Blogginlägg från 2020-10-01

”Hej då”

ERIC PALMQWIST
Hej då
(Ella Ruth Institutet)

DET SNURRAR EN ROSASKIMRANDE VINYL på grammofonen. Jag drabbas nästan av en glamrock-känsla när jag ser det. Ändå är Eric Palmqwist en jordnära popartist som inte behöver någon som helst draghjälp från visuella hjälpmedel. Han är en sångare och låtskrivare med båda fötterna på jorden som lever i en vanlig värld som en vanlig människa med vanliga problem. Och det är också texttemat på Erics nya album som släpps precis idag.
   Jag har följt gotlänningen Eric på skiva sedan slutet på 90-talet och han har sedan några år flyttat sig från det engelska lite allmängiltiga språket till det mer personliga med udda betraktelser på svenska. Det kanske inte är så märkbart på nya skivan som på den förra, ”En halv gris kan inte gå”, där inte bara titellåten gjorde uppmärksamhet i den poppiga ankdammen Sverige.
   Efter den första koncentrerade lyssningen på Erics nya skiva uppfattade jag innehållet som en upprepning och att önskemålet på variation och nya fräcka grepp inte blev riktigt tillfredsställt. Innan jag upptäcker att det faktiskt är tre låtar på nya albumet som redan är utgivna på singlar som jag har hört.
   Det är naturligtvis spännande och intressant att höra små smakprov i förväg innan albumet släpps men det tar delvis bort lite energi och stör helhetskänslan när hela skivan till slut anländer och aptiten är på topp. Man blir liksom lite lurad på konfekten. Sedan hör det till saken att just de tre låtarna än så länge, även efter många fler lyssningar, tillhör skivans höjdpunkter men som givetvis kan ändra sig med tiden. Det finns onekligen utmanare bland skivans övriga sju spår.
   Eric har haft sitt fasta kompband Nervsystemet med i studion men jag tycker inte jag hör det där individuellt personliga soundet som kompet så effektivt kunde leverera förra året när jag såg och hörde Eric och bandet live i Örebro. Men det fanns ytterligare musiker i studion när skivan spelades in live på en vecka, ”kändisar” som Peter Morén och Andreas Mattsson, och det har kanske påverkat slutresultatet. Utan att jag får känslan av att skivan är varken överproducerad eller nedtyngd av alltför genomarbetade arrangemang. Producenten Daniel Bengtsson har dessutom bidragit med ett flertal instrument.
   Nej, jag upplever nog soundet på ”Hej då” som ett ganska konventionellt poprockkomp och det blir till slut Eric Palmqwists låtskrivande som får avgöra min åsikt om hela albumet. Förutom de redan nämnda topparna ”Du och jag mot döden”, ”Rävarnas hav” och ”Man behöver inte va död för att va blå” finns det trots allt låtar som är bättre och personligare än det strikta standarformat jag först hörde.
   Den lite soulinspirerade ”Änglar”, där Eric tillochmed sjunger i falsett, är inte riktigt min kopp te men den i sammanhanget rätt vilda ”Himlen faller ner”, popklangen och drivet i ”Faller” och avslutningslåten ”Håller fast vid en dröm” är svårt att värja sig emot.
   Den sistnämnda låten håller redan på att bli min största favorit på skivan. En låt i halvballadfart där Eric har hittat den innerliga tonen i både text, melodi och arrangemang.
   ”Hej då” är alltså en okej platta men jag misstänker att det inte är en plats i skivhyllan (mellan Robert Palmer och gruppen Paris), som Eric Palmqvist i första hand eftersträvar just nu. Det är på scen i mötet med publik hans musik blir en optimal upplevelse. På skivan tackar han dessutom sin publik med orden ”Utan er är det ingen idé”. Jag är övertygad om att ytterligare låtar på det här albumet kommer att växa när Eric, precis som alla andra artister, får chansen att uppträda under normala förhållanden.

/ Håkan

September 2020 på Håkans Pop

Daniel Romanos ”Joys too often hollow” är månadens, kanske årets poplåt. Möjligen lite anspråkslös i formen men en oerhört välskriven låt och snyggt framförd.


