Blogginlägg från 2022-05-04

Jesper Lindell kan gå hur långt som helst

Postad: 2022-05-04 23:36
Kategori: Live-recensioner

Foto: Lotta Ekbäck (tack!)
Foto: Magnus Sundell (tack!)


JESPER LINDELL BAND
Schreibers Garage, Örebro 4 maj 2022
Konsertlängd: 19:44-21:03 (79 min)
Min plats: Stående längs vänstra väggen ca 8 m från scen.


ÄN SÅ LÄNGE ÄR JAG INTE FÖR GAMMAL för att uppskatta nya, yngre artister. Nu är väl inte Ludvikasonen Jesper Lindell (som faktiskt har flyttat till Örebro) och hans musik speciellt representativ för artister under trettio. Han och hans skickliga band har sina musikaliska rötter bland mycket äldre förebilder men Lindell har på sina två album gjort det med klass och en övertygande personlighet att det lockade mig och några andra (115 personer, fullsatt) att på onsdagskvällen uppleva honom live i en garageliknande lokal i Lillån.
   Efter årets sensationellt starka album ”Twilights”, som släpptes i mars, har Lindell med band turnerat nästan oavbrutet runt om i Sverige, pendlat till Norge och även spelat i Danmark, och byggt upp ett liverykte utöver det vanliga. Efter en konsert där ljudet kanske inte var hundraprocentigt men som i övrigt motsvarade alla stora förväntningar kan jag med kraft och skärpa meddela att i det här fallet talar det positiva ryktet sanning.
   Det talas mycket om jämförelser mellan artister och förebilder i allmänhet och i Jesper Lindells fall i synnerhet. Jag har själv slängt ur mig uppenbara namn som Van Morrison och The Band, när jag skrev om ”Twilights”, för att på något sätt beskriva hans musik och arrangemang. Inte för att förminska hans starka originalitet.
   Som sångare med den skarpt genomträngande rösten går det inte att jämföra Lindell med någon annan. Den kommer från Ludvika och är Lindells alldeles egen. Den gav hela skivan en personlig ryggrad och den starka repertoaren blev än mer tydlig live tillsammans med hans blixtrande gitarrspel och det huvudsakligen unga otroligt skickliga och mångfacetterade bandet han omger sig med.
   Jesper Lindells fantastiska röst motsvarade alltså alla förväntningar men det var än mer intressant att få uppleva den live med ett på alla punkter underbart band med både orgel och piano i sättningen som både överraskade och var stabilt samspelta. Jimmy Reimers var bandets trollkarl på olika gitarrer, även slide, men spelade också både trumpet och fiol. Organisten Rasmus Fors, med ett fint rullande hammondljud i instrumentet, spelade också dragspel och pianisten Carl Michael Junior Lindvall fick förtroendet att sjunga Amy Helms duettstämma i titellåten från senaste albumet.
   Basisten Anton Lindell (Jespers bror) och trummisen Simon “Kosmos” Wilhelmsson höll takten i det tajta soundet men det tunga bassoundet fick det ibland att durra i den korrugerade plåten på väggarna.
   Det är naturligtvis senaste skivans förtjänst som har gjort att Jesper Lindell har fått ett genombrott utanför den lilla kretsen musikälskare. ”Twilights” tillhör årets bästa skivor och nio av albumets tio låtar spelade givetvis huvudroll på konserten. Men Jesper hade ju ett gäng starka låtar i bagaget redan innan senaste albumet som fick utrymme här, huvudsakligen från förra albumet ”Everyday dreams” men också den ännu äldre Spotify-favoriten (drygt fem miljoner spelningar) ”Moving slow”. Dessutom bjöd Jesper och bandet på en ”ny” låt, ”Northern skies”, som inte fick plats på albumet.
   Det var med komplett tillfredsställelse jag lämnade den annorlunda konsertlokalen. Med en övertygelse om att allt kan bli ännu bättre och ännu större med förhoppningar som kan bära fram Jesper Lindell år framöver. Vad månde bliva av denna talang och hans framtid?
   Snart vet vi ännu mer, exempelvis när han och hans band nästa gång spelar i Örebro: 5 augusti på Kulturkvarteret.

