Blogginlägg från 2021-12-29

De 18 bästa albumen från 2021

DET RÅDER INGA SOM HELST TVIVEL om att jag som musiklyssnare är motsvarigheten till en låttitel av Elvis Costello (”Man out of time”). Ändå vill jag traditionellt under årets sista vecka avslöja mina favoriter från det år som gått.
   När jag läser årsbästalistor från exempelvis The Guardian, Gaffa, Sonic, Uncut och Mojo förstår jag att jag befinner mig långt från temperaturmätaren för modern nutida pop- och rockmusik. På de listorna förekommer en majoritet med artist- och gruppnamn jag aldrig har hört talas om och album med speciella titlar som jag ännu mindre har lyssnat på under 2021.
   Men jag fortsätter mitt eget race och har gjort en årsbästalista efter mina egna öron helt oberoende vad andra tycker.
   Jag har lyssnat på många skivor i år och mina öron har uppfattat att många har en hög, jämn och ibland också suverän kvalité som har gjort att den planerade Topp 10-listan fick utökas med några album till.

PS. Om bara några veckor, 14 januari 2022, släpper för övrigt Elvis Costello ett nytt album, ”The boy named if”.




1. ROBERT PLANT/ALISON KRAUSS: Raise the roof
När jag sammanfattar och rangordnar årets bästa skivor blir årets sista stora skivfavorit också den bästa. För det första handlade det om extremt stora förväntningar, duons förra skiva (”Raising sand”) var en av 2007 års allra bästa skivor, som den här gången lite ovanligt uppfylldes med marginal. Både produktion (T Bone Burnett), unikt urval av låtar och sist men inte minst av ett genomgående fantastiskt framförande har gjort ”Raise the roof” till 2021 års bästa album i mina öron.

2. DEL AMITRI: Fatal mistakes
Ännu ett grymt efterlängtat album, den skotska gruppens första studioskiva på 19 år, som inte lever upp till sin titel (”Fatal mistakes” måste väl vara skotsk ironi?) men har kvalité och en musikalisk helhet som nästan är osannolik. Det slår återkommande blixtar om sångaren och låtskrivaren Justin Curries återförening med gamle kollegan och kompanjonen/gitarristen Iain Harvie.

3. FRIDA HYVÖNEN: Dream of independence
Den begåvade sångerskan och låtskrivaren Frida Hyvönen har en förmåga att varje gång hon ger ut ett album hamna på en årsbästalista på Håkans Pop. Med ”Dream of independence” är det fjärde gången Frida placerar sig på min lista där skivor hedras för sin kvalité och personlighet. Hon tillhör den nya svenska generationen singer/songwriters men på det här albumet finns det låtar som har rena evergreen-kvalitéer som jag vill jämföra med exempelvis Carole King.

4. THE WALLFLOWERS: Exit wound
Jakob Dylans band har många kvalitéer som placerar senaste albumet på en exklusiv plats på min årsbästalista. Som sångare, gitarrist och låtskrivare (han står bakom allt på albumet) vill Dylan hålla en låg profil som endast medlem i bandet men han är skicklig på allt han gör, inte minst låtskrivandet fast han på inget sätt ska jämföras med sin far. Bandet, som jag musikaliskt vill jämföra med Tom Pettys Heartbreakers, är sedan en enorm plattform för Dylan och hans låtar.

5. LOS LOBOS: Native sons
Det var längesedan Los Lobos figurerade på en årsbästalista hos mig men ”Native sons” väcker både gamla minnen och sprider massor av positiv energi. Det är visserligen till stora delar ett coveralbum. Titellåten är enda originalet på skivan men valet av låtar är intressant (en mix av obskyra låtar och helt välkänt material) och arrangemangen, där blåset spelar en oväntad huvudroll, väcker liv i mina gamla Los Lobos-minnen.

6. BILLY BRAGG: The million things that never happened
Även engelsmannen Billy Bragg har länge varit en saknad artist både i högtalarna och bland nya skivor. ”The million things...” är både överraskande och imponerande. Både låt- och soundmässigt är det kvalité rakt igenom hela albumet där kreativitet och energi har resulterat i både piano- och gitarrbaserade arrangemang medan Billy sjunger med en genuint engelskinspirerad stämma.

7. GARY LOURIS: Jump for joy
Samtidigt som han är frontman i The Jayhawks producerar Gary Louris oregelbundet skivor i eget namn. Han var inte min favorit i det bandet (det var Mark Olson) men här finns en uppenbar vilja att bjuda på kvalitativ pop med lite experimentella inslag. ”Living in between” har ett tydligt Beatles-eko, McCartney-klingande sång med Harrison-gitarr på slutet och ”New normal” är en fantastiskt underhållande låt.

