Blogginlägg från 2012-05-21

Bättre nu än då

Det var en stor, mäktig och nostalgisk återföreningskväll i lördags i Örebro. Det var väl inget direkt uttalat jubileum men för 25-30 år sedan tillhörde rockklubben Rockmagasinet både nationellt och lokalt Sveriges hetaste rockklubbar. Och nu var det dags att återuppleva känslan, samla publik och artister från den tiden och tillsammans skapa en mycket värdig återförening. Och allt presenterades av Kristofer Lundström.
   Under 80-talet spelade alla på Rockmagasinet. Från Ebba Grön till Imperiet, från Barracudas till Saints, från Wilmer X till Billy Bragg, från Pogues till Jesus & Mary Chain, från Inmates till Steve Marriott, från John Mayall till Nico och från Alex Chilton till Green On Red. Och många, många fler.
   Sedan var Rockmagasinet hemvist för ett otal grupper av vilka Lolita Pop var den mest kända. Men undervegetationen av band var rik och blomstrande.
   Några av Rockmagasinets mest legendariska namn, med Lolitorna som självklar final, stod på Mastodonts scen i lördagskväll. "Rockmagasinet returns" var den samlande rubriken för kvällen och hade det funnits en underrubrik hade den kunnat skrivas ut som "Åldras med värdighet" ty kvällen bjöd oavbrutet på musikaliska höjdpunkter som fick mig vid upprepade tillfällen att utropa "bättre nu än då".

21:05-21:50 THE MIDNIGHT RATTLESNAKES
Musikaliskt inleddes kvällen med blues när en uppdaterad Round Midnight-liknande uppsättning spelade sig igenom en genuin samling blueslåtar. Med den ännu mer genuine Bosse E-son vid mikrofonen. Vars röst nu verkligen har bluesmusikens allra djupaste innehåll. Medan bandet, med bland annat Janne Nirving, Mats Strömberg och tillfällige Per Walldén, rullade ut ett tungt bluesigt och autentiskt gung.


                                                                                    Foto: Jan-Ola Sjöberg
22:02-22:29 ÖREBRO ORIGINAL PUNKS
Dags för kvällens första men inte sista överraskning. Under ledning av Anders Olsson, en av kvällens organisatörer till detta evenemang, vid mikrofonen hade några gamla medlemmar från semilegendariska grupper som Sarah Coffman, Alternativa Idioter och Perversa Individer samlats i en grupp som slungade sig igenom en coverbaserad repertoar. Överraskande välrepeterat och med en förvånansvärd ungdomlig energi och musikalisk attack var det en fröjd att färdas tillbaka till det sena 70-talets energi.
   Själv stod jag innan deras framträdande och skrockade om att det här kan bli ett kraschat uppträdande i stil med Jesus & Mary Chain, som sparkade sönder sina monitorer och var allmänt otrevliga, men det här minns vi av enbart musikaliska skäl. Med Bo Danerius (Alternativa Idioter), gitarr, Johan Lindskog (Perversa Individer), trummor, Mats Berglund (Sarah Coffman), bas, bakom en överraskande välsjungande men också andfådd Anders Olsson (Sarah Coffman) i de ofta reptilsnabba låtarna.
   Med tillfälliga gästartister som Danny Engström (Sarah Coffman) och Jan Önneslöv (Perversa Individer) blev det än mer autentiskt. Med dessutom en alldeles utsökt repertoar:
   Ett tusen punks (Grisen Skriker)
   Langarkung (Perversa Individer)
   Utslängd (Perversa Individer)
   Ge fan i mig (Attentat)
   Vägra värnplikt (Alternativa Idioter)
   Tidens Tempo (KSMB)
   Fri energi (Sarah Coffmann)
   Titta jag är död! (Sarah Coffmann)
   Schweden, Schweden (Ebba Grön)
   Hör inte till (TT-Reuter)


