Blogginlägg från 2017-08-06

Håkans Pop 10 år: #1: Rockmagasinet Live: Green On Red

Mitt bästa konsertminne på Rockmagasinet i Örebro är när amerikanerna i Green On Red med Dan Stuart i spetsen ställde sig på scenen i mars 1985. Här är recensionen av konserten.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 13/8 2012.



Green On Red var som grupp intimt förknippad med den amerikanska musikaliskt mycket intressanta vågen av band som kom från de västra delarna av USA på tidigt 80-tal. Där grupper som Dream Syndicate, Rain Parade (spelade på Rockmagasinet i november 1985), Long Ryders och True West blev representanter för musikgenren Paisley Underground. Alla med geografisk koppling till Los Angeles och/eller Kalifornien.
   Green On Red, vars medlemmar ursprungligen kom frÃ¥n Tucson Arizona (där ocksÃ¥ Paisley-bandet Naked Prey ocksÃ¥ härstammade frÃ¥n), tillhörde ocksÃ¥ samma oerhört kreativa musikaliska vÃ¥g vars grupper inte nödvändigtvis hade nÃ¥got direkt musikaliskt gemensamt. Men ändÃ¥ i vissa fall samarbetade över gränserna.
   Green On Red var väl närmast ett americanaband ungefär 20 Ã¥r innan musikgenren var uppfunnen. I korsningen mellan rock och country hade de funnit sin musikaliska tillflykt. Men ursprunget till bandet bildades redan 1979 som kvartetten The Serfers där tre framtida Green on Red-medlemmar fanns med: SÃ¥ngaren och gitarristen Dan Stuart, basisten Jack Waterson och organisten Chris Cacavas.
   1980 flyttade bandet till Los Angeles, bytte samtidigt namn till Green On Red (för att inte blandas ihop med den just dÃ¥ växande surfpunkvÃ¥gen) och ny trummis blev Alex MacNicol. Den stabila sättningen gav ut sina första inspelningar pÃ¥ ep, bland annat pÃ¥ Dream Syndicate-gitarristen Steve Wynns skivbolag Down There. Green On Red tog ocksÃ¥ rygg pÃ¥ Dream Syndicate när de fick göra sitt första album pÃ¥ skivbolaget Slash, "Gravity talks" (1983).
   Strax innan inspelningen av gruppens andra album, hösten 1984, utökades gruppen med den unge gitarristen Chuck Prophet IV som kom frÃ¥n den lilla Kalifornien-orten Whittier. Skivan som kom att fÃ¥ titeln "Gas food lodging" var inte utgiven när Green On Red pÃ¥började sin korta Sverigesväng som en del pÃ¥ en längre Europaturné.
   3 mars kom de till Sverige, 4 mars ägnades Ã¥t intervjuer i Stockholm, 5 mars spelade de i Uppsala, 6 mars i Lund och 7 mars kom de till Örebro för en konsert som jag alltsÃ¥ rangordnar som min största upplevelse pÃ¥ Rockmagasinet.
   Bandet spelade ytterligare tre Sverigekonserter, Göteborg, Södertälje och Stockholm, innan övriga Europa blev medvetna om Green On Reds storhet. NÃ¥gra veckor efter Rockmagasinet-konserten släpptes "Gas food lodging"-albumet och tillsammans med turnén förstorades ryktet om bandet och deras musik. Innan 1985 var slut hade bandet skrivit kontrakt med det stora internationella skivbolaget Mercury Records och pÃ¥ sommaren spelades nästa album in i England, "No free lunch", och gavs ut pÃ¥ hösten samma Ã¥r.
   FramgÃ¥ngarna växte för bandet. Den legendariske Jim Dickinson producerade de tvÃ¥ nästkommande albumen, "The killer inside me" (1987) och "Here come the snakes" (1988), men tre Ã¥r efter den fantastiska Örebrokonserten var det bara Dan Stuart och Chuck Prophet IV som var fasta medlemmar i bandet.
   1990 gjorde Prophet, som nu skippat sitt IV i namnet, sitt första soloalbum, "Brother Aldo", och har sedan dess gjort ett dussintal skivor i eget namn och samarbetade vid flera tillfällen med Jim Dickinson (bland annat här) innan dennes bortgÃ¥ng 2009.
   Skivorna med Green On Red mÃ¥ vara Dan Stuarts största insats som artist men jag minns en annan av hans skivor ännu bättre, "The lost weekend" (1985). Under pseudonymen Danny & Dusty slog sig Stuart och Steve Wynn ihop och skrev sju lÃ¥tar och spelade sedan in dessa tillsammans med medlemmar frÃ¥n Dream Syndicate, Green On Red och 3/4-delar av Long Ryders. Allt skedde i Control Center Studios i Los Angeles i februari 1985 (alltsÃ¥ mÃ¥naden innan Rockmagasinet-konserten!) och resultatet blev en skiva, utgiven pÃ¥ A&M i USA, av väldigt spontan prägel ("friendship, fear, drunkenness, death, and elusive salvation") men musikaliskt alldeles underbar. Lyssna bara pÃ¥ "Songs for the dreamers" och "The king of the losers" och hoppa gärna över deras cover av "Knockin' on heaven's door".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 1985.

DET GLÖDDE PÅ SCEN

GREEN ON RED
Rockmagasinet, Örebro 7 mars 1985

Det är torsdagskväll i mars och fem huttrande amerikaner från Kalifornien, rockgruppen Green On Red, befinner sig mitt inne i en Sverigeturné. Eller det svåraste sättet att ta sig mellan Uppsala och Stockholm och på vägen passera Lund, Örebro och Göteborg i den ordningen. Det är en prestation liksom deras glatt svängande rockmusik som live ekade både 60- och 70-tal och ändå säkert stod med båda fötterna i 80-talet.
   De senaste Ã¥rens explosion av amerikansk rock frÃ¥n västkusten är anmärkningsvärd. Dream Syndicate, Rain Parade och just Green On Red är bara toppen pÃ¥ ett isberg med otaliga västkustband som tittar bakÃ¥t för att komma framÃ¥t.
   Green On Reds store profil är sÃ¥ngaren och gitarristen Dan Stuart som stod, stadig och genuint amerikansk stirrade oss i ögonen med hatten noggrant nedtryckt över skallen. Han sjöng pÃ¥ sitt personligt pratiga sätt och spelade mestadels suverän kompgitarr när han inte tog upp kampen med bandets sologitarrist Chuck Prophet IV.
   Prophet, som när han sprang fram till mikrofonen var märkvärdigt lik vÃ¥r egen Janne Bark, spelade rakt igenom hela konserten en underbar sologitarr. Nervöst klingande och svajig gitarr framstod han som den missade länken mellan Tom Verlaine och Neil Young.
   PÃ¥ 75 minuter hann bandet med 18 lÃ¥tar frÃ¥n lÃ¥ngsamma countryfierade rocklÃ¥tar till ösiga popinspirerade lÃ¥tar som aldrig förlorade sin skärpa fast bandets medlemmar gjorde det till en sport att överraska och plötsligt dra nÃ¥gra extra solon.
   I avslutningslÃ¥ten "Gloria" glödde det till ordentligt bÃ¥de pÃ¥ scen och bland publiken men egentligen lyckades Green On Red under hela konserten förmedla den värme och glädje som vi alla sÃ¥ väl förtjänar efter ett inledningsvis kylslaget 1985.

Dan Stuart: gitarr och sång
Jack Waterson: bas
Chris Cacavas: keyboards
Alex MacNicol: trummor
Chuck Prophet IV: gitarr och sång

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.