Westcoast rain
Just holler
Leave a light on
Momentary love
If there comes a time
Twilight
Nights like these
Living easy
Whatever happens
Good sides of me
White lines
Even if it ain't true
Moving slow

Extralåtar:
Dance
Northern skies
Into the blue

/ Håkan

ALL TIME BEST #2: "Darkness on the edge of town"

Postad: 2022-05-04 07:57
Kategori: ALL TIME BEST



BRUCE SPRINGSTEEN: Darkness on the edge of town (Columbia, 1978)

”DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN” har varit en av mina två största favoriter på skiva sedan dag 1, den där fina sommardagen i juni 1978 när jag häpet lyssnade på skivan första gången hemma hos en kompis och nästan glömde bort att jag samtidigt satt med en glass i handen. Om jag minns alldeles rätt spelade Sverige VM-fotboll mot Brasilien (1-1) samma dag, 3 juni...
   6 juni skrev jag en positiv recension i Nerikes Allehanda, mer om den senare, och Bruce Springsteen hade kommit in i mitt liv på fullaste allvar. ”Born to run”, nästan tre år tidigare, var givetvis det stora kommersiella genombrottet och den stora presentationen av en mäktig artist. Med ett sound, arrangemang och en produktion som var extremt utåtriktat och delvis också hitinriktat.
   ”Darkness on the edge of town” är Bruce Springsteen på riktigt, jordnära och personlig rockmusik med fantastiska låtar och ännu fler intressanta texter. Kort sagt en klockren knockout som alla dagar i veckan är en av mina största favoriter på skiva.
   70-talet, ja. Det går aldrig att riktigt minnas detaljerna på rätt sätt. Det går aldrig att återuppleva känslan på samma sätt igen och du kan omöjligt lyssna på en skiva från 70-talet idag och förstå hur vi tänkte och kände när nålen på grammofonen sänkte sig över vinylen på en nyinköpt skiva för första gången. Drygt 40 års ytterligare lyssnande på populärmusik har naturligtvis vattnat ur de ursprungliga känslorna på det mesta jag lyssnade på en gång i tiden. Men ”Darkness…”-skivan står sig fantastiskt bra och det beror mycket på att låtarna ursprungligen var så starka och monumentala och att de sedan ständigt uppdaterats på en rad Springsteen-konserter genom åren.
   Om vi ska återgå till den otroligt händelserika och omvälvande tiden, från 1976 till 1978, i Bruce Springsteens artistliv. I ett och ett halvt år efter ”Born to run”-skivan var Bruce och bandet på en i stort sett ständig turné. Ryktet, rapporterna och ekot kom från USA och var ensidigt positiva: De långa showerna var alltmer fantastiska, ojämförliga med andra artister och det spreds korta filmade bilder från konserterna där Bruce stod på pianot och hetsade publiken och bandet till stordåd.
   Allt det här plus den nästan tre år långa pausen mellan skivorna gjorde ju att aptiten efter en ny skiva med Bruce bara växte och växte och mitt i den här framgångscirkusen gick Bruce igenom den mest turbulenta perioden i sitt liv, den osannolika konflikten med sin manager, Mike Appel. Som gjorde att Bruce inte kunde spela in skivor och inte heller fortsätta turnera som tidigare.
   Relationen med Appel (som enligt det ursprungliga kontraktet gav honom 72% av inkomsterna…) försämrades under 1976 och utvecklades till ren och skär konflikt. Sommaren 1976 stämde de varandra och först 28 maj 1977 löste sig konflikten. Tre dagar senare gick Bruce och bandet in i inspelningsstudion och resultatet skulle bli hans bästa skiva. Varken förr eller senare har han gjort något så fantastiskt. Som gjorde att jag var tämligen helnöjd när jag recenserade skivan under rubriken ”Stor personlighet bland små talanger”:
   ”Det är med förväntansfulla och nytvättade öron jag lägger den efterlängtade skivan på grammofonen. Och det sprider sig snart en lätt igenkännbar air av ekon några år tillbaka. Musikaliskt är Bruce lika skärpt som förut.
   Bruces gitarr och Clarence Clemons gigantiska saxofon spelar skivans stora instrumentala huvudroller. Allt medan pianisten Roy Bittan i de lugnare sekvenserna visar upp ett lugnt och stadigt spel.
   Hans röst är en oslipad diamant. Hård, ruffig,skrovlig och passionerad och han sjunger ofta flerstämmigt där intensiteten ger en personlig genklang. Han har fortfarande kvar sin ovanliga känsla för starka melodier. Nu heter de ”Badlands”, ”Candy’s room” och ”Prove it all night”, rakt och okonstlat inspelade.
   Helst vill jag inte jämföra ”Darkness on the edge of town” med ”Born to run”, som var otroligt imponerande, utan bara konstatera att Bruce Springsteen är en stor personlighet i en bransch där de flesta är små talanger”.

   Nu, nästan 44 år senare, kan jag däremot konstatera att Bruce aldrig har varit bättre än på ”Darkness on the edge of town”.

”BADLANDS” är den inledande knockouten på ”Darkness on the edge of town”.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (181)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Maj 2022 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.