                                                                                    Foto: Anders Erkman
22:40-23:05 ATHLETIC ARABS
Det här var som sagt ett mycket välarrangerat evenemang. Med chockerande korta avbrott mellan banden och ett genomgående förstklassigt ljud som gjorde kvällen än mer positiv. Efter bara drygt tio minuters paus kom kvällens nästa men kanske inte lika överraskande höjdpunkt med Araberna som inte har stått tillsammans på en scen på 19 år. Och nu gjorde det med en fantastisk samspelt ackuratess i arrangemang som inte känns helt enkla att genomföra.
   Kanske var det numera professionelle Jerker Odelholms basspel som gjorde hela gruppens framförande så oerhört imponerande men egentligen var hela gruppens insats en enda stor succé, ett fyrverkeri i rytmer och moderna klanger. Från Johan Strandahls gitarr, via Torbjörn Helanders blås, keyboards och sång, Tobias Kjellströms trummor och Lars Norbergs sång till Jerkers bas på högerkanten. En hårt rytmsvängande kvintett som både visuellt och musikaliskt blev den här kvällens stora höjdpunkt. Inte så överraskande med tanke på att de redan runt 1990 var långt före sin tid vad gäller musikalitet och personlig framtoning.


                                                                                    Foto: Anders Erkman
23:21-23:45 BIBI FARBER & CONTAINER CLUB
Har få minnen av den här konstellationen när det begav sig men med massor av rutin i ryggen numera gjorde New York-besökaren Bibi Farber ett starkt intryck vid mikrofonen. Hon kanske saknar Patti Smiths nerviga utspel eller Debbie Harrys poppiga dignitet men med ett rungande rockband bakom sig (Bo Danerius, gitarr, legendariske Peter Olsen, trummor, och Håkan Eriksson, bas) blev det oväntat stor New York-influerad rock som tryckte på från den lilla scenen på Mastodont.


                                                                                    Foto: Anders Erkman
24:02-24:34 LOLITA POP
Det var som sagt en mycket välorganiserad kväll och den preliminära starttiden 01:00 på kvällens final kunde med tacksamhet flyttas tidigare och strax efter midnatt tog den mest framgångsrika upplagan av Lolita Pop plats på scen. Precis som alla andra band den här kvällen klagade även Lolita Pop på begränsade förberedelser och korta repetitioner men det lät mycket bra om deras sju låtar.
   Det var Lolita Pops sista Örebrosättning som stod på scenen: Karin Wistrand, Per Ståhlberg, Benkt Söderberg, Sten Booberg och Henrik Melin och det lät bra om detta rutinerade gäng som inte spelat ihop sedan 1999. Att sedan Benkt Söderberg hade tid att närvara var naturligtvis det största miraklet då han till vardags har fullt upp med karriären som pappa till First Aid Kit-systrarna Johanna och Klara.
   Kvällens Lolita-repertoar blev i strikt kronologisk ordning, förutom extralåten, och en ganska fin sammanfattning av Lolitas långa historia:
   Elak (se liveklipp ovan)
   Släng katten i väggen
   Hey winner
   Precious you
   Tarzan on a big red scooter
   A song from under the floorboards
   Tåg av längtan

Slutomdömet om denna fantastiska kväll är ju bara glatt, lyckat och positivt. Arrangörsstaben med Anders Olsson, Bosse E-son, Böna, Charlotte Warg och Urban "Spy" Lindfors hade ju lyckats perfekt i ambitionen att göra en nostalgisk kväll till något aktuellt och musikaliskt lysande.
   - Det blev ju väldigt lyckat. Tror alla var nöjda, var Anders anspråkslösa kommentar efteråt.

Att Örebrogästande Eilen Jewell med band dök upp efter sin konsert på Scandic Grand Hotel och tog över scenen direkt efter Lolita Pop var ju en helt annan historia…













Här kommer fler bilder från Rockmagasinet Returns-kvällen:

Foto: Anders Erkman





Foto: Jan-Ola Sjöberg




/ Håkan

LIVE#1: Bruce Springsteen 1985

Foto: Anders Erkman


Göteborgsposten 9/6 1985.



BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
“Born in the USA Tour”
Ullevi, Göteborg 8 juni 1985
Konsertlängd: 19.12-20.31, 21.08-22.38 (79+80=159 minuter)
Min placering: Stående på planen ungefär på mittlinjen lätt till vänster om scenen.

Störst är bäst! 1985 hade jag upplevt jättekonserter på Ullevi två gånger, Rolling Stones (1982) och Bob Dylan (1984), men inget var större än Bruce Springsteen 1985. Och ingenting kan så här i efterhand mäta sig med rekordkonserten inför en rekordpublik (64 312 personer) som till och med fick hela arenan att säcka ihop en smula. Det skulle ta många år innan de vågade arrangera stora konserter på den arenan igen.
   Redan i mitten på 80-talet hade kärleksförhållandet mellan Sverige och Bruce etablerats och känslan var uppenbart ömsesidig. När man någon gång i framtiden sammanfattar Bruce Springsteens kopplingar till den svenska publiken blir det nog de två kvällarna på Ullevi i juni 1985 som kommer att framstå som masshysterins födelse.
   I september 1981 gick ”The river”-turnén (Sverige i maj) i mål och under 1982 och 1983 låg de regelrätta turnéerna på is och Bruce uppträdde endast sporadiskt och då ofta i sin hemtrakt som gästartist med artister som det lokala husbandet Cats on a Smooth Surface, John Eddie, Southside Johnny, Beaver Brown, Jackson Browne, Iron City Houserockers, Stray Cats, Dave Edmunds och Clarence Clemons Band. 12 januari 1982 på Royal Manor North i New Brunswick i New Jersey gästade Bruce en Nils Lofgren-konsert och sjöng med i två coverlåtar, ”Lucille” och ”Carol”.
   Inte ens skivsläppet ”Nebraska” (30 september 1982) fick Bruce att ge sig ut på turné. Fram till 28 juni 1984 gjorde han de här små gästinhoppen innan den ”Born in the USA”-turnén hade sin officiella premiär 29 juni i Civic Center i Saint Paul, Minnesota.
   Samma månad meddelades att gitarristen Steve Van Zandt lämnat E Street Band och ersattes överraskande av Nils Lofgren. Även Patti Scialfa, Bruces kommande fru, utökade bandet på sång. Van Zandt fanns med på ”Born in the USA”-skivan, inspelad mellan januari 1982 och mars 1984, som han också var med och producerade men på turnén ersattes Van Zandt alltså av rutinerade Lofgren.
   Första gången Nils och Bruce träffades var 18 februari 1970 då Springsteens band Steel Mill spelade förband till Lofgrens band Grin på Fillmore West i San Francisco. Och nu var alltså Lofgren medlem i Springsteens band.
   ”Born in the USA”-turnén rullade på nästan oavbrutet från sommaren 1984. Först i USA fram till februari 1985, sedan Australien och Japan innan Bruce och bandet landade i Europa och och en konsert på Sloane Castle i Dublin på Irland. Sedan två konserter på St James Park i Newcastle innan de kom till Ullevi för två konserter, lördag 8 juni och söndag 9 juni 1985.
   Eftermiddagens mörkgråa moln och regnhot störde uppladdningen för konserten på lördagen. Molntäcket var kompakt och mörkgrått och bäddade in det festklädda Göteborg (det råkade samtidigt vara studentyra i staden) i ett regnigt vemod. Men strax innan konsertstart hade lågtrycket och det mäktiga regnområdet lämnat de västra kusttrakterna och humöret på både publik och hela Göteborg sprack upp.





Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/6 1985.

Ullevi som ett enormt dansgolv
INGEN KAN SOM BRUCE!

