut på landet i Jämtland. Musik till Beppe Wolgers texter. (Beppe Wolgers dog 1986, 57 år gammal, av blödande magsår).
   Anspråkslös läser Merit ur gamla positiva recensioner-.
   Trummisen Jonna Löfgren (Glasvegas) berättar hur hon spelar med Merit. Det lät nästan som Hansson & Karlsson.
   1974 slutade hon spela. Flyttade från Sthlm, tog ett sabbatsår och koncentrerade sig på familjen. ”Svårt att sedan komma tillbaka”.
   Merit är stolt över sin folkmusikstämpel.
   2001 på Hultfredsfestivalen var Merit gästartist när The Ark spelade.
Vi ser henne spela på en mindre, mer modern hammond. Nya inspelningar med bland annat Martin Hederos på fiol.
   Palmers: ”Säregen musikant som har gått sin egen väg”.


På sista Akademi-mötet 2022 avslutades traditionen att som bonus lyssna på ett avsnitt från Bob Dylan-podden ”Vi snackar Dylan”. Och på första Akademi-mötet 2023 inleddes en ny tradition fortfarande med Dylan som tema. En Akademi-medlem föreslår ett kapitel ur Dylans bok ”Låtskrivarkonsten” som vi läser och sedan diskuterar. Olle valde kapitlet om Nina Simones låt ”Don't let me be misunderstood”.

TisdagsAkademien inledde 2023 med följetongen ”Mitt liv i Rolling Stones”. Rolling Stones fyller 60 år som rockband och i varsitt avsnitt berättar bandets medlemmar - Mick Jagger, Charlie Watts, Ronnie Wood och Keith Richards - hur allt började, om storhetstiden och vad det är som gör att de håller igång än idag.



MITT LIV I ROLLING STONES (2022, 59 min)
Mick Jagger (1)

I inledningen till Rolling Stones-seriens första program, om Mick Jagger, kallas bandet det fulländade rock'n'roll-bandet.
   Sheryl Crow, Lars Ulrich (Metallica) och Chrissie Hynde kommenterar.
   Mick Jaggers egen röst är sammanhållande länken i första dokuprogrammet. Mixat med gamla svartvita intervjuer.
   Mick: ”Nån måste kontrollera företaget”. Några aktuella livebilder med Darryl Johnson på bas.
   ”Vi älskade 50-tals-rock'n'roll”. Mick var 15-16 år och ville sjunga live. Stones bildades 1962. ”Honey what's wrong” var första demon.
   Lulu, Brian Johnson (AC/DC) och PP Arnold berättar.
   ”Little red rooster”, Brian Jones på slide, Keith på akustisk gitarr och Mick spelade munspel. Inledningsvis ett coverband men låtskrivandet gjorde bandet senare till superstars.
   ”Satisfaction” uppges vara första egna låten (men ”Tell me”” var före....). Den gav oss självförtroende. Little Richard lärde mig allt hur jag skulle uppträda.
   Don Was, Bernard Fowler, Tina Turner, Lisa Fischer, Glyn Johns och Jon Bon Jovi berättar.
   Mick var en ”karismatisk frontman”. Rolling Stones hade en ”bad boy image” som managern Andrew Oldham hade bestämt.
   1969. Tragedi. Först Brian Jones dödsfall som följdes av Hyde Park-konserten när Mick läste ur en bok. Sedan Altamont-konserten när fyra dödades. Hells Angels höll i säkerheten.
   Sedan blev det problem med pengar (Jämför med Beatles vid samma tidpunkt, Allen Klein...)
   Den berömda Rolling Stones-logotypen med den stora tungan skapades utan namn.
   Mick: ”Engelsk gentleman blev en svart sydstatssångare vid Stones mikrofon”.
   ”Rock'n'roll blev en sorts teater” på 70-talet och växte till en cirkusföretställning.
   Rod Stewart pratar lite.

