Blogginlägg från 2023-11-27

Best of 1973/74: #26. "Wild tales"

GRAHAM NASH: Wild tales (Atlantic, 1973)

UR DEN MINST SAGT TALANGFULLA KVARTETTEN Crosby, Stills, Nash & Young, vars karriär som grupp har varit sporadisk, uppstod många solokarriärer och andra konstellationer. Inom den uppmärksammade kvartetten haglade stundtals många hårda ord mellan killarna. Efter det första CSNY-sammanbrottet 1970 inledde varje medlem en solokarriär som resulterade i åtskilliga soloalbum som alla var kommersiellt framgångsrika.
   Graham Nashs första soloalbum ”Songs for beginners” (1971) nådde en 15:e-plats i USA som sedan flera år tillbaka varit hans hemland.
   Trots framgångarna som soloartist började Nash åter samarbeta med David Crosby, som också hade släppt ett soloalbum, ”If I could only remember my name” (1971). Tillsammans spelade de in ett duoalbum, ”Graham Nash David Crosby” (1972), som 1973 följdes av turné innan Nash åter ville satsa på en solokarriär. Med ett album, ”Wild tales”, som inte blev så kommersiellt framgångsrikt men låt-, sound- och innehållsmässigt tycker jag det är hans bästa soloalbum. En skiva som släpptes under 1974 års första dagar men på skivomslag och etikett står det ”1973”.
   Under alla decennier sedan CSNY har Graham Nash beskrivits som en musikaliskt snäll person, en politiskt medveten och engagerad människa men som har skrivit vackra och simpla sånger och han har ju beskrivit sig själv som en ”Simple man”. På ”Wild tales” tycker jag att hans sånger och arrangenang har fått en lite hårdare och tuffare profil.
   Flera låtar på albumets förstasida, ”Hey you (looking at the moon)” och ”And so it goes”, kan faktiskt soundmässigt jämföras med Neil Young och många musiker som kompar Nash på skivan har spelat med Young tidigare.
   Den genomgående kompsektionen Johnny Barbata, trummor, och Tim Drummond, bas, hade precis innan ”Wild tales”-inspelningarna kompat Neil Young på turné. En turné som resulterade i liveskivan ”Time fades away”. Även pedalsteelgitarristen Ben Keith på den turnén spelar på många låtar här. Och en tekniker här, Stanley Johnston, har jobbat med Young i många sammanhang.
   Under det påhittade namnet Joe Yankee figurerar Young själv på en låt här. Och Stephen Stills uppträder också under pseudonym (Harry Halex) på ett par låtar. För att göra nostalgin fullständig körar givetvis David Crosby på flera låtar.
   David Lindley lägger några grymma slidegitarrsolon här och var, Dave Mason spelar 12-strängad gitarr på en låt och Joni Mitchell, som målat baksidan på skivomslaget, körar på avslutningslåten ”Another sleep song”. På samma låt spelar Ben Keith gudabenådad dobro.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.