Den Amerikanska Drömmen invaderade Ullevi i helgen med vajande stjärnbanér och djupt rotad chauvinism. Bruce Springsteen och hans fantastiska kompband E Street Band stod på scenen inför den största publik som någonsin samlats på ett ställe i Sverige.
   Målet var uppenbart att fullständigt radera ut tidigare levande musikupplevelser ur folks medvetande och på sätt och vis lyckades Springsteen & Co efter närmare tre timmars effektiv speltid med den bedriften.
   Vi var alla beredda men när trummisen Max Weinberg tolv minuter över sju på lördagskvällen dunkade till och slog introt till "Born in the USA" kom det som en smärre chock. Ljud volymen var superb och redan efter inledningsfrasen "Born down in a dead man's town" hade Bruce drygt 60 000 människor i sin hand på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.
   Bruce Springsteen är förmodligen den populäraste rockstjärnan som går i ett par jeans. Men han har ändå inte tappat fotfästet på denna jord och var mycket mån om publikens välbefinnande. Ibland fick hans iver på det området motsatt verkan. När han exempelvis hindrade journalistisk bevakning. Men det får vi kanske skylla på dåliga rådgivare.
   På konsertarenan var hans uppoffringar däremot sensationella. Scen-, ljud- och videokonstruktionen var säkert oöverträffad i rockbranschen. Alla såg perfekt och med högtalartorn utplacerade på hela innerplan hörde alla lika bra som i vardagsrummet hemma. Så har fallet inte alltid varit på denna akustiska mardröm som heter fotbollsstadion i det fria.
   Därför blev konsertens inledning direkt avväpnande när både "Badlands" och "Out in the streets" följde direkt efter "Born in the USA" utan uppehåll emellan. Ljudmixningen var inledningsvis inte den allra bästa, pianot hördes exempelvis dåligt, men känslan, stämningen och de enorma trummorna var det definitivt inget fel på.

Utomhus, där det slutna rummets ouppnåeliga akustik saknas, blev rytmsektionen mer framträdande, Bakom sitt till synes anspråkslösa trumset brakade Max Weinberg iväg ljudkaskader man inte trodde var möjliga. I slutet på "Born in the USA" löpte han nästan amok bland pukor och cymbaler. Mycket effektivt.
   Genom otaliga turnéer och ännu fler konserter har E Street Band svetsats samman som inget annat band på jorden. Med bara en huvudrörelse eller gitarrsvängning styrde Bruce bandet med ett under av finkänslighet. Det kändes nästan otroligt att uppleva.
   Sverigebekantingen Nils Lofgren är ny gitarrist och på scenen tog han för sig mycket påtagligare än någonsin Little Steven, eller Miami Steve van Zandt som han hette som E Street Band-medlem. Nils gjorde många blixtrande gitarrsolon och ett i övrigt stort visuellt intryck när han fladdrade förbi på videoskärmen och var ibland svår att fånga för tv-kamerorna.
   Lofgrens soloinsatser hade tagit över mycket av saxofonisten Clarence Clemons tidigare så dominerande scenkarisma. Vi hörde det redan på det senaste Springsteen-albumet där Clemons insatser var mycket tillbakadragna jämfört med tidigare.
   Man kan insinuera om sprickor i E Street Band, Clemons har egen manager och åker egen bil till konserterna, men jag tror sammanhållningen är god i detta band av gamla kompisar. Clemons är fortfarande en av de populäraste medlemmarna bland folket och får ännu så länge den mest spektakulära presentationen av Bruce själv.
   Sångerskan Patti Scialfa är också ny i det mansdominerade E Street Band. En rödhårig, långbent sångerska som inte har musikernas tveklösa betydelse men förstärkte sången i åtskilliga låtar när hon inte stod i bakgrunden och lite valhänt slog en tamburin.
   Efter den fantastiska inledningen kunde ingen levande människa klara av mer uptempolåtar. Springsteen bromsade in, blev mörkare i tonen och mer vemodig i texterna. Två låtar från "Nebraska", "Johnny 99" med Lofgrens akustiska gitarr som enda komp och "Atlantic City" som var långsammare än skivan fast hela bandet hjälpte till, följdes av ytterligare en personligt förankrad Springsteen-låt, "The river".
   Ingen kan begära att Bruce ska tala direkt ur hjärtat vid varje tillfälle, på varje konsert inför varje låt men han kunde konsten att hela tiden låta spontan när han drog sina ofta långa monologer om farsan som låste ytterdörren ("The river"), skolan ("Glory days") och när han besökte Elvis ("Can't help falling in love").

