Blogginlägg från 2017-08-21

Håkans Pop 10 år: STIFF#1: Wreckless Eric

Mot slutet av alla mina repriser från tio års inlägg på Håkans Pop landar jag äntligen på min bästa artikel om singeln "Whole wide world", den definitiva Stiff-ettan bland det engelska skivbolagets alla utgivningar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 6/4 2009.


WRECKLESS ERIC: Whole wide world/Semaphore signals (Stiff BUY 16)
Release: 19 augusti 1977

Ja, det kanske inte var den där fantastiska överraskningen. Har man läst mina spalter genom åren så var nog namnet Wreckless Eric ganska given på topp och en nästan förutsägbar favorit. Jag har ju lyckats skriva det mesta om hans oregelbundna karriär, hans ojämna skivor och hans leverne som inte var exemplariskt.
   Redan på min 80-talslista hade Eric en given plats, på den här Stiff-listan förekommer han här och där och till och med den här fantastiska singeln har jag lyckats skriva om tidigare. Men det finns kanske mer att säga, mer att tillägga och ännu mer att skriva för att understryka ”Whole wide world” och dess oöverträffade kvalitéer.
   Jag har den engelska vinyl-7:an hängande framför mig på väggen och den har på något sätt genom åren symboliserat mitt vinylsamlande, mina stora favoriter och Stiff-profilen nummer ett på alldeles utsökt sätt.
   För att få ytterligare lite kött på benen om singeln ”Whole wide world” läste jag om de centrala delarna av Eric Gouldens bok ”A dysfunctional success” (The Do-Not Press Limited, 2003). Redan sommaren 1974 dyker det första omnämnandet upp. Eric hade då ett ”flickvänsproblem” och han gick till Hull University där han misstänkte att hon aldrig skulle leta efter honom. Efter några drinkar på Union Bar tog han en promenad och gick och funderade på vad han skulle göra med sitt kärleksliv.
   Satte sig ned på en bänk och tänkte på vad hans mamma en gång hade sagt till honom:
   When I was a young boy my mama said to me, there’s only one girl in the world for you and she probably lives in Tahiti…
   Eric hade sett Kevin Ayers tre gånger under året innan och han ville skriva låtar som Ayers, fulla av romantik och varma solstrålar, typ “Clarence in Wonderland”, “Take me to Tahiti” och ”Caribbean moon”.
   I’d go the whole wide world, I’d go the whole wide world just to find her.
   I boken beskriver Eric låten: It was a mantra. Maybe the words didn’t really make sense, but they did to me (and to a million other people as it later turned out. I sang it in my head all the way home so that I wouldn’t forget it.
   Efter det inte så framgångsrika harvandet i gruppen Addis & the Flip Tops bildade Eric, som spelade gitarr, ett nytt band med klaviaturkillen Graham Beck. Han var studiekamrat med Eric . Trummisen hette Mike Holden men de brydde sig inte om att skaffa sig en basist. Alla andra grupper spelade covers men Erics band, som ännu inte hade något namn, skulle spela Erics låtar. Men hans självförtroende var inte på topp eller som han skriver i boken:
   I was a shit bass player, a barely adequate guitarrist and a hopeless singer.
   Bandets första gig chockade alla. Plötslig kunde Eric spela gitarr och den en timme långa konserten kulminerade med ”Whole wide world”. Det var för fullt varje kväll de spelade och fick spela återkommande på Bull Hotel.
   Efter Hull blev det London för Eric. Där började han besöka konserter med Clash och Kilburn & the High Roads, med Ian Dury, och i samband med releasen av Nick Lowes singel ”Heart of the city” läste Eric en artikel om Stiff i Melody Maker. I början på oktober 1976 bestämde han sig för att lämna in en kassett med låtar till Stiff. Helgen innan såg han Eddie & the Hot Rods på konsert där de supportades av The Damned och på måndagen stegade han till Stiff på Alexander Street i Londons Notting Hill-område.

När han kom in på Stiff-kontoret så var det av någon anledning Huey Lewis som tog emot och visade honom rätt. Där han lämnade kassett, namn och telefonnummer. Dagen därpå ringde telefonen hemma hos Eric Goulden. Det var Jake Riviera, den ene Stiff-chefen. Som berättade att de gillade kassetten och om Eric ville skulle de spela in en singel så snart som möjligt. Några timmar senare stod Eric åter i Stiff-kontoret där Jake och hans kompanjon Dave Robinson var upptagna så han fick prata med Nick Lowe som också gillade låten och ville producera skivan om inte Eric hade några invändningar.
   Singeln spelades in i Pathway Studio på Grosvenor Road i Islington med Nick som producent och Bazza som tekniker. Nick producerade också Elvis Costello och det var på gång att göra en skiva med både Elvis och Eric tillsammans. Till och med titeln ”Wreckless Eric meets DP” hade uppfunnits men idén gick aldrig så långt som till verklighet.
   Steve Goulding, från The Rumour, spelade trummor och Nick spelade gitarr och de satte kompet på två tagningar. Och medan Nick la på basen skrev Eric en tredje vers till sin låt. Det var just den versen som Cliff Richard några år senare vägrade sjunga för textraden ”caressing her warm brown skin”.
   Första gången ”Whole wide world” släpptes på skiva var 1 april 1977. Jag har själv förträngt det faktiskt men redan i april 77 fick jag samlingsskivan ”A bunch of Stiffs” i min hand och det var väl sammantaget en alldeles för omtumlande upplevelse för att jag riktigt skulle fastna för ”Whole wide world”-låten som ligger där i en lite annorlunda mix än den kommande singeln som släpptes nästan exakt ett år efter Nick Lowes banbrytande singel.
   Just Wreckless-spåret drog åt sig uppmärksamhet och det bestämdes då snabbt att ”Whole wide world” skulle bli en singel men då behövdes också en låt till. Det blev ”Semaphore signals”, en egen låt som Eric föreslog. Ian Dury blev det uppenbara valet av producent. Eric hade länge haft Dury som idol och det bestämdes att låten skulle spelas in i Alvic-studion i Wimbledon, samma ställe där Dury spelade in demolåtar till den skiva som blev ”New boots & panties”. Eric har berättat hur idén till ”Semaphore signlas” uppstod.
   I got the idea for Semaphore signals on the top of a 168 bus coming home from work one night along the Wandsworth Road. It was another two-chord job. I wanted it to be like a Who number, like Happy Jack, with explosive instrumental sections.. But it came out like me because I can’t really do other people.
   B-sidan spelades in 20 maj 1977. Ian Dury spelade trummor och Denise Roudette spelade bas. När Wreckless Eric-singeln släpptes i augusti 1977, till tämligen uppmärksammade recensioner, var plötsligt Ian Dury också Stiff-artist och tillsammans med Eric, Elvis Costello, Nick Lowe och Larry Wallis planerades för Stiff-turné. På en turné där Eric rykte som festprisse växte ikapp med hans rykte som egensinnig rockare.
   I mina Wreckless Eric-betraktelser har jag ofta glömt att berätta om den fantastiska revival som ”Whole wide world” fick 2006 under fotbolls-VM när Eric spelade in en ny version under namnet ”Whole wide world 4 England” (Fierce Panda).

På cd: Båda låtarna återfinns på nyutgåvan av “Big smash!” (Stiff, 2007).
YouTube: ”Whole wide world” med delar ur Blockheads i kompet.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.