Blogginlägg från september, 2023

Tributes: Marc Bolan

Postad: 2023-09-29 07:57
Kategori: Tribute-skivor

"Elemental child: The words and music of Marc Bolan" (Easy Action, 2023)

ATT LYSSNA PÅ DEN HÄR SKIVAN, som uteslutande innehåller Marc Bolan-låtar, är som att ta ett gigantiskt kliv till 60-talet. Jag vet inte så mycket om bakgrunden till den tämligen nysläppta hyllningen av T Rex-grundaren. Jag har förstått att det är en ganska bred samling artister och grupper, har inte så mycket musikaliskt gemensamt, som bidrar. Utan någon ansvarig producent blir resultatet splittrat och ojämnt men inte helt ointressant.
   Jag misstänker också att låtarna har samlats in förutsättningslöst från många olika håll under många olika år. Exempelvis är den svenska gruppen Burn It To The Grounds inspelning av ”Children of the revolution” från 2014. En av hyllningens hårdaste tolkningar av en Marc Bolan-låt och vid sångmikrofonen finns lite överraskande Håkan Hemlin (Nordman).
   I övrigt pendlar materialet på skivan från det tunnaste akustiska till det hårdast rockiga. Och låtarna har sitt ursprung i Marc Bolans historia från riktigt tidiga låtar som ”Beyond the rising sun” (1965) och ”Third degree” (1966), från två solosinglar, plus flera låtar från Tyrannosaurus Rex repertoar till senare T Rex-låtar från den lite mindre intressanta andra halvan av 70-talet. Men det känns som att initiativtagaren till tributskivan, vem det nu är, har prioriterat Marc Bolans mindre kända repertoar och lämnat uppenbara hits som ”Ride a white swan”, ”Metal guru”, ”Hot love” och ”Get it on” utanför.
   Prioriteringen av udda material med ett udda resultat som följd är tydligt redan från start där den franska sångerskan Sylvie Vartan mycket fint framför ovannämnda ”Beyond...” på sitt språk. Och än mer udda blir det mot slutet av skivan när den polska sångerskan Illa Falażynski sjunger ”Life is strange” på polska. Udda men intressant och det känns relevant ty Marc Bolan var en av pop- och rockmusikens mest udda figurer. Speciellt under de tidiga åren när han var sjukligt intresserad av surrealistisk poesi.
   Urvalet artister/grupper på den här skivan är huvudsakligen hämtade från den okända musikvärlden men det finns ett par Marc Bolan-relaterade namn som känns mer passande än andra. Marsha Hunt, i slutet på 60-talet var hon Bolans flickvän, gör Tyrannosaurus Rex-låten ”Stacey grove”, hämtad från hennes album ”Woman child” (1971). Och Andy Ellison, en gång medlem i John's Children tillsammans med Bolan, bidrar med två låtar tillsammans med Boz Boorer.
   När jag hör 90-talsindierockarna i Swervedriver ta sig igenom ”Chateau in Virginia Waters” påminns jag om hur jag som 16-åring sommaren 1968 med visst besvär lyssnade på Tyrannosaurus Rexs första album, med den osannolika titeln ”My People Were Fair And Had Sky In Their Hair... But Now They're Content To Wear Stars On Their Brows”. Det ekar på något sätt bekant.
   Annars faller jag på den här hyllningsplattan mer för de lugnare, mindre arrangerade tolkningarna. Som exempelvis Aton Ferraris soloprojekt Automatic Shoes båda bidrag, ”Pictures of Purple People” har en läckert klingande akustisk gitarr. Men även för mig okända Puretongue, italienska Witchwood, engelska skådespelerskan Kelly Reilly och pianot på engelsmannen Chris Braides version tillhör skivans toppar.


Beyond the Rising Sun (Il Faut Trouver Son Coin de Ciel) - Sylvie Vartan
Third Degree - Andy Ellison & Boz Boorer
Menthol Dan - Andy Ellison & Boz Boorer
Pictures of Purple People - Automatic Shoes
Chateau in Virginia Waters - Swervedriver
Stacey Grove - Marsha Hunt
Child Star - Witchwood
Travelling tragition - Fair Folk
Eminesque head - Puretongue
Cat Black (The Wizard's Hat) - Chris Connelly & The Liquid Gang
Lofty Skies - Automatic Shoes
Wind Cheetah - Catherine Lambert
Elemental Child - The Charms
Visit - Tarwater
Cosmic Dancer - Mair
Lean woman blues - Alison MacCallum
Jeepster (alt version)- The Polecats
Raw Ramp - Black Bombers
Ballrooms of Mars - Kelly Reilly
Spaceball Ricochet - Speedtwinn
Life's a Gas - Mexican Dogs
Children of the Revolution - Burn It to the Ground
Life Is Strange (Dziunaje Zyccio)- Illa Falażynski
Calling All Destroyers - Rachel Stamp
Soul of My Suit - Chris Braide
Visions of Domino - Schwefel
Jewel - Prelude

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-09-27 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPY BÄCKMAN (Raj Montana Band) 1983.

/ Håkan

Best of 1973/74: #35. "Country life"

Postad: 2023-09-25 07:51
Kategori: Best of 1973/1974



ROXY MUSIC: Country life (Island, 1974)

I HÅKANS POPS TIDIGA HISTORIA, 2009-2011, sammanfattade jag 70-talets bästa skivor i en 70 album lång lista och där fanns givetvis plats för flera Roxy Music-album. Det borde i rättvisans namn ha funnits utrymme för ännu fler ty fantastiska ”Country life” hamnade utanför 70-listan. Kanske var det min blygsamhet (det kontroversiellt avklädda skivomslaget med två tyska modeller!) som höll ”Country life” utanför den listan.
   Med facit i hand, så här runt 50 år senare, var Roxy Music ett makalöst personligt band som under åren 1972-75 gav ut fem mer eller mindre genialt producerade album av vilka tre släpptes under rekordtajta 20 månader de aktuella åren 1973-74. (Jag kan så här lite inofficiellt nästan lova att fler Roxy Music-album kommer att figurera högre upp på min 73/74-lista...).
   På ”Country life”, som släpptes 15 november 1974, hade violinisten och keyboardsspelaren Eddie Jobson, som tidigt 1973 hade ersatt Brian Eno, växt in i bandet ordentligt. Men Roxy var ett band med många personligheter, inte bara frontmannen Bryan Ferry. Gitarristen Phil Manazanera och saxofonisten och oboespelaren Andy Mackay hade båda framträdande roller i bandets musikaliska sound och båda har här hjälpt Ferry med låtskrivandet på två låtar var. Basist, som aldrig var officiell bandmedlem i Roxy, var John Gustafson för andra albumet i rad.
   Det rena experimenterandet, som var ganska tydligt på debuten 1972, är kanske lite dämpat på ”Country