Blogginlägg från 2017-02-10

I min skivhylla: Peter Frampton

PETER FRAMPTON: Wind of change (A&M AMLH 68099)

Release: 26 maj 1972.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2: Mellan David Peel & The Lower East Sides "The pope smokes dope" (1972) och Bobby Keys "Bobby Keys" (1972).

ÄNNU EN GÅNG PLOCKAR JAG UT EN SKIVA från den kronologiska specialhyllan med Beatles-relaterade album. Att Peter Framptons solodebutalbum befinner sig just där bland "celebriteterna" har en enda anledning: Ringo Starr spelar trummor på av två albumets spår, "The lodger" och "Alright".
   "Wind of change" var mitt första rejäla möte med Peter Frampton pÃ¥ skiva. Jag hade haft hyfsad koll pÃ¥ hans karriär pÃ¥ 60-talet, The Herd-hitsen "From the underworld" och "I don't want our loving to die" 1967 och 1968, men ganska förklarligt missat gruppen The Preachers, där 15-Ã¥rige Frampton gjorde skivdebut 1965 med en Bill Wyman-producerad singel.
   I samband med The Herds framgÃ¥ngar blev Frampton som 16-Ã¥ring stor tonÃ¥rsidol i blickfÃ¥nget som sÃ¥ngare och gitarrist. Men gruppen var i händerna pÃ¥ ett producent/manager/lÃ¥tskrivare-team, Ken Howard och Alan Blaikley, som styrde upp karriären och innehÃ¥llet pÃ¥ skivorna. Frampton skrev nÃ¥gra lÃ¥tar pÃ¥ gruppens enda album men singlarna var hitanpassat skrivna av Howard/Blaikley.
   Gruppen bröt med den duon 1968 och ville skriva och producera eget material. Men första försöket "Sunshine cottage" var ingen hit. Och inte heller deras lÃ¥t "Halcyon days", som Tages norpade till sin sista singel, blev nÃ¥gon kommersiell framgÃ¥ng. När nästa Herd-singel släpptes vÃ¥ren 1969 hade Frampton lämnat gruppen och under stor uppmärksamhet bildat en sÃ¥ kallad supergrupp med Small Faces gamle sÃ¥ngare Steve Marriott, Humble Pie, innan han fyllt 19 Ã¥r.
   Frampton gick alltsÃ¥ frÃ¥n engelsk listpop till internationell högljudd gitarrock där album var det huvudsakliga formatet. Han gjorde fyra album med gruppen innan han hösten 1971 lämnade gruppen och omedelbart gick in i studion för att spela in sitt första soloalbum, "Wind of change".

FRÅN HUMBLE PIE-SEJOUREN BEHÖLL Frampton både managern Dee Anthony och skivbolaget A&M. Däremot bytte han musikalisk omgivning och det tidigare så genomgående tuffa rocksoundet fick nu en övervägande mjukare och ofta mer akustisk prägel med både stråkar, blås och flöjtarrangemang på hälften av skivans tio låtar.
   Redan 1969 kom Frampton i kontakt med flera Beatles-medlemmar. Tillsammans med bland annat Ringo Starr, George Harrison, Leon Russell och Eric Clapton spelade han pÃ¥ Doris Troys Harrison-producerade album "Doris Troy". Han spelade ocksÃ¥ pÃ¥ Harrisons "All things must pass" men utan att fÃ¥ nÃ¥gon credit.
   PÃ¥ "Wind of change" Ã¥terförenas Frampton med sin gamle The Herd-kollega Andy Bown, klaviaturkillen som här spelar bas. Men skivan är pÃ¥ mÃ¥nga spÃ¥r framförallt starten pÃ¥ gruppen som ett Ã¥r senare skulle uppträda under namnet Frampton's Camel där basisten Ricky Wills och trummisen (och nyligen avlidne) Mike Kellie var medlemmar.
   "Wind of change" är ingen typisk gitarrskiva som kanske mÃ¥nga gamla Humble Pie-fantaster, dit jag inte räknade mig, hade väntat sig. Nej, Frampton försöker framförallt visa upp sin bredd och stor variation som lÃ¥tskrivare, sÃ¥ngare och musiker. Förutom gitarr spelar han exempelvis bÃ¥de orgel och trummor pÃ¥ skivan. Och den variationen avspeglar sig ocksÃ¥ pÃ¥ materialet som pendlar mellan rena lÃ¥gmälda akustiska lÃ¥tar ("Oh for another day") och välskrivna rocklÃ¥tar ("All I want to be"). Till den senare kategorin hör väl även skivans enda cover, Stones gamla och tämligen uttjatade hit "Jumping Jack Flash" (som han stavar den...), i en omotiverat trög och föga intressant version trots ett lÃ¥ngt gitarrsolo.
   DÃ¥ är hans egna lÃ¥tar, ofta halvakustiska, sÃ¥ mycket mer underhÃ¥llande och omväxlande. TitellÃ¥ten, "Fig Tree Bay" (med nÃ¥gra korta rent Clapton-influerade solon), "Lady lieright" och "The lodger" (blÃ¥s frÃ¥n Jim Price toppar arrangemanget pÃ¥ slutet) heter de bästa höjdpunkterna pÃ¥ skivan. Till den uppskattade lÃ¥tsamlingen fÃ¥r jag nog ocksÃ¥ räkna avslutningslÃ¥ten "Alright" där Frampton räknat in ett stjärngäng i kompet: Förutom Ringo spelar Billy Preston, piano/orgel, och Klaus Voorman, bas, pÃ¥ den lÃ¥ten.
   Efter det här albumet var mitt Frampton-intresse pÃ¥ topp. "Frampton's Camel"-skivan (1973) var ovanligt svÃ¥r att hitta men "Something's happening" (1974) och "Frampton" (1975) blev stora favoriter i mitten pÃ¥ 70-talet med lÃ¥ten "Show me the way" som höjdpunkt. Men lagom till hans stora magnifika genombrott med liveskivan "Frampton comes alive" (10 miljoner ex sÃ¥lda!) hoppade jag av hysterin kring hans namn.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.