Blogginlägg från 2022-10-21

ÖREBRO LIVE #55: Ulf Lundell 1979

"RIPP RAPP" HETTE ALBUMET SOM SKULLE MARKNADSFÖRAS under höstturnén 1979. Lundells femte album, första skivan som producerades av trion Lundell/Lasse Lindbom/Kjell Andersson, hade släppts i september 1979 och var tillägnad dottern Sanna. Konserthuset visade sig vara en perfekt lokal för en konsert som innehöll både sedvanlig rock och akustiska inslag.
   Stora delar av Lasse Lindbom Band kompade men Ulf ensam på scenen med en akustisk 12-strängad gitarr, munspel och en lätt lindad handled i en omarrangerad "Som en syster" sitter kvar på näthinnan än i dag.
   LLB-musikerna i bandet var förutom Lindbom, bas/sång, också Ingemar "Sture" Dunker, trummor, och Niklas Strömstedt, keyboards/sång. Plus gitarristerna Yngve Hammervald och Janne Andersson. Hammervald spelade annars i Tomas Ledins band och Andersson kom ur Stockholms punkgeneration. 1977 spelade han i Mandarines som fick göra en uppmärksammad ep på EMI. Två år senare spelade han med The Pain, en punkenergisk kvintett som också fick göra några singlar och spelade förband till The Police på Music Palais i Stockholm 1979.
   Turnén inleddes med en spelning på Måndagsbörsen 1 oktober, två dagar senare sker den riktiga turnépremiären i Värnamo och redan där hade Ulf en lindad hand (en spricka i högerhanden) som fanns kvar när turnésällskapet kom till Örebro drygt två veckor senare.
   På den här tiden var det inte så krångligt att intervjua artister så jag och fotograf Sven Persson träffade en tämligen avslappnad Ulf i omklädningsrummet innan konserten en våning upp på Konserthuset i Örebro.

Foto: Sven Persson/NA
Foto: Håkan Bergman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/10 1979.

HAR LYCKATS FÅNGA EN HEL GENERATION

ULF LUNDELL
Konserthuset, Örebro 18 oktober 1979
Konsertlängd: 110 min

DEN ULF LUNDELL SOM JAG SÅG I AKTION på scen var delvis mycket olik den jag träffade i logen före konserten. Den tysta nästan inbundna människan blir en öppen, glad och generös artist. Gav allt och lite till.
   Ulf Lundell har som få lyckats fånga en hel generation med sin poesi, sång och sagolika rockmusik. Publiken kunde hans låtar och ibland blev det lite krävande. Ballader blev dränkta av talkörer och spridda rop. Folk har svårt att acceptera honom som fullfjädrad artist inom alla områden.
   Men det var som rockartist han hade de största förtjänsterna på scen. Han svettades och levde med i de vildaste låtarna och for stundtals över scenen som de stora idolerna. Och de handplockade musikerna gjorde sitt för att göra bilden fullständig. Janne Andersson var den visuella gitarristen med sin Flying V medan Yngve Hammervald har gått i Lasse Wellanders skola och klämde fram sina andäktiga solon helt stilla. Det lät bra och det blev en enastående grund att vila framträdandet på.
   Lundell varierade materialet mer nu än tidigare. Var inte rädd att plocka fram den den akustiska gitarren, munspelet och ensam framföra bland annat en omarrangerad "Som en syster", en av kvällens många höjdpunkter.
   Annars är det svårt att finna någon motsvarighet inom det här landets gränser till de rockvibrationer som framhävdes mot slutet i "Sextiosju sextiosju" och "Stockholm city" med de obligatoriska rocklåtarna "Johnny B Goode" och "Route 66" som final. Effektiv rock när den är som bäst.


Setlist (tack Mikael Löwengren!):
1. Det var en man som stal en dröm (akustiskt)
2. På fri fot
3. Håll mej!... åh, ingenting
4. Mitt i nattens djungel ställd
5. Då kommer jag och värmer dej
6. Kitsch
7. Rom i regnet
8. Den unge barbaren
9. Taxi
10. Som en syster (akustiskt)
11. och går en stund på jorden
12. Snön faller och vi med den
13. Hav utan hamnar
14. Stockholms City
15. (Oh la la) jag vill ha dej
16. Sextisju, sextisju

Extralåtar:
17. Jag vill ha ett lejon
18. jag går på promenaden

Extra extralåtar:
19. Johnny B Goode
20. Route 66

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.