Blogginlägg från 2008-12-12

Dan Fogelberg

DAN FOGELBERGS nordiskt klingande efternamn var givetvis det första som fångade min uppmärksamhet någon gång 1974. Därefter steg intresset högst märkbart när det Joe Walsh-producerade ”Souvenirs” dök upp, med en lång gästlista av kända countryrocknamn som drog till sig mina blickar. Hela Eagles stod i centrum både bokstavligen och soundmässigt.
   Men det var många andra namn som också bidrog till skivans ypperliga kvalité: Gerry Beckley från America, Graham Nash, Paul Harris från Manassas och steelguitar-fantomen Al Perkins. Men mest imponerade Fogelberg själv. Med sina låtar, sin mogna röst och sin skicklighet att kunna spela alla möjliga keyboards och gitarrer.
   Fogelberg hade debuterat två år innan utan att jag, och ingen annan heller, höjde några ögonbryn. Ett tecknat självporträtt på omslaget till den skivan, där Dan avbildat sig som närmast en indian, gjorde kanske inte den kommersiella framtoningen större. Men musikaliskt var det början till något. Det märkte jag själv när jag till slut fick tag i skivan långt efter att jag hade inhandlat ”Souvenirs”.
   Om ”Souvenirs” var ett mäktigt genombrott så var det skivan som kom året efter, ”Captured angel”, som är den riktiga pärlan i Dan Fogelbergs liv, ett liv som efter en tids sjukdom tog slut förra året.
   På ”Captured angel” har listan med utsökta musiker utökats med profilerade namn som David Lindley, på fiol, och sångaren John David Souther men Fogelberg spelar alla instrument utom trummor på skiva. Plus att han sjunger många olika stämmor och har ännu en gång ritat omslaget. Den Neil Young-influerade ”The last nail” och den melodiösa ”Before the surface” är skivans toppar.
   1975 uppfattade jag ”Captured angel” som så stark att jag då utsåg skivan, tillsammans med Nils Lofgrens första soloskiva, till det årets bästa skiva.
   Men nu är det längesen Fogelberg gjorde något riktigt bra för att jag skulle känna något mer än en nostalgisk saknad efter honom. Redan på sin fjärde skiva, ”Nether lands” började det så smått spåra ur. Han siktade in sig på större arrangemang, stråkar blev den viktigaste detaljen i soundet och det var i fortsättningen svårt att upptäcka magin i det melodiska på hans skivor fast jag tålmodigt sorterade in varje ny Fogelberg-skiva i vinylhyllorna fram till och med 1980 och ”Phoenix”.
   Då fick jag även stå ut med skivan ”Twin sons of different mothers” (1978) då han slog sig samman med flöjtisten Tim Weisberg där den genuina Fogelberg-känslan tynade bort ännu mer.
   Så här i efterhand kan jag konstatera att det intensiva Dan Fogelberg-intresset varade en kort tid men ändå var han för mig den amerikanska countryrocken personifierad under några år. Vilket fick mig att även skaffa mig en skiva med hans turnerande kompgrupp, Fool’s Gold. Där han naturligtvis figurerade i bakgrunden. Han fanns också med på Roger McGuinns ”Peace on you” och Jackson Brownes ”Late for the sky”.

/ Håkan

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Mikael Bodin 5/05: Lundell måste ha gjort unikt många dubbelalbum :) Skulle man göra en lista av...

Mikael Bodin 5/05: Tack för en inspirerande recension av en klassiker. Själv velar jag ständigt ...

Björn 1/05: Waterboys, Jackson Brown, Beatles...

Peter 29/04: Håller fullständigt med dej, Lundells bästa med "Ryggen fri" som höjdpunkt!...

Bengt Gustafsson 22/04: Hej Warren Zevon är mycket underskattad! Räknar in fem LP i min samling. Det...

Jan Lennell 18/04: Kul med din uppskattning av denna fantastiska artist! Appropå producenten Kjell...