Blogginlägg
Dan Fogelberg
DAN FOGELBERGS nordiskt klingande efternamn var givetvis det första som fångade min uppmärksamhet någon gång 1974. Därefter steg intresset högst märkbart när det Joe Walsh-producerade ”Souvenirs” dök upp, med en lång gästlista av kända countryrocknamn som drog till sig mina blickar. Hela Eagles stod i centrum både bokstavligen och soundmässigt.
Men det var många andra namn som också bidrog till skivans ypperliga kvalité: Gerry Beckley från America, Graham Nash, Paul Harris från Manassas och steelguitar-fantomen Al Perkins. Men mest imponerade Fogelberg själv. Med sina låtar, sin mogna röst och sin skicklighet att kunna spela alla möjliga keyboards och gitarrer.
Fogelberg hade debuterat två år innan utan att jag, och ingen annan heller, höjde några ögonbryn. Ett tecknat självporträtt på omslaget till den skivan, där Dan avbildat sig som närmast en indian, gjorde kanske inte den kommersiella framtoningen större. Men musikaliskt var det början till något. Det märkte jag själv när jag till slut fick tag i skivan långt efter att jag hade inhandlat ”Souvenirs”.
Om ”Souvenirs” var ett mäktigt genombrott så var det skivan som kom året efter, ”Captured angel”, som är den riktiga pärlan i Dan Fogelbergs liv, ett liv som efter en tids sjukdom tog slut förra året.
På ”Captured angel” har listan med utsökta musiker utökats med profilerade namn som David Lindley, på fiol, och sångaren John David Souther men Fogelberg spelar alla instrument utom trummor på skiva. Plus att han sjunger många olika stämmor och har ännu en gång ritat omslaget. Den Neil Young-influerade ”The last nail” och den melodiösa ”Before the surface” är skivans toppar.
1975 uppfattade jag ”Captured angel” som så stark att jag då utsåg skivan, tillsammans med Nils Lofgrens första soloskiva, till det årets bästa skiva.
Men nu är det längesen Fogelberg gjorde något riktigt bra för att jag skulle känna något mer än en nostalgisk saknad efter honom. Redan på sin fjärde skiva, ”Nether lands” började det så smått spåra ur. Han siktade in sig på större arrangemang, stråkar blev den viktigaste detaljen i soundet och det var i fortsättningen svårt att upptäcka magin i det melodiska på hans skivor fast jag tålmodigt sorterade in varje ny Fogelberg-skiva i vinylhyllorna fram till och med 1980 och ”Phoenix”.
Då fick jag även stå ut med skivan ”Twin sons of different mothers” (1978) då han slog sig samman med flöjtisten Tim Weisberg där den genuina Fogelberg-känslan tynade bort ännu mer.
Så här i efterhand kan jag konstatera att det intensiva Dan Fogelberg-intresset varade en kort tid men ändå var han för mig den amerikanska countryrocken personifierad under några år. Vilket fick mig att även skaffa mig en skiva med hans turnerande kompgrupp, Fool’s Gold. Där han naturligtvis figurerade i bakgrunden. Han fanns också med på Roger McGuinns ”Peace on you” och Jackson Brownes ”Late for the sky”.
/ Håkan
Liverpool, here I come
I det tysta hyllar jag just nu Hull City
<< | December 2008 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 | 31 |
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Så kom du till min store idol och förebild Dan! :)
och här är vi nog inte eniga. Mina favoritplattor med Dan är just "Nether Lands" och dubbelplattan "The Innocent Age" - för mig har det orkestrala alltid varit det som gjort honom lite speciell. "Nether Lands" är för mig den skiva jag brukar spela vid jultid, den är nästan som en julplatta i stämningen.
Jag upptäckte också debutskivan från 1972, en spännande upplevelse med många originella och mogna spår från en så ung artist på den tiden, men den sackas något av en dålig ljudbild/produktion och hans tunna röst som på den tiden gick alltför mycket upp i falsett.
Därför gillar jag inte alls "Captured Angel" - den är i mina öron i princip olyssningsbar. Fogelberg sade själva i intervjuer att om det fanns någon av hans skivor som han ville återinspela och helt göra om så var det just denna. Den var egentligen en demoinspelning som gavs ut utan ytterligare mixning (på dålig inrådan av andra) och det hörs. Ljudet är överjävligt dåligt och produktionen usel. Och det är synd, för många av låtarna är egentligen mycket bra.
Dan Fogelberg är saknad, men som du skriver så gjorde han inte något bra på många år. Hans sista bra LP var enligt mig "Innocent Age"- därefter gick han i samma fälla som sina andra LA-kollegor och blev politisk och tråkig samt musikaliskt ointressant.