Blogginlägg från 2020-10-19

LIVEALBUM #29: Lou Reed

Postad: 2020-10-19 07:56
Kategori: Bästa livealbum

LOU REED: Rock n roll animal (RCA Victor, 1974)

SOM AV EN REN TILLFÄLLIGHET RÅKAR JAG även denna vecka, precis som förra, stå i valet och kvalet av två livealbum med samma artist. Förra veckan handlade det om Dr Feelgood och den här veckan är det Lou Reed. Men den här gången är det än mer annorlunda när jag ska jämföra Reeds båda liveskivor ”Rock n roll animal” och ”Lou Reed live” ty de är inspelade på en och samma konsert men utgivna med 13 månaders mellanrum. Osannolikt udda och svårförklarligt.
   Ännu en gång har jag lyssnat parallellt på två liveskivor och gjort det mest självklara valet. Det är främst mina öron som har bestämt att ”Rock n roll animal” är bäst. Sedan har ju den skivan ett överlägset snyggare och färgstarkare omslag som plussar på mina superlativer om skivan.
   När det begav sig tyckte faktiskt den amerikanska rocktidningen Rolling Stone som jag och menade att ”Lou Reed live” låtmässigt var en svagare skiva. Men på just den punkten håller jag inte riktigt med. ”Rock n roll animal” var ju till 4/5-delar baserad på gammalt Velvet Underground-repertoar medan ”Lou Reed live” huvudsakligen innehöll mer aktuellt material från ”Transformer” (1972) och min absoluta Lou Reed-favorit ”Berlin” (1973). En strikt jämförelse mellan de båda liveskivorna borde i tio fall av tio resultera till det senare albumets fördel. Men jag tycker ändå att det soundmässigt och inspirerat låter så mycket bättre på ”Rock n roll animal”.
   ”Rock n roll animal” speglar ju dessutom den autentiska konserten på Howard Stein's Academy of Music i New York 21 december 1973 så mycket bättre. Från konsertens långa öppningslåt, där gitarristen Steve Hunters intro leder fram till Lou Reeds hörbara entré och en ypperlig version av ”Sweet Jane”, till konsertkvällens (enda) extralåt som naturlig final även på skivan.
   Efter Lou Reeds drygt fyra år långa Velvet Underground-period, som avslutades i augusti 1970, inledde han en ganska spretig och till viss del överraskande solokarriär. Den genuine New York-artisten for till England för att spela in sina tre första soloalbum där han i huvudsakligen London kompades av en majoritet engelska musiker. Vilket gjorde att när han började turnera som soloartist, efter ”Lou Reed”- och ”Transformer”-albumen, kompades av ett mediokert och anonymt New York-band, The Tots, och imponerade inte alls enligt ögonvittnen.
   Det skulle förändras helt när han hösten 1973, efter ”Berlin”-albumet, i september (premiär i Stockholm) började turnera med ett helt nytt band på en helt annan sensationellt kvalitativ nivå. Turnén hade fått namnet ”The Rock and Roll Animal Tour” ett halvår innan skivan släpptes och sista spelningen i New York i december spelades in och resulterade alltså i två(!) liveskivor.
   De två amerikanska gitarristerna som gästade på ”Berlin”-inspelningen, Steve Hunter och Dick Wagner, fanns med som ryggrad i det nya turnébandet tillsammans med Prakash John, bas, Pentti Glan, trummor, och Ray Colcord, keyboards. Bandet, med gitarristerna i spetsen, gör sitt yttersta när de kombinerar elegant skicklighet med rå, rockig energi. De får stort utrymme i tidstroget långa versioner när de uppdaterar de ursprungligen ganska stökiga Velvet Underground-låtarna till historiska nivåer.
   Och ett visst beröm måste även gå till producenten Steve Katz som lyckades få fram det underbart sköna liveljudet utan att skruva volymknapparna i botten. Faktum är att ljudet på den här skivan imponerade så stort på Richard Lloyd att han engagerade Katz till sin liveinspelning på CBGB's 1987 som sedan blev liveskivan ”Real cool time” som jag skrev om för nästan två månader sedan här på Håkans Pop.
   Det är väl också Katz förtjänst att det än idag går att njuta av det fina samspelet mellan Dick Wagner i den högra kanalen och Steve Hunter i den vänstra om sladdarna sitter rätt.


Side A

1. "Intro" (Steve Hunter);
Sweet Jane" (Lou Reed) 7:55
2. "Heroin" (Lou Reed) 13:55

Side B

1. "White Light/White Heat" (Lou Reed) 5:15
2. "Lady Day" (Lou Reed) 4:00
3. "Rock 'n' Roll" (Lou Reed) 10:17

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (457)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (53)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2020 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Jan Lennell 4/12: Fantastiskt album! Hörde det första gången via PA:t före en av de bästa kon...

Jarmo Anttila 1/12: "Labelled with love" är en fantastisk låt som håller efter 40 år....

Bengt Gustafsson 22/11: Hej Jag var där kväll två. Och jag råkade vara i musikaffären när Elvis m...

Peter Lundmark 19/11: Ett litet mästerverk som kommit lite i skymundan....

Håkan Gustavsson 18/11: Hej! Jag tycker att det är kul att du rangordnar efter din smak och inte efter...

Torsten Braf 16/11: Hej Håkan. Under parollen Bättre sent än aldrig har jag just läst din runa ...

Göran Johansson 8/11: Första gången jag skriver här. Blev så glad att se namnet Lowry Hamner & The...

Silja 6/11: Hej Håkan, Var inte du på Harrys då coverbandet som lirade Dylanlåtar var...

Thomas J I'm kingfisher 1/11: Får tacka för tankesällskapet! // Thomas...

Björn 29/10: Tack Håkan för den rapporten, ökade på anglofil-abstinensens några grader.....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.