Blogginlägg från 2016-06-09

Covers: Richard Lindgren

RICHARD LINDGREN
A hobo's selection
(Rootsy)

På hallmattan innanför dörren låg brevet med Richards coverskiva när vi kom hem från Mallorca-semestern. Den lilla högen med recensionsskivor, som jag målmedvetet lagt åt sidan innan semestern, fick plötsligt en mindre prioriterad plats i cd-spelaren. Med nyfunnen energi slängde vi oss över innehållet på skivan som, om jag har förstått saken rätt, är första delen i en serie av coverskivor från Richard. I rastlös väntan på höstens ordinarie Richard Lindgren-release, "Malmostoso".
   Det här är ett kärleksprojekt för Richard, en samling favoritlåtar som han snabbt och anspråkslöst spelat in i den nystartade Klappland Studios i Malmö under två dagar i april. Som en månad senare ser dagens ljus för att i första hand bara säljas på konserter och via skivbolagets egen webshop.
   På scen har Richard över tid gjort många coverlåtar till sina egna och lyckas även här hålla hög klass och med stor dignitet tolka sina favoriter. Och har här valt från kanske vanliga låtskrivare men i de flesta fall udda långtifrån allmängiltigt covermaterial. Som exempelvis en för mig hittills okänd Tom Waits-låt från hans allra första album som perfekt passar Richards sedvanliga repertoar. Som dessutom mycket lägligt innehåller textraden "Last call for drinks, I'll have another stout". Som klippt och skuren för Richard.
   Arrangemangen är liksom hela inspelningen också anspråkslösa, ofta avskalade, och i det lågmälda formatet kommer Richards röst fram ännu starkare än tidigare och förstärker känslan av en skiva som är producerad av mer kärlek än pengar. Vilket inte hindrar att framförandet är både personligt och starkt. Nära mikrofonen tolkar Richard sina favoritlåtskrivare på ett sedvanligt individuellt sätt.
   Soundet är som sagt till övervägande del singer/songwriter-vänligt men Richard har vid några tillfällen också haft med sig ett helt band i studion. I de uppenbart i studion liveinspelade Hank Williams- och Robert Johnson-låtarna svänger det spontant och mänskligt fast samtidigt är det också skivans mest konventionella ögonblick. Där Richards personliga framtoning är som minst profilerad.
   Då är resultatet på den här skivan så mycket mer värt när Richard kryssar sig fram mellan låtmaterialet från husgudar som Bob Dylan och Townes Van Zandt, ofta med Olle Unenge på akustisk gitarr vid sin sida. Det är då den här skivan når sin högsta nivå i icke alls sönderspelade låtar som "One too many mornings", "Flyin' shoes" och "Dark eyes". Sedan är det givetvis en ren bonus att Richard lyckas leverera en sådan allmän och ofta misshandlad klassiker som Tim Hardins "Reason to believe" på sitt eget sätt.
   Covermaterialet till trots är det skivans enda originallåt som är den definitiva höjdpunkten, "Dunce's cap". Officiellt skriven av Charley Goodride som lite hemligt är Richards alter ego. En helt nyskriven låt som fick sin livepremiär i Örebro bara några dagar innan den spelades in till skivan. Har en lätt irländsk folkmusiktouch som blir än mer naturlig när den följs av legendariska "Raglan road" som vi har hört i många versioner genom åren men knappast så här nedtonad och naken.
   "A hobo's selection" kan betraktas som ett litet sidoprojekt, skivbolaget gör det, men för oss trogna lyssnare är det ännu ett naturligt steg i Richard Lindgrens alltmer imponerande diskografi.