"Can't help falling in love", som var den första av sammanlagt sex extralåtar, blev en innerlig allsång med Bruce ensam på scenen med bara Roy Bittan vid pianot. Den var lågmäld och långsam men ypperligt känslig. Han gav oss då oanad kraft och självförtroende. Vi kunde sjunga!
   Springsteens covers har genom åren haft en alldeles speciell historia. Han valde med omsorg och arrangerade med hjärtat. Därför var en av konsertens absoluta höjdpunkter "Trapped", en Jimmy Cliff-låt som ingen tycks ha hört i original. En låt som innehöll allt gott som kan sägas om E Street Band. De fantastiska tempoövergångarna fick en att rysa många timmar efter konserten.
   Höjdpunkten i allmänhet var annars direkt efter pausen när "Cover me", "Dancing in the dark" (vilken rocklåt!), "Hungry heart" och "Cadillac ranch" följde i rask takt. Då förvandlades Ullevi till ett enormt dansgolv och hela marken gungade bokstavligen under oss. Alla nyvunna och gamla Springsteen-fans kunde då ta varandra i händerna.
   Utomhuskonserter visar aldrig upp den totala bilden av någon artist och Springsteen ramlade i samma fälla även han. Rocklåtarna dominerade och balladerna var få. Men levande rockmusik med Springsteen vid rodret blev ändå ett lyft och det svängde mestadels alldeles grymt.
   E Street Band var både de finkänsliga arrangemangens mästare och enorma rockare och de tre definitiva slutlåtarna tog udden av ALL levande rockmusik. Öset i "Ramrod", allsången i "Twist and shout" (då chokladförsäljaren dansade förbi!) och "Do you love me" som han vävde samman till ett fantastisk medley, var ren och skär magi som aldrig ville ta slut. Då var jag övertygad om att hela väst-Sverige höll på att glida ner i Kattegatt.
   Det är nu nästan exakt elva år sedan som den dåvarande rockjournalisten och numera Springsteen-managern Jon Landau påstod att rockmusikens framtid hette Bruce Springsteen. Efter helgens totala erövring av Sverige och snart hela Europa är det väl närmast så att Springsteens oöverträffade rockshow förstört framtiden för levande rockmusik. Ingen kommer någonsin i närheten av Springsteens styrka på scen framför en hänförd publik. Ingen.


Bruce Springsteen, gitarr och sång
Nils Lofgren, gitarr och sång
Max Weinberg, trummor
Garry Tallent, bas
Clarence Clemons, saxofon och sång
Roy Bittan, keyboards
Danny Federici, keyboards
Patti Scialfa, percussion och sång



En direktkommentar av konserten:
I ett till synes kompakt molntäcke bröt solen igenom kl 18.50. Amerikanska stjärnbaneret vajade redan stolt ovanför den tätt samlade människomässan närmast scenen.

1. Born in the USA
   Exakt 19.12 dunkar Max Weinberg igång den perfekta inledningslåten.
2. Badlands
   Låten från “Darkness…” följer direkt på utan paus. Mixningen är så här långt in i konserten inte fulländad och pianot hörs dåligt.
3. Out in the Street
   Ännu en gång följer låten direkt på utan paus. Springsteen bär en svart handske med avklippta fingrar på högerhanden. O-o-o-o-h-h-anden från publiken som är helt med på noterna.
   - It’s nice to be in Sweden, säger Bruce och möts av ovationer.
4. Johnny 99
   En duett mellan Nils Lofgren, akustisk gitarr, och Bruce som sjunger. Inga andra musiker medverkar. Bruce försöker lindra den värsta trängseln längst fram.
   - Vi ska ta vara om varandra, säger han.
5. Atlantic City
   Åter är hela bandet med i låten som är långsammare än på det akustiska “Nebraska”-albumet. Läckert Lofgren-solo och Bruce drar en monolog mitt i låten.
6. The River
   Efter ett långt försnack drar låten igång samtidigt som vi får solen i ögonen. Lofgren på akustisk gitarr.
7. Working on the Highway
   Ett fint Lofgren-intro.
8. Trapped
   En Jimmy Cliff-låt som ingen tycks ha hört i original och Bruce gör den programenligt till en kanonlåt och konsertens första höjdpunkt. Den innehåller allt med fantastiska tempoövergångar.
9. Prove It All Night
   Bruce är svettig och Lofgren spelar ett fint solo. Avslutningen är lång och fantastisk med en blixtrande gitarrduell mellan Nils och Bruce.
10. Glory Days
   Efter ett långt försnack om sitt förhållande till skolan slänger sig Bruce raklång på scenen en bit in i låten.
11. The Promised Land
   Bruce spelar munspel och Pattie och Nils sjöng. Två rejäla solon av Nils opch Clarence.
12. My Hometown
   Åter ett långt försnack som Bruce avslutar med:
   - Från min stad till er stad, på knackig svenska.
13. Thunder Road
   Kvällens enda misslyckade allsång som får Bruce att ta till en klassisk filmreplik:
   - Are you talkin’ to me?