SEPTEMBER 2020 KANSKE INTE GICK TILL HISTORIEN som världens roligaste månad när den passerade min verklighet som både musikaliskt sedvanligt händelserik på Håkans Pop och vemodigt sorglig på det privata planet. Här rullade det på som vanligt med fasta avdelningar som Bästa Live-album (måndagar), Coverskivor (onsdagar) och återpublicerade Gamla Krönikor (fredagar). Och utan något traditionellt Live at Heart med levande musik blev september ännu en månad utan fysiska livespelningar för min del.
   Även på Håkans Pop börjar veckorna med måndagar och på den dagen har jag under den senaste månaden rangordnat fyra album, på platserna #32 till #35, på min Bästa Livealbum-lista. Skivor med väsenskild musikalisk prägel med Tom Petty, Humble Pie, Johnny Cash och Bob Seger.
   Skivorna med enbart covers som jag uppmärksammade under månaden var både aktuella från i år (Carla Olson och James Taylor) och utgivna 1991 (The Commitments), 1981 (Gyllene Tider) och 1970 (Spooky Tooth).
   Och de gamla krönikorna var hämtade från april 1987, september 1987, mars 1997 och april 1997.
   Jag fick också anledning att skriva en artikel om ett felaktigt releasedatum på det 40-årsjubilerande Ulf Lundell-albumet ”Längre inåt landet”. Det allmänt spridda datumet 12 september 1980 var i verkligheten en vecka senare, 19 september.
   Jag hann också med att under senaste månaden recensera ett nyutgivet album som var i linje med en av Håkans Pops aktuella kategorier, en liveskiva med Mikael Ramel (”Rambalaja”) inspelad 1999 på Radio Örebro.

OCH DET FÅR MIG ATT NATURLIGT VÄNDA blickarna och öronen åt månadens nya skivor som jag lyssnat på och var av skiftande kvalité. Från Sufjan Stevens mycket avancerade och galet tålamodskrävande ”The Ascension” via delvis poppiga men ojämna The Flaming Lips-albumet ”American head” och Ed Harcourts överraskande instrumentala ”Monochrome to colour” till det ganska mjukt vackra Fleet Foxes-albumet ”Shore” utan att jag hittade några riktigt stora guldkorn.
   Nej, månadens allra bästa album, som kan få plats på en kommande årsbästalista, gjordes av Daniel Romano och Grant-Lee Phillips.
   Förre Grant Lee Buffalo-ledaren Grant-Lee Phillips har sedan 2000 producerat egna soloskivor utan att jag har haft någon koll. När jag lyssnar på hans nya fina ”Lightning, show us your stuff” misstänker jag att jag har missat något. Med sin viskande nästan Tom Waits-liknande röst håller Grant-Lee en lågmäld profil till begränsade arrangemang, bas, trummor, någon steelguitar och lite blås, som ger ett homogent personligt intryck. Och med låtar som jag gärna jämför med The Band som bäst kan albumet mycket väl hamna på min årsbästalista 2020.
   Kanadensaren Daniel Romano är en gammal favorit som producerar skivor med en väldig fart. När jag hade lyssnat på hans alldeles nyutgivna ”How Ill Thy World Is Ordered” upptäcker jag snopet att jag har missat ett stort antal av hans skivor sedan min senaste favorit ”Modern pressure” (2017), som jag placerade på det årets årsbästalista. Romano gav nämligen ut tre(!) soloalbum 2018 och tre(!) i år. Dessutom fyra(!) album under namnet Daniel Romano's Outfit i år inklusive min nya ovannämnda favorit. En onekligen produktiv artist på gränsen till en kommersiell mardröm.
   Förutom den omöjliga titeln ”How Ill Thy World Is Ordered” är Romanos senaste album fylld med många härliga powerpoplåtar och lika många härliga refränger. Små halvpsykedeliska inslag men också några alldeles vansinniga överstyrda gitarrsolon som skrapar sönder den annars så perfekta ljudbilden. Bland många höjdpunkter till låtar är jag fullständigt kär i den alldeles perfekta och snygga poplåten ”Joys too often hollow” (lyssna ovan) där han inte flyger iväg i några konstiga sekvenser.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.