MITT LIV I ROLLING STONES (2022, 59 min)
Charlie Watts (2)

Charlie var drivkraften i sex decennier.
   Slash, Sheryl Crow, Steve Jordan och Don Was berättar.
   Keith Richards: ”Charlie var som en amerikansk trummis”.
   Steve Jordan: ”Jazz är en viktig del av rockmusiken”.
   Max Weinberg, Dave Green (granne och basist) och Stewart Copeland berättar.
   Charlie bodde med sina föräldrar i elementhus vid Wembley Park. Lyssnade på Charlie Parker. Trummisen Chico Hamilton var en idol. Phil Seamen var också en förebild. Första bandet var The Joe Jones All Stars 1959.
   Träffade sin fru Shirley. Charlie hade ett helt valv med gamla trumset.
   Han var en ofrivillig rockstjärna. Istället för att festa på turné ritade han av sängarna på alla hotellrum han bodde på.
   Han ville ha kontroll. ”Cotton Club” på hotellrumsdörren. Skräddarsydda kostymer, anlitade Huntsman på Saville Row.
   Glyn Johns, Earl Young (trummis) och Gail Ann Dorsey berättar.
   Charlie gillade dansmusik. Vi får höra trumspåret från ”Miss you”.
   Charlie Watts Big Band, 33 personer bland annat Jack Bruce. Spelade på Ronnie Scotts och skänkte pengarna till klubben.
   Charlie var en trygg hamn i en stökig grupp.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Dirty life and times” (Warren Zevon).


MITT LIV I ROLLING STONES (2022, 59 min)
Ronnie Wood (3)

”Jag lockades in av stämningen i bandet”. Ronnie ser sliten ut på de senaste intervjuerna.
   Dokumentären inleds med bilder och historier från The Wick i Richmond 1973. Inspelningsstudio som lockade mycket folk till huset.
   ”Han har aldrig tänkt på ekonomi” (Rod Stewart)
   Bonnie Raitt, Kenney Jones och Glyn Johns berättar.
   ”Alla tog för mycket droger” (Mick Jagger)
   Andy Summers, Joe Walsh och Dan Aykroyd berättar.
   ”Ronnie är liten och passar in överallt” (Keith Richards). Han var lillebror i Stones och lillebror i familjen.
   Don Was, Chuck Leavell, Jon Bon Jovi och Chrissie Hynde berättar.
   1978. Heroininnehav. Toronto. Crack. Rehab. Slidegitarr. Skicklig gitarrist.
   Ronnie får Stones att skratta.


MITT LIV I ROLLING STONES (2022, 59 min)
Keith Richards (4)

Keith är sinnebildeen av en rockgitarrist. ”Trotsig hedonist”
   Keith ser oförskämt frisk ut på de senare intervjuerna.
   ”Han är modellen av rock'n'roll” (Slash)
   Glyn Johns, Tina Turner, Slash, Sheryl Crow, Tom Waits, Don Was och Chrissie Hynde berättar.
   ”Keith är hemskt blyg” (Mick Jagger)
   Det började i Dartford. Rock'n'roll. Country och blues.
   Ingen nämner Bill Wyman och Brian Jones i dokumentärerna.
   Taj Mahal, Joe Walsh och T-Bone Burnett berättar.
   ”Vita pojkar fick tag i blues och gav den knytnävar”. ”Definitivt något annat än Beatles”.
   ”50-talets USA lockade oss” (Keith) men utan Beatles hade det inte blivit något Rolling Stones...
   Keith skrev poplåtar och tog sin tillflykt med heroin.
   ”Gimme shelter”. Tar bort en sträng, olika stämningar.
   ”Jag ville göra oväsen, inte spelar gitarr.”
   ”Solon kommer och går men ett riff försvinner aldrig” (Keith)
   Hela Stones-följetongen avslutas med ”Tell me”, akustisk.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”London Calling” (Clash).



BLAZE (SvtPlay 2018, 2:04)
En spelfilm om den amerikanske artisten och låtskrivaren Blaze Foley.

