Blogginlägg från 2005-03-08

Ane Brun konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/3 2005.

KONSERT
Ane Brun
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 6 mars 2005

När landet tycks ligga inbäddat i schlagerhysteri är Klubb Söndag, med företrädesvis akustiska konserter på programmet, ett gott och nyttigt alternativ för att komma ner på jorden.
   Nu är säsongen igång på allvar på Strömpis. Först ut blev Ane Brun, norskan som nu bor i Stockholm, som vi svenskar vill göra till vår egen singer-songwriter-prinsessa. Till norrmännens begränsade glädje…
   Ane gjorde redan för ett år sedan en kort Klubb Söndag-konsert, ensam med sin gitarr, före amerikanen Bill Mallonee. En försmak till något som nu i söndagskväll hade växt till ett stort personligt uppträdande. Där medmusikanterna Katharina Nuttall, piano, och Staffan Johansson, gitarr, visade att inget lämnats åt slumpen.
   Det var ingen tillfällighet att Ane presenterade sin gitarrist flera gånger ty han var en lågmäld ljudkonstnär som både dekorerade och förgyllde många låtar med sin ljuvliga lapsteel.
   Så länge Ane sjunger på engelska, vilket hon genomgående gjorde i söndags, är det inget problem att acceptera henne ty den spröda men ändå starka framtoningen är internationell långt in i själen.
   Ane befinner sig dessutom i det gyllene mellanläget att både ha förebilder och vara förebild. Jämförelser med artister som Ani Di Franco, på gott och ont, och Anna Ternheim, även hon en gammal Klubb Söndag-uppvärmare, kommer lätt upp till ytan när Ane Brun framför sina sånger på scen.
   Anes låtar har mer stämningsfull atmosfär än handfasta melodier. Som gjorde söndagskvällens konsert till en ljud- och känslomässigt stor upplevelse. Även om jag personligen inte riktigt kunde greppa eller fånga alla de emotionellt starka känslor, ofta med gråsvarta och bittra undertoner, som hon med varm hand kom att trollbinda sin publik.
   Någon har beskrivit Ane Brun som en oslipad diamant och just den där dallrande närvarokänslan blev söndagskvällens stora behållning.
   Visst hade repertoaren några melodiska toppar, exempelvis ”My lover will go” och ”This voice”, hon spelade stundtals en gudomlig gitarr och mellan sångerna var hon ett under av naturlighet. Ändå träffade hon inte mitt hjärta fullt ut.

/ Håkan

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.