1. One Too Many Mornings (Bob Dylan)
1964. Från albumet "The times they are a-changin'" med låtskrivaren.
2. Cold, Cold Heart (Hank Williams)
1951. Singel-b-sida ("Dear John") med låtskrivaren.
3. Flyin' Shoes (Townes Van Zandt)
1978. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
4. I Hope That I Don't Fall In Love With You (Tom Waits)
1973. Från albumet "Closing time" med låtskrivaren.
5. Dunce's Cap (Charley Goodride)
Original.
6. Raglan Road (Pat Kavanaugh)
1946/1873. Dikt/Traditionell melodi.
7. From Four Till Late (Robert Johnson)
1937. Singel med låtskrivaren.
8. Reason To Believe (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin 1" med låtskrivaren.
9. Rex's Blues (Townes Van Zandt)
1978. Från albumet "Flyin' shoes" med låtskrivaren.
10. Dark Eyes (Bob Dylan)
1985. Från albumet "Empire burlesque" med låtskrivaren.

/ Håkan

Ingen tid för andhämtning

Foto: Niclas JonssonBanditos under soundcheck.

BANDITOS
THE WINCHESTER WIDOWMAKERS
Kulturhuskällaren, Örebro 8 juni 2016
Konsertlängd: 20:04-20:42 (WW) och 21:00-22:18 (B)
Min plats: Stående i mitten av lokalen

När Alabama-bandet Banditos gjorde sitt smått sensationella framträdande på förra årets Live at Heart (fyra på min lista över 2016 års bästa konserter) förutsåg jag möjligheten till en ännu bättre konsert med bandet under konventionella förutsättningar utan tidspress. Efter onsdagskvällens konsert kan vi alla som var där konstatera att det första mötet med bandet "bara" var en uppvärmning. Nu fick vi den optimala känslan kastad i ansiktet, in i öronen och sedan vidarebefordrad ner genom hela kroppen.
   Med en makalös variation och ett storslaget kunnande bjöd bandet på ett smörgåsbord av musikaliska influenser. Från rock till country, från soul till rock'n'roll och från southern rock till powerpop. Som inte på något sätt kunde uppfattas som spretigt eller osammanhängande utan blev till lång, härlig och homogen underhållning med en energi som stavades ENERGI.
   I riktigt homogena band är det ofta svårt att framhålla specifika delar men i Banditos fall är det givetvis svårt att komma runt den intensiva sångerskan Mary Beth Richardson som sjöng sin Loretta Lynn-country och Janis Joplin-soul med samma övertygande röstresurser och grymt imponerande stämma. Sedan står och faller inte Banditos med sångfågeln i centrum.
   Nej, från vänster till höger var det ett fantastiskt Banditos som ställde upp sina styrkor: Det hade onekligen en poäng när omåttligt tuffe Stephen Pearce (se Thomas Wahlströms bild till vänster) sjöng en nästan Ramones-rockig låt med en banjo i sina händer. Gitarristen Jeffrey Salter, i sin Mötley Crüe-t-shirt, sjöng ingenting men levererade några hisnande solon. Trummisen Randy Wade, lätt skymd av Mary Beth, var ju motorn i detta kraftverk. Basisten Danny Vines, stor, stadig, långhårig och skäggig (som de flesta andra manliga medlemmarna i bandet), stod med en cool Bill Wyman-attityd och höll energin levande. Och Corey Parsons, bandets tredje sångare, spelade fantastisk kompgitarr och bjöd, banne mig, på en fantastisk powerpoplåt.
   Det var som sagt en konsert med många höjdpunkter och inga ögonblick för andhämtning. En konsert som fick sin final i två extralåtar. Först en Waylon Jennings-låt och en andlös tolkning av "I put a spell on you" som säkert fick Screamin' Jay Hawkins att snurra i graven. Mary Beth höll inte igen en sekund och hade definitivt inte dagens Sweden Rock-konsert, på det okristliga klockslaget 11:30, i tanken.
   Det lokala countryrock-bandet The Winchester Widowmakers inledde för övrigt konsertkvällen på ett alldeles charmerande sätt. Ett akustiskt välklingande sound med starka sångstämmor och överlag många underbara låtar i repertoaren. Som också fick Banditos-medlemmarna att stampa med fötterna.
   Hela kvällen var konsertljudet av genomgående fantastisk kvalité och lokalen, som byråkratiskt ibland brukar kallas Kulturhusets B-sal, framstår alltmer som Örebros bästa rockkonsertlokal.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.