Blogginlägg från 2008-09-18

En lika fin upplevelse som originalskivan

Postad: 2008-09-18 07:45
Kategori: Bio-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14 september 2008

BERLIN
Roxy
Regi: Julian Schnabel
I rollerna: Lou Reed med band, Emmanuelle Seigner, Antony Hegarty
m fl


Som rutinerad rockkonsertrecensent kände jag mig ovanligt hemma på biografen i fredagskväll. Den filmade konserten med Lou Reed och band på St Anne’s Warehouse i Brooklyn, New York, är verkligen i första hand en musikalisk upplevelse.
   De kortfattade, suddiga och dimmiga filmbilderna, som ömsom fladdrar förbi mitt under låtarna eller projiceras på ridån bakom musikerna, är sannerligen försumbara och symboliserar handlingen i Lou Reeds koncept högst bristfälligt.
   ”Berlin” var en textmässigt svart och dyster, men musikaliskt vemodigt vacker, skiva som Lou Reed gav ut 1973. Som uppföljare till den kommersiellt framgångsrika ”Transformer” sågades den allmänt då men tiden har förändrat synen på detta lilla mästerverk, faktiskt min egen favorit av alla Lou Reed-skivor. Vilket givetvis förstärker intrycken av konsertfilmen.
   Reed tog upp det här missförstådda konceptet under 2006 och gav den en ny, nu hyllad, chans. Där känslan ibland blir lite rockopera när de olika sekvenserna i musiktemperamentet avlöser varandra. Reed, som bara spelade akustisk gitarr på originalet, spelar här huvudsakligen elektrisk gitarr.
   Men bandet, som är en paradoxal blandning av gammalt (Steve Hunter, originalgitarristen) och nytt (nuvarande kompet) förstärkt med både blås, stråkar och kör, är effektivt och slipat. Där originalproducenten Bob Ezrin står framför trummisen med ryggen mot publiken och dirigerar nästan komiskt kraftfullt.
   I övrigt är det inte så händelserikt på scenen, de få kamerorna är däremot riktigt närgångna och letar sig ibland in bland stenansiktet Lou Reeds ansiktsrynkor. Ett ansikte som sällan visar några känslor men efter Antonys framträdande i den äldre låten ”Candy says” kan han ändå inte låta bli att dra på munnen.
   Den känslan vidarebefordrades även till er recensent som tyckte att filmen/konserten var en minst lika fin upplevelse som en gång originalskivan. Och lägger man sedan till de avslutande extralåtarna med ovannämnda ”Candy says”, klassikern ”Sweet Jane” och den något färskare ”Rock minuet” blev det en helhetsmässigt stark repertoar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (530)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (185)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< September 2008 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.