Blogginlägg från 2023-02-13

ÖREBRO LIVE #25: Nils Lofgren 1986

NILS LOFGREN HADE 1986 EN LÅNG och intressant karriär bakom sig. Först i gruppen Grin, sedan som musiker bakom Neil Young, en inspirerande solokarriär under 70- och 80-talet innan han 1984 blev medlem i Bruce Springsteens E Street Band. Världsturnén "Born in the USA", som sträckte sig från sommaren 1984 till hösten 1985, bland annat Ullevi i Göteborg, skulle göra honom känd även hos den breda rockpubliken.
   Samma sommar 1985 släppte Nils soloskivan "Flip" och pÃ¥ hösten genomförde han tillsammans med sitt band en Europaturné (Stockholm 24 november) som resulterade i livealbumet "Code of the road". Men sommaren 1986 kom Nils till Europa och presenterade ett nedtonat, lÃ¥gmält och övervägande akustiskt framträdande.
   Med sig hade han enbart tvÃ¥ medhjälpare, sin bror Tom (som följt Nils sedan Grin-tiden och under solokarriären) och Larry Cragg som egentligen var gitarrtekniker (Ã¥t bland annat Neil Young) men här hjälpte till pÃ¥ bÃ¥de gitarr, synt och keyboards.
   Mot slutet av konserten sjöng och spelade Nils den dÃ¥ exklusiva Springsteen-lÃ¥ten "Man at the top". En lÃ¥t som Bruce spelade in 12 januari 1984 i samband med "Born in the USA"-lÃ¥tarna men kom aldrig med pÃ¥ albumet. Men lÃ¥ten spelades nÃ¥gra gÃ¥nger under Springsteen-turnén 1984/85. Studioinspelningen av lÃ¥ten släpptes först 1998 i "Tracks"-boxen.
   Nils Lofgren skulle nÃ¥gra dagar efter Örebrospelningen uppträda pÃ¥ historiens första Hultsfredsfestival.

Foto: Olof FägerstenNils och Tom Lofgren på Brunnsparkens scen sommaren 1986.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 1986.

NILS ENSAM VAR ROLIGASTE HALVTIMMEN

NILS LOFGREN
Brunnsparken, Örebro 1 augusti 1986

DET BLEV FREDAGSKVÄLL OCH AUGUSTI var inte ens ett dygn gammalt innan den amerikanske rockartisten och svenskättlingen Nils Lofgren stod, och stundtals också satt, på Brunnsparkens utomhusscen i Örebro.
   Det var en premiärfylld kväll. Örebrospelningen var den första av Ã¥tta Sverigekonserter och det är första gÃ¥ngen Lofgren spelar här med denna mer eller mindre akustiska show tillsammans med bara tvÃ¥ man till pÃ¥ scenen.
   Lofgren lockade 1500 personer till Brunnsparken som betydde att den beundransvärda satsningen ekonomiskt gick ihop men publiksiffran var ändÃ¥ blygsam och ett mindre svek frÃ¥n örebroarnas sida.
   Publiken, som kom frÃ¥n hela mellansverige, var mogen, städad och tacksam. En oerhört mottaglig och kunnig folkmassa som garanterade en fin kommunikation mellan artist och Ã¥hörare.
   Den totala extasen uteblev dock men konserten var desto mer stämningsladdad och lÃ¥gmäld. Stundtals trollband Nils Lofgren med medmusikanter den stora publiken.
   De tre första lÃ¥tarna framförde Nils ensam pÃ¥ scen. Bland annat "Keith don't go" som fungede sÃ¥ bra även akustiskt som vilket elektriskt rockband som helst.
   Hans bror Tom kom sedan in pÃ¥ scenen och ytterligare nÃ¥gra lÃ¥tar senare förenades de bÃ¥da bröderna med ytterligare en musiker, den helt oannonserade Larry Cragg som annars mest jobbar bakom scenen med att hÃ¥lla de mÃ¥nga gitarrerna i trim.
   Denne Cragg visade sig ha oanade musikaliska kvalitéer när han vandrade runt och spelade bÃ¥de gitarr, synt och piano som förresten alla gjorde efter konstens alla regler.
   Jämfört med en hel rockgrupp, som ofta stormar fram, blev det här ingen lätt bris med bara tre man pÃ¥ scen. Det var vid ytterst fÃ¥ tillfällen jag riktigt saknade det rejäla rockkompet.
   Nils Lofgren är en bländande tekniker som gitarrist och fick naturligtvis i det här lilla formatet ännu mer utrymme att visa sin skicklighet. Han spelade dÃ¥ och dÃ¥ även elektrisk gitarr med ofta samma lyhörda elegans.
   När han framförde slagnumret "Cry tough" mot slutet av konserten lyste dock Jimi Hendrix-komplexen igenom lite för mycket. Det blev ett lÃ¥ngt, alldeles för lÃ¥ngt, och oväsenfyllt gitarrsolo som förstörde nÃ¥got av den ödesmättade stämningen som konserten i övrigt byggt upp.
   PÃ¥ piano är Nils mer mänsklig med sitt raka och simpla spel. SÃ¥ har vi rösten, den underbara, som var bÃ¥de skör och stark men alltid personlig.
   I en tid dÃ¥ det i parkerna främst gäller att vara välkänd och köra gamla slagnummer i ett rasande tempo var den sympatiske Lofgren en unik företeelse,
   Konserten, som varade i en timme och 35 minuter, var hela tiden spännande och intressant men blev ändÃ¥ inte den riktigt genomgÃ¥ende gripande upplevelsen.
   Kvalitetsmässigt gick konserten i vÃ¥gor med bÃ¥de magiska stunder och mer ordinära ögonblick. I denna akustiskt finkänsliga miljö kan minsta tekniska missöde avslöjas och inledningen var nästan katastrofal medan öron och ljudmixare fick tid att vänja sig.
   När Nils Lofgren efter en halvtimme satte sig bakom pianot blev det en samklang mellan röst och piano som överträffade det mesta denna fredagkväll. CoverlÃ¥ten "Going back", den vemodiga "Believe" och den rytmiska "The sun hasn't set on this boy yet" följde i tur och ordning och byggde upp en rent magiskstämning.
   En stämning som vilade kvar i luften när Nils skiftade tillbaka till gitarr och gjorde "Like rain", "Delivery night" (med fantastisk avslutning pÃ¥ elektrisk gitarr), "Mud in your eye" och "No mercy" dÃ¥ det var fruktansvärt effektiv rockmusik som vällde ur högtalarna. Medan Nils satt pÃ¥ en stol med en akustisk gitarr! Det var konsertens roligaste halvtimme.
   Avslutningen gick i rutinens tecken med nämnda "Cry tough" och "Back it up". Men i de bÃ¥da extralÃ¥tarna svingade sig Nils Lofgren Ã¥ter upp pÃ¥ toppen av sitt kunnande.
   Först kom den exklusiva Springsteen-lÃ¥ten "Man at the top" och sedan alltid lika imponerande "Shine silently".
   Slutet gott pÃ¥ en konsert som började och slutade i moll men däremellan och under extralÃ¥tarna var det en god, hälsosam och nykter underhÃ¥llning.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.