Blogginlägg från november, 1985

Lundell och hans fantastiska band

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/11 1985.

ULF LUNDELL
Ishallen, Örebro 16 november 1985

Ulf Lundells sommarturné var ingen god affär. Möjligen ekonomiskt för folkparkerna och turnéarrangören men för Ulf själv var det däremot ett nederlag. Det var en skamfilad Lundellsom drog runt parkerna under en månad.
   Uppladdningen inför höstturnén har inte gått smärtfritt men när Ulf nu står på scenen tillsammans med sitt fantastiska band är förvandlingen ett faktum och uppträdandet skärpt och fulländat.
   Så länge som jag nästan kan minnas har Ulf Lundells konserter haft en lugn, stämningsfull och ödesmättad inledning. Den här gången (den sista?) är det en explosiv start med ”Aldrig nånsin din clown”.
   Det har diskuterats om Lundell-kompets överkvalificerade kompetens men de är onekligen också ett massivt rockband med en stor portion känsla.
   Den flygande starten blev på något sätt kvällens signatur. Visst gjorde han åtskilliga ballader, främst under den något lugnare första avdelningen men aldrig med en akustisk gitarr i handen som skett tidigare.
   Höstens ballader i år är kraftfulla monster. På senaste skivan inte riktiga slagkraftiga, mer ömsinta och vackra skapelser som på scen fick sin välbehövliga ansiktslyftning.
   På scen gjorde han de definitiva versionerna av ”Inte ett ont ord”, ”Kyssar och smek” och även ”Lit de parade” som är bättre och tyngre än på skiva.
   När han dessutom presenterade en alltid omarrangerad ”Bente”, kvällens äldsta låt, och ”Öppna landskap”, effektivt kamouflerad bakom en hymnliknande introduktion, vill jag helst glömma den andfådda vingklippta Lundell som flaxade runt i parkerna i somras. Här var det straight och underbart.
   Lundell hade valt att göra om repertoaren sedan i somras då han gav några smakprov från albumet ”Den vassa eggen”, den konsertens klara höjdpunkter. Hela den drygt tre timmar långa konserten byggdes nu på den på skivan.
   Titellåten låg överraskande tidigt, med fler och bråkigare gitarrer, och följdes sedan av ytterligare tolv nya låtar. Alla lika smakfullt utformade som på skivanb men med ännu mer övertygelse. ”Nytt liv”, som formidabelt inledde andra avdelningens långa rad av topplåtar, är ockjså ett lämpligt namn på denna turné jämfört med den lit de parade som genomfördes i somras.
   I denna mycket uppdaterade show passade Lundell också på att göra den opublicerade ”Mellan hägg och syren”, en bra låt efter samma mall som det nya materialet i övrigt. Fast Lundell redan på sin fjärde konsert på den här turnén flåsar lite mer än på premiären i tisdags imponerades jag ändå av karlns kondition där han befann sig mellan Bark och Sirén.

Kvällens missöden var mer av teknisk karaktär än rent mänskliga. Det var inledningsvis ihåligt ljud, några strängar brast programenligt på Lundells (inte inkopplade?) gitarr och för ett ögonblick och några sekunder såg musikerna villrådiga ut när Ulf utan förvarning skiftade plats på ”Tuff match” och Neil Youngs ”Min vandrande vän”, konsertens tyngsta låt.
   Utan saknad hade han nu skippat de överåldriga klassikerna och helt gjort om de tidigare så förutsägbara slutet. Han gjorde där flera låtar han tidigare aldrig har gjort på scen. ”Sanna” följs av Bob Dylans ”Om du måste gå” (”If you gotta go, go now”) och en rent sensationell version av ”Innan dom stänger”, en låt av stark singelkaraktär.
   ”Snart kommer änglarna att landa” fanns visserligen där på slutet med publik på scenen och allsång. Men den följdes oväntat av en ännu mer ödesmättad och gripande ballad”, ”Rialto”. Och jag var vid den tidpunkten helt övertygad om att änglarna HADE landat.
   För första gången turnerar Ulf Lundell med samma manskap som på skivan och och inte sedan Nature-tiden har han turnerat med exakt samma band två turnéer i följd, Dessa faktum skapade naturligtvis bandets inneboende styrka och kompletta framtoning.
   Kapellmästaren Hasse Olsson styrde och ställde bakom sina klaviaturer, pianisten Niklas Strömstedt var bandets bäst sjungande medlem, Backa Hans Eriksson är både en enorm basist och arrangör, vilden Janne Bark (var det han som uppfann sladdlös elgitarr?) spelade alla gitarrer med bravur medan Pelle Sirén var mer tillbakadragen men en lika lysande gitarrist.
   I denna ädla krets av musiker var jag ändå mest imponerad av Tim Werner, trummisen. Vilken power i hans spel, suveränt tät och trumljudet, som gavs stort utrymme, var något av det mäktigaste jag har hört den här sidan Max Weinberg.
   Ulf Lundell är för närvarande i god och fin form, bandet är det bästa han har haft och den senaste skivan har höjdpunkter som är det bästa i hela hans skivproduktion. Publiksiffran, drygt tvåtusen, var därför en stor besvikelse som indirekt hindrade konserten att nå de himmelska höjder som framträdandet i Idrottshuset för tre år sedan.
   Det var alla, inklusive Hasse Olsson, Backa Hans Eriksson och Janne Bark, överens om efteråt.

Låtarna:
Aldrig nånsin din clown
Den vassa eggen
Chans
Kyssar och smek
Ryggen fri
Bente
Inte ett ont ord
I kvinnors ögon
Främmande stad
En ängel på isen
Lit de parade

Paus

Nytt liv
Glad igen
När jag kysser havet
Mellan hägg och syrén
Vi kunde ha älskat
Aldrig så ensam
En fri man i stan
Min vandrande vän (Cinnamon girl)
Tuff match
Lycklig, lycklig
Kär och galen
Öppna landskap

Extralåtar
Sanna (Sandy)
Om du måste gå (If you gotta go, go now)
Innan dom stänger
Bättre tider
(Oh la la) Jag vill ha dej
Snart kommer änglarna att landa

Extra extralåt
Rialto

/ Håkan

Rain Parade setlist

RAIN PARADE
Rockmagasinet, Örebro 5 november 1985

Trolig setlist:
1. No Easy Way Down > 6:25
2. This Can't Be Today 3:49
3. Ain't That Nothing 4:20
4. Invisible People 3:26
5. Don't Feel Bad 3:25
6. You Are My Friend 3:18
7. Broken Horse 4:05
8. Mystic Green 3:33
9. Depending On You 3:51
10. My Secret Country (1 drop on the applauses) 3:31
11. Blue > 2:55
12. Nightshade 2:59
Encores :
13. Cheap Wine (with an unbelivable acoustic violin intro !) 9:44
14. Ice Blue > 3:54
15. Home 5:19

/ Håkan