Ett vemodigt och verklighetsbaserat drama om countrysångaren Blaze Foley och hans livs stora kärlek, Sybil Rosen. Trots att Blaze var omgiven av framgångsrika artister fick han inga större egna framgångar, men i amerikanska musikerkretsar lever minnet av honom kvar som en mytomspunnen legend.
   Filmen bygger på en självbiografisk bok av Sybil Rosen. Regi: Ethan Hawke. I rollerna: Ben Dickey, Alia Shawkat, Josh Hamilton, Charlie Sexton, Lloyd Teddy Johnson Jr. och Wyatt Russell med flera.   
   Patetiskt fyllo eller legend? Hans liv som film.
   Långt skägg som inte ser äkta ut. Sånger av Townes Van Zandt och Foley. Townes (Charlie Sexton) medverkar mycket och berättar i efterhand historien om Foley. Går att jämföra de båda som låtskrivare. Snyggt gjord film.
   Ska inte förväxlas med den rena dokumentären om Foley, ”Duct Tape Messiah”. Bra och långsam stämning i filmen. Lugnt och stilla. Fina välformulerade repliker från de inblandade.
   Foley var populär på pantbanken. Pantkvittot såg Townes till att ggräva upp efter Foleys död.
   ”Låtar, inte människor, kan leva förevigt”.
   Kris Kristofferson spelar pappan.
   Bra äkta sång och fint gitarrspel genomgående.
   Foley skrev en låt på väggar och dörrar.
   Zephyr Records gav honom kontrakt. Skivbranschen jämfördes med korvförsäljare vilket får mig att minnas Sjunne Ferger som sa likadant till mig 1984.
   Foley och Van Zandt sjunger ”Pancho & Lefty”.
   Townes: ”Han förstod värdet av noll”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Pancho & Lefty” (Clash).



LALEH: Välkommen hem (SvtPlay, 59 min)

Sedan Laleh Pourkarim slog igenom 2005 med sin självbetitlade debut har hon rönt stora framgångar. Laleh är en av Sveriges mest prisade och omtalade artister och samtidigt en av de mer privata. Vad är det hon helst inte pratar om men gärna berättar i sin musik?
   I den här filmen får vi följa artisten och hennes vänner inför den stora spelningen på Ullevi, då Laleh ska fira sin 40-årsdag och i samma ögonblick bli första svenska kvinnliga huvudakt att inta landets största arena. En nära skildring och en resa från Hammarkullen till de stora scenerna och en plats i det svenska folkets hjärtan.
   En film av Sara Arén.
   Dokumentären gjordes inför hennes konsert sommaren 2022 på Ullevi. 40-årig födelsedag.
   Hon har svårt att i ord förklara sig. Det gör hon genom sina låtar.
   Ursprunget i Hammarkullen. Där fanns människor från jordens alla hörn.
   Gammal lärare förklarar hur hon var. ”Skicka tonsteg upp i himlen”. Laleh är ingen vanlig tjej. Hon hade inga syskon men tog sin plats i skolan. Från Iran. Hon sjöng jazz i skolan. ”Mogen sångerska”. Hon valde trummor som instrument.
   Bestämmande. Målmedvetenhet. I filmen sitter hon och bestämmer scenografin inför Ullevi.
   Skivbolagskillen Mattias Wachtmeister: ”Det är det enkla som är det stora”. Gitarristen Gustaf Thörn: ”Hög integritet”.
   Laleh är helt egen som artist, ibland vill jag jämföra henne med DiLeva. Stundtals flummigt.
   Tyvärr saknade jag historien om hennes år i LA där hon skrev låtar tillsammans med andra.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”War” (Edwin Starr).

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #24: Toni Holgersson 2013

TONI HOLGERSSON HAR EN ÖVER 30 år lång historia som skivartist. Lätt sporadiskt har han producerat skivor sedan 1986 med ibland långa pauser däremellan. Toni skivdebuterade alltså 1986, först några singlar innan debutalbumet släpptes 1989, ”Toni Holgersson”, grammisnominerad liksom det följande albumet ”Louise & kärleken” (1990).
   Som lågmäld rocktrubadur och MNW-artist släppte han tre album innan han kom under Kjell Anderssons beskydd på EMI som resulterade i två album, ”Blå andetag” (1993, producerad av Andersson) och ”Lyckliga slut” (1994). Sedan tog kreativiten slut och då följde tio års frånvaro från musik och scener på grund av missbruk och hemlöshet.
   2005 var Toni Holgersson tillbaka med några Lasse Englund-producerade album, ”Tecken på liv” (2005) och ”Psalmer” 2007, det senare ett samarbete med Lasse och Irma Schultz Keller. Ytterligare album följde, ”Ibland kallar jag det kärlek” (2010) och den grammisnominerade ”Sentimentalsjukhuset” (2012), innan han besökte Örebro och Växthuset 2013.
   Det lokala bandet Indigo med sångaren Christopher Sletto inledde konsertkvällen med ett kort set på fem låtar med en blandning av både covers och egna låtar. Fyra duktiga killar som inte minst överraskade när de blandade repertoaren med både Frank Sinatra ("Fly me to the moon") och Kent ("Musik nonstop"). Deras egen låt "Dom som aldrig slåss" hade hämtat inspiration i just Kent.



Bilder: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare variant i Nerikes Allehanda 3/2 2013

EN HELT BEKVÄM TONI HOLGERSSON

TONI HOLGERSSON
Stadsträdgården/Växthuset, Örebro 1 februari 2013
Konsertlängd: 19:45-20:28/20:50-21:52 (105 min)
Min plats: ca 12 m snett till vänster från scenen.

IBLAND KAN FÖRHOPPNINGAR GRUSAS OCH förväntningar bli en ballong som spricker. Men sedan finns det, tack och lov, lyckliga stunder när upplevelser överträffar både dikt och verklighet. Toni Holgerssons Grammisnominering av sin senaste skiva, "Sentimentalsjukhuset", är naturligtvis helt rättvis, med tanke på starka och poetiska texter, men jag har personligen inte helt fångats av sound och framförande.
   Därav min förvåning när jag möter Holgersson på scen där han inte alls är den där bräckliga, sköra, osäkra, spröda och självömkande trubadur som jag i min enfald trodde. På Stadsträdgårdens lilla scen i fredagskväll stod det en stark, personlig, vågad, helt bekväm och fantastisk artist där sångerna många gånger lyfte sig långt över skivornas ibland lite stela produktion.
   Under de nästan två timmarna på scen och även i pausen var Toni Holgersson en social och utmärkt kommunicerande person. Som berättade intressanta verklighetsförankrade historier i mellansnacken och lät sångerna blomma ut i det lilla stora formatet. Som bäst i "Några droppar regn" och "Blå moln (över Stockholm)".
   Toni beskrev låtarna som övervägande sorgsna men vemod och melankoli, som jag väljer att analysera känslorna i hans sånger, är kanske den viktigaste ingrediensen i stort låtskrivande och personligt framförande.
   Med bara en gitarrist till hjälp, Andreas Söderström, trodde jag på en genomgående lågmäld konsert där jag skulle få höra nålar falla till höger och vänster. Men Tonis sidekick Andreas var ett under av musikalitet utan att vara ekvilibristisk, högljudd eller reptilsnabb. Han behandlade sitt instrument med känsla och när han vid några få tillfällen tog fram trumpeten blev det än mer tydligt hur små gester kan ge stora magiska intryck.
   Visserligen ville Toni sälja skivor, framförallt sin senaste, men jag fick aldrig känslan på plats att konserten dominerades av de aktuella låtarna. Men när jag nu sitter och sammanfattar konserten upptäcker jag att sju av den senaste skivans tio låtar fanns där. Med tanke på att hela kvällens repertoar omfattade 22 låtar tycker jag inte konserten fick någon som helst slagsida utan blev ett underbart underhållande urval av artisten Toni Holgerssons drygt 26 år gamla skivkarriär.
   Där han avslutade hela konserten spontant och orepeterat med två gamla publikfavoriter, "Kom till mig" och "Och så går dessa dagar". Ett ödmjukt slut på en fantastisk konsert inför stående ovationer.


Låtarna:
Cigarett i handen
Inga sånger tar dom döda tillbaka
Bara nån att hålla om
Valentine
När du sker
Den jag en gång var
Poste restante
Brev till resandeflicka
Jag smakade på döden en dag

Paus

Ibland kallar jag det kärlek
Bilder från Washington Sq
Några droppar regn
Blå andetag
Blå moln (över Stockholm)
Blues för Fatumé
Komma hem
Inga kläder
Allting faller
Efter din himmel
Låt trummorna tala

Extralåtar
Kom till mig
Och så går dessa dagar

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.