Paus

14. Cover Me
   Den discomixade versionen med ekon och upprepningar. Hela marken GUNGAR. Lofgren-solo.
15. Dancing in the Dark
   Vilt rockig och E Street Band bevisar att de fortfarande kan spela rock. Programenligt tar Bruce upp en tjej ur publiken och dansar med henne.
16. Hungry Heart
   Allsång med HELA publiken.
17. Cadillac Ranch
   Vilken rockmusik! Ett mycket raffinerat stopp-start-slut.
18. Downbound Train
19. I'm On Fire
   Ännu ett långt intro-snack. Lofgren står bakom Weinbergs trummor.
20. Because the Night
   Fantastisk låt där Bruce inte sjunger den vers som Patti Smith skrev till låten. En rejäl gitarrduell mellan Bruce och Nils.
21. Rosalita
   14 minuter lång (21.46-22.00) hinner Bruce med allt. Han introducerar bandet (”Den smartaste mannen i showbiz, om pianisten Roy Bittan bland annat) och det handlar om rock’n’roll. Och det handlar om världens främste. Ett tag ser de ut som bröderna Dalton på scenen. Bruce står på pianot och spelar med ena foten mot tangenterna. Sedan lämnar alla scenen för att återkomma en minut senare.

Extralåtar
22. Can't Help Falling In Love
   Efter ett långt försnack då Bruce berättar om hur han och Little Steven bröt sig in hos Elvis på Graceland följer kvällens känsligaste minuter. Det är bara han och Roy Bittan på scen och vi sjunger!
23. Born to Run
   Då tänds strålkastarna på Ullevi.
24. Bobby Jean

Extra extralåtar
25. Ramrod
   Efter bara en minut utanför scenen kommer alla tillbaka och spelar ROCK.
26. Twist And Shout/Do You Love Me
   Avslutningen är obeskrivlig. Vi ger aldrig upp, Bruce ger aldrig upp och E Street Band spelar för livet innan Nils Lofgren avslutar med en liten anspråkslös kullerbytta när klockan är 22.38.

Låtkommentaren: Senaste albumet, "Born in the USA", dominerade inte överraskande scenrepertoaren, nio låtar. Låtarna var i övrigt hämtade från sex olika album.
   "Because the night" började Bruce uppträda med redan 1977. Under tiden fick Patti Smith en stor hit med låten och Bruce kom inte att släppa en studioinspelad version av låten förrän på 2010 års "The promise".
   Dessutom innehöll konserten tre covers som Bruce aldrig har givit ut på skiva. Jimmy Cliffs "Trapped" hade funnits med på Bruce-konserter under 1981 och 1984 och även på senare turnéer. Elvis Presleys "Can't help falling in love" gjorde han redan 1981. "Twist and shout" har funnits med på Bruce-turnéer sedan 1965 medan "Do you love me" endast funnits med på "Born to run"-turnén 1984-85.


Göteborgsposten 9/6 1985.


GT 9/6 1985.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.