Blogginlägg från 2008-12-12
Dan Fogelberg
DAN FOGELBERGS nordiskt klingande efternamn var givetvis det första som fångade min uppmärksamhet någon gång 1974. Därefter steg intresset högst märkbart när det Joe Walsh-producerade ”Souvenirs” dök upp, med en lång gästlista av kända countryrocknamn som drog till sig mina blickar. Hela Eagles stod i centrum både bokstavligen och soundmässigt.
Men det var många andra namn som också bidrog till skivans ypperliga kvalité: Gerry Beckley från America, Graham Nash, Paul Harris från Manassas och steelguitar-fantomen Al Perkins. Men mest imponerade Fogelberg själv. Med sina låtar, sin mogna röst och sin skicklighet att kunna spela alla möjliga keyboards och gitarrer.
Fogelberg hade debuterat två år innan utan att jag, och ingen annan heller, höjde några ögonbryn. Ett tecknat självporträtt på omslaget till den skivan, där Dan avbildat sig som närmast en indian, gjorde kanske inte den kommersiella framtoningen större. Men musikaliskt var det början till något. Det märkte jag själv när jag till slut fick tag i skivan långt efter att jag hade inhandlat ”Souvenirs”.
Om ”Souvenirs” var ett mäktigt genombrott så var det skivan som kom året efter, ”Captured angel”, som är den riktiga pärlan i Dan Fogelbergs liv, ett liv som efter en tids sjukdom tog slut förra året.
På ”Captured angel” har listan med utsökta musiker utökats med profilerade namn som David Lindley, på fiol, och sångaren John David Souther men Fogelberg spelar alla instrument utom trummor på skiva. Plus att han sjunger många olika stämmor och har ännu en gång ritat omslaget. Den Neil Young-influerade ”The last nail” och den melodiösa ”Before the surface” är skivans toppar.
1975 uppfattade jag ”Captured angel” som så stark att jag då utsåg skivan, tillsammans med Nils Lofgrens första soloskiva, till det årets bästa skiva.
Men nu är det längesen Fogelberg gjorde något riktigt bra för att jag skulle känna något mer än en nostalgisk saknad efter honom. Redan på sin fjärde skiva, ”Nether lands” började det så smått spåra ur. Han siktade in sig på större arrangemang, stråkar blev den viktigaste detaljen i soundet och det var i fortsättningen svårt att upptäcka magin i det melodiska på hans skivor fast jag tålmodigt sorterade in varje ny Fogelberg-skiva i vinylhyllorna fram till och med 1980 och ”Phoenix”.
Då fick jag även stå ut med skivan ”Twin sons of different mothers” (1978) då han slog sig samman med flöjtisten Tim Weisberg där den genuina Fogelberg-känslan tynade bort ännu mer.
Så här i efterhand kan jag konstatera att det intensiva Dan Fogelberg-intresset varade en kort tid men ändå var han för mig den amerikanska countryrocken personifierad under några år. Vilket fick mig att även skaffa mig en skiva med hans turnerande kompgrupp, Fool’s Gold. Där han naturligtvis figurerade i bakgrunden. Han fanns också med på Roger McGuinns ”Peace on you” och Jackson Brownes ”Late for the sky”.
/ Håkan
<< | December 2008 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 | 31 |
Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...
Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...
Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...
Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...
Mikael Bodin 5/05: Lundell måste ha gjort unikt många dubbelalbum :) Skulle man göra en lista av...
Mikael Bodin 5/05: Tack för en inspirerande recension av en klassiker. Själv velar jag ständigt ...
Björn 1/05: Waterboys, Jackson Brown, Beatles...
Peter 29/04: Håller fullständigt med dej, Lundells bästa med "Ryggen fri" som höjdpunkt!...
Bengt Gustafsson 22/04: Hej Warren Zevon är mycket underskattad! Räknar in fem LP i min samling. Det...
Jan Lennell 18/04: Kul med din uppskattning av denna fantastiska artist! Appropå producenten Kjell...


Kommentarer till blogginlägget:
Så kom du till min store idol och förebild Dan! :)
och här är vi nog inte eniga. Mina favoritplattor med Dan är just "Nether Lands" och dubbelplattan "The Innocent Age" - för mig har det orkestrala alltid varit det som gjort honom lite speciell. "Nether Lands" är för mig den skiva jag brukar spela vid jultid, den är nästan som en julplatta i stämningen.
Jag upptäckte också debutskivan från 1972, en spännande upplevelse med många originella och mogna spår från en så ung artist på den tiden, men den sackas något av en dålig ljudbild/produktion och hans tunna röst som på den tiden gick alltför mycket upp i falsett.
Därför gillar jag inte alls "Captured Angel" - den är i mina öron i princip olyssningsbar. Fogelberg sade själva i intervjuer att om det fanns någon av hans skivor som han ville återinspela och helt göra om så var det just denna. Den var egentligen en demoinspelning som gavs ut utan ytterligare mixning (på dålig inrådan av andra) och det hörs. Ljudet är överjävligt dåligt och produktionen usel. Och det är synd, för många av låtarna är egentligen mycket bra.
Dan Fogelberg är saknad, men som du skriver så gjorde han inte något bra på många år. Hans sista bra LP var enligt mig "Innocent Age"- därefter gick han i samma fälla som sina andra LA-kollegor och blev politisk och tråkig samt musikaliskt ointressant.