Blogginlägg från 2007-12-07

#27: Born in the U.S.A.

Postad: 2007-12-07 07:50
Kategori: 80-talets bästa

BRUCE SPRINGSTEEN: Born in the U.S.A. (Columbia, 1984)
Hade någon frågat mig direkt efter finalen på konserten i Göteborg på Ullevi i juni 1985 vilken skiva jag tyckte var bäst på 80-talet så hade det givna svaret varit: ”Born in the U.S.A.”. Då – och för alltid. Ty konserten var en av livets största upplevelser och den aktuella skivan var givetvis i blickpunkten under hela uppträdandet.
   Så här drygt 20 år senare är svaret inte lika givet och känslorna vill placera denna omåttligt populära Springsteen-skiva lite längre ned än den kanske förväntade Topp 10-placeringen. Kanske är jag påverkad av masshysterin kring Sverige-besöket och den nästan överdimensionerade uppmärksamheten kring Springsteen och USA. Och det lite hurtiga, synthesizer-baserade soundet är nog inte lika tidlöst som jag en gång trodde.
   Däremot är innehållet låtmässigt oklanderligt starkt vilket bevisas av att det från det här albumet hämtades hela sju hitsinglar. Ett rekord Springsteen delar med både Michael och Janet Jackson.
   ”Dancing in the dark” var den perfekta hitsingeln som spädde på intresset inför albumreleasen. En uppdaterad Bruce gjorde nästan plötsligt dansant musik i ett ovanligt poppigt sound. Men underbart catchy, modernt och tydligt radiovänligt sound. Vilket fick mig just då att lite surt kommentera skivan där passionen och hettan saknas.
   ”Born in the U.S.A.” var visserligen ingen ”Darkness on the edge of town” då Roy Bittans syntar färgade av sig på soundet medan Clarence Clemons saxofon var nästintill utraderad. Och Steve Van Zandt, som varit med och producerat skivan men bara spelar akustisk gitarr och mandolin, var tydligt på väg ut ur E Street Band redan här.
   Men som sagt, låtmässigt är skivan en stor triumf. Inte bara singlarna ”Dancing in the dark”, ”Cover me” (i ommixad version en stor hit på diskoteken), titellåten, ”I’m on fire”, ”Glory days”, ”I’m going down” och ”My hometown”. Utan också starka låtar som ”No surrender” och ”Bobby Jean”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (62)
Blogg (515)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (242)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (168)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< December 2007 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.