8. LINDSEY BUCKINGHAM: Lindsey Buckingham
Att efter en lång solokarriär inte lyckas ge ett album någon riktig titel brukar skvallra om dålig fantasi men innehållet på hans sjunde soloalbum säger något annat. Otroligt poppiga låtar som är utförda på ett enkelt men också genialt sätt. Där melodier får sitt handfasta uttryck och Lindseys röster och gitarrer förstärker soundet på ett personligt sätt.

9. THE CORAL: Coral island
24 spår på ett dubbelalbum, visserligen bara drygt 54 minuter långt, är i en hast lite svårsmält i sin helhet. Men när jag lyssnade närmare upptäckte jag en mängd ambitiöst tillverkade poplåtar som har den där variationen att både underhålla, engagera och hela tiden hålla spänningen vid liv. Helt klart charmigt med ett engelskt band som överraskar stort.

10. JACKSON BROWNE: Downhill from everywhere
Efter Jackson Brownes sju-åriga paus är ”Downhill from everywhere” en väldigt underhållande och varierad comeback. Här finns sånger, melodier och texter som absolut vittnar om en hög kreativ ambition hos Jackson Browne. Han har kvar sin personliga förmåga att känsligt väga ord, musik och arrangemang i förhållande till varandra.

11. TEENAGE FANCLUB: Endless arcade
Jag har genom åren flera gånger fastnat för det skotska bandets sätt att mixa Byrds-stämmor och Beatles-doftande melodier med helt modern brittisk poprock av genomgående hög kvalité och årets album är inget undantag från den positiva trenden. Många guldkorn här där öppningsspåret ”Home”, sju minuter lång av vilka de avslutande fyra minuterna var ett långt, elegant och mycket effektivt gitarrsolo, imponerar mest.

12. JAKOB HELLMAN: Äntligen borta
Från ett nästan omöjligt utgångsläge överträffar comebackande Jakob Hellman alla förutsättningar. Det tog 32 år(!) för Jakob att följa upp sin hyllade debutplatta ”...och stora havet”. Jag var ordentligt skeptisk innan men på ”Äntligen borta” finns den där stundtals magiska och personliga Jakob Hellman-känslan på flera låtar. Enkel personlig popmusik med Jakobs sedvanligt skruvade texter är alldeles underbara höjdpunkter.

13. JAMES McMURTRY: The horses and the hounds
Någonstans mellan rock och country gör McMurtry sånger som både musikaliskt och textmässigt fungerar. Varken han sjunger eller reciterar (”Ft Walton Wake-up call”) har han en röst som engagerar Och gitarristerna David Grissom och Charlie Sexton förädlar det musikaliska uttrycket.

14. LUKAS NELSON & PROMISE OF REAL: A few stars apart
Ett både överraskande varierat och genomgående intressant album där de rockigaste och poppigaste spåren, ”Perennial bloom (back to you) respektive ”Wildest dream”, får mig att tänka på Tom Petty & the Heartbreakers. Ibland ekar det också The Band om någon låt och till slut är det ändå de långsamma låtarna som tar priset på albumet.

15. DAMIEN JURADO: The monster who hated Pennsylvania
Albumet med den udda titeln gjorde mig gränslöst förvånad och imponerad på samma gång. En skiva som i all sin anspråkslösa och lågmälda stil väckte otroliga känslor i min hjärna. För 18 år sedan satt han på en scen i Örebro, på Strömpis, och var ganska vemodig och svårtillgänglig men på den här nya skivan upprepas en behaglig och positiv singer/songwriter-pop på låt efter låt.

16. SARAH KLANG: Virgo
När jag först lyssnade på Sarahs tredje album ”Virgo” fick jag, när jag jämförde med hennes tidigare skivor, uppfattningen att ingenting hade hänt med varken sound, produktion, låtar och sång. Men när jag lyssnar koncentrerat igen känns aktuella skivan som ett litet lyft sedan förra skivan men når ändå inte riktigt upp till den oöverträffade debutnivån.

17. JAKE BUGG: Saturday night, sunday morning
Engelsmannen Jake Bugg har sedan sin debut för nio år sedan gjort en musikaliskt anmärkningsvärd resa från nakna akustiska gitarrer och nästan rockabillydoftande rytmer till modern pop av idag. Välproducerad musik som ibland kan vara så hysteriskt dansvänlig att jag blir förvånad på mig själv att jag gillar det. Modern listpop brukar inte vara så här personlig.

18. SON OF THE VELVET RAT: Solitary company
I år upptäckte jag en ny och spännnade grupp med det minst sagt ovanliga namnet Son Of The Velvet Rat. Helt förutsättningslöst utan att ha någon information om gruppen, som visar sig vara en duo, blir jag överkörd, däckad, imponerad och väldigt överraskad av deras album. Sedan visar det sig, till min stora förvåning, att låtskrivaren och sångaren Georg Altziebler och organisten Heike Binder har österrikiskt påbrå. Altziebler tar musik, text och sång ett steg längre bort från den konventionella musikbranschen.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.