Blogginlägg från 2023-11-02

Oktober 2023 på Håkans Pop

MITT UNDER PÅGÅENDE BEATLES- OCH STONES-HYSTERI gör jag ett försök att sammanfatta den senaste månaden på Håkans Pop. En oktober som innehöll många kända kategorier, nästan två veckor lång semester (se ovan), några få konsertbesök, många albumlyssningar, en fotoutställning och ett antal unika Anders Erkman-bilder.
   Huvudnumret på Håkans Pop under 2023/24-säsongen är den rangordnade listan på de bästa 50 år gamla albumen. Som under oktober, på placeringarna #30-34, räknade in grupper/artister som George Harrison, Grin, Eric Clapton, John Lennon och Elton John.
   Bland världens alla coverskivor noterade jag under oktober album med Edgar Winter, Teddy Thompson och Mandy Barnett. Och skrev även om ett tributalbum med enbart Nick Drake-låtar.
   Fotoutställningen ”Ikoner”, med fotografen Larsåke ”Skuggan” Thuressons bilder från många decennier tillbaka, besökte jag på Örebro Slott där vernissagen bjöd på Håkan Lahgers intervju med huvudrollsinnehavaren.
   Månaden på Håkans Pop avslutades med två angenäma konsertbesök, Jesper Lindell Bands samarbete med Magnus Carlson och Olle Unenges lågmält intima konsert i Svalbo Café.

OKTOBER 2023 BLEV EN LIKA INTENSIV upplevelse i albumlyssning av nya skivor som i september. Både i kvalité och kvantitet lyssnade jag på många skivor som kräver notering för att minnet ska finnas med när årsbästalistan snart ska fastställas. Men där fanns också skivor av mindre imponerande kvalité. AGNETHA FÄLTSKOGS soloalbum ”A+” och den tidigare så framstående rocksångaren PAUL RODGERS ”Midnight rose” var verkligen månadens bottennapp.
   Och albumen med DYLAN LeBLANC, CHRIS SHIFLET, SUFJAN STEVENS, SPARKLEHORSE och COLBIE CAILATT passerade mina lyssnande öron ganska obemärkt. Däremot lyssnade jag lite mer på nedannämnda album:
   Jag upptäckte Stockholmsgruppen PUD ALONE & THE CONGREGATION för flera år sedan, då med ganska akustiskt baserad musik. Nu, på gruppens tredje album ”Banjos, drunkards and Joe Hill”, är det både tyngre arrangemang och musikaliskt bredare fast de har minst ett ben kvar i både country och folkmusik. Ibland tänker jag på Flying Burrito Brothers men ofta är sextetten rockigare och på albumets avslutningslåt, den episka 9:40 långa ”Master and the puppets”, är de både personliga och fantastiska.
   Under två veckor på norra Mallorca (se bild ovan) fanns det utrymme att lyssna på många nya skivor och BO KASPERS ORKESTERS ”Landet vi ärvde” blev för mig en liten överraskning. Jag har tidigare så gott som ignorerat bandets alldeles för lagom-inställning till musik och arrangemang men upptäcker nu mer själ, känsla och fina texter i de nya låtarna. Kanske är det Johan Lindströms produktion, Andreas Mattssons låtsamarbeten och några melodiska höjdpunkter som fått mig på glatt humör. Lyssna på ”När du landat (har jag vaknat)”, J J Cale-inspirerade ”Kyssar och tårar”, ”Vi som kom in överallt” och titellåten” och ni förstår.
   Efter SARAH KLANGS fantastiska debut ”Love in the milky way” (2018) har hon upprepat sitt vinnande koncept lite för många gånger men nya ”Mercedes” har en lättare och luftigare form. Kortare låtar, runt tre minuter och hela albumet under en halvtimme, har skapat en mer lättlyssnad men ändå personlig skiva.
   Som skivlyssnare vill jag ibland också höra lättsam pop och kommersiellt slagkraftig musik och då passar ANNA STADLINGS nya ”Långt ifrån ensam” perfekt in i den beskrivningen. Tillsammans med producenten Anders Pettersson har hon gjort en genomgående sångmässigt mycket välgjord platta. Ibland lyser den kommersiella ambitionen igenom (”Idag är en ny dag”) men Anna sjunger så väldigt bra och personligt att jag närmast vill jämföra albumet med kompisen Helen Sjöholms mycket fina ”En ny tid”.
   Skåningen SVANTE SJÖBLOM befinner sig musikaliskt långt från kommersiella jaktmarker men på ”Telling lies” blir det ändå nära det lättlyssnade fast han sjunger personligt, skriver inspirerade sånger och produktionen (Magnus Nörrenberg) mestadels är lågmäld och intressant. Någon recensent har jämfört albumet med John Hiatts ”Bring the family” (1987 års bästa album om ni frågar mig!). En klar överdrift, givetvis, men Sjöblom har svärtan i sin röst och har skrivit otroligt många bra låtar på nya albumet.
   Mitt liv med musik formuleras på ett brokigt sätt tänker jag när jag börjar lyssna på Stockholmsgruppen OVE GRAHNS första album ”Pop på riktigt”. Bara titeln gör mig intresserad och jag skapar en bild i mitt huvud hur det ska låta på den inledande titellåten. En bild som raseras när de tuffa gitarriffen (a la Kinks 1964) signalerar mer rock än pop. Fortsättningen på albumet är en blandning av klatschig pop och melodistark rock. Refränger, gitarrsolon och svenska texter slåss om uppmärksamheten och allt balanserar på gränsen mellan gammaldags 70-talsrock och nutid.
   Nu börjar den här spalten med aktuella skivor närma sig lite tyngre, rockigare ljudvågor och samtidigt höjs kvalitén i det jag hör. De följande tre albumen har alla möjlighet att hamna på årets årsbästalista.
   ISRAEL NASH har till stor del städat bort det där brötiga Neil Young-soundet och har på ”Ozarker” gjort ett överraskande omväxlande och välljudande album som jag inte trodde han var mogen att göra. Ibland är det mer Springsteen-inspirerat piano än gitarr i arrangemangen, syntarna lurar ofta i bakgrunden, ett eko av Knopfler förekommer, ett ”sha la la” slängs in i titellåten och låten ”Midnight hour” är en ren och skär hitlåt! Israel har förmodligen gjort sitt bästa album.
   En normal månad hade THE ROLLING STONES sensationella albumcomeback ”Hackney diamonds” självklart toppat favoritlistan men blir slagen på mållinjen av ett skotskt rockband (se nedan). Nya Stones-skivan är framförallt låtmässigt en stor överraskande triumf. Som bäst förväntade jag mig ett album från gamlingarna där stor rutin och upprepningar skulle spela en huvudroll men här utmanar Mick Jagger & Co sig själva på ett högst oväntat och anmärkningsvärt sätt. Inget på albumet, möjligen Muddy Waters-coverlåten på slutet, doftar upprepning och nostalgi.
   Energin glöder på albumet och vid vissa tillfällen (”Bite my head off”) tänker jag på Hives i sina vildaste ögonblick och Jagger sjunger kanske bättre än någonsin, med eller utan elektroniska hjälpmedel. Och Keith Richards och Ron Wood pumpar på bakom som vilket naturligt (yngre) rockband som helst.
   Den sistnämnda låten är inte min största rockfavorit på albumet, fast Paul McCartney gästar. Jag gillar ”Whole wide world” bättre, inte bara för att den delar låttitel med Wreckless Erics klassiska Stiff-låt, som är energisk och intensiv. Är inte heller så imponerad av ”Live by the sword” med Elton John som hamrar på pianot. Är kanske för monoton för min smak.
   Nej, för mig finns det andra höjdpunkter. Det är framförallt välskrivna låtar som ”Depending on you”, countryfierade ”Dreamy skies”, ”Driving me too hard” (ekar ”Some girls” mer än någonting annat här), Keiths obligatoriska inhopp vid mikrofonen ”Tell me straight” och ”Sweet sound of heaven” som ger mig största nöjet på albumet.
   Ja, den drygt sju minuter långa ”Sweet sounds of heaven” tröttnar jag aldrig på. Hur den byggs upp från det ensamma pianot via Lady Gaga och gospelkör till fullständigt soulfyrverkeri är ren och skär magi.
   Det övervägande fantastiska låtmaterialet skymmer faktiskt mina invändningar mot det alldeles för perfekta studiosoundet där producenten Andrew Watt fått alldeles för stort utrymme bakom studiomaskinerna. Det låter bra, ok, men det perfekta Stones-soundet ska ingen producent eller tekniker förfina eller putsa till på konstgjord väg. Förutom produktionen är ”Hackney diamonds” innehållsmässigt knappt efter min klara Stones-favorit ”Some girls” och nästan på samma nivå som ”Exile on Main Street”

MÅNADENS BÄSTA ALBUM:Ibland, som just nu, blir utnämningen av ”Månadens bästa album” retroaktiv och därmed förklarar jag att det är TEENAGE FANCLUB som med ”Nothing lasts forever” har gjort det just nu bästa albumet fast den officiellt släpptes i slutet på september.
   Jag har ett ganska långt kärleksförhållande till det skotska bandets musik. 1997, 2016 och 2021 har Teenage Fanclub figurerat på mina årsbästalistor och jag är just nu övertygad om att nya albumet också hamnar där när skivåret 2023 snart ska premieras.
   Teenage Fanclub, som lite oregelbundet har släppt 13 album sedan 1990, har Glasgow i Skottland som bas men musikaliskt har de ett ganska amerikansk sound som jag närmast vill jämföra med Crazy Horse. Kanske allra tydligast för att de låter rösterna förstärka varandra, något som ger rocklåtarna med elektriskt distade gitarrer en melodisk touch när flera medlemmar delar plats vid mikrofonen.
   Det framgångsrika receptet, som ibland kan jämföras med det klassiska soundet i Byrds, fortsätter på ”Nothing lasts forever” sätta Teenage Fanclub på en piedestal bland både brittiska och amerikanska band.
   Jämförelsen med Crazy Horse är tydlig på ”Tired of being alone” som inleds med ett spretigt gitarrsound som förvandlas till en välsjungen rocklåt med vemodiga undertoner. Gitarrsolot i mitten doftar också lite tillbakalutad Young.
   Teenage Fanclub, där medlemmarna spelar många olika instrument, är dock inte bara överstyrda gitarrer. I ”I left a light on” är det pianot som leder arrangemanget vid sidan av mäktiga sångstämmor. ”Self-sedation” likaså med ett nästan 60-talsmässigt sound.
   Albumet innehåller många låtar med ungefär samma struktur. Det melodiska gitarrintrot på ”Back to the light” leder till en melodisk pärla där sångstämmorna formas till en fantastiskt fin sång.
   Tre/fyra-minuterslåtarna avlöser varandra i en positiv anda innan skivan avslutas med en lugnare mer reflekterande sju minuter lång låt, ”I will love you”. Underbar stämsång och en underbar final på ett fantastiskt album.
   Att utnämna Teenage Fanclub-skivan till månadens bästa album utkristalliserades under en Mallorca-semester i mitten på oktober när jag låg vid poolkanten och kopplade av (se bild ovan) vid en villa på norra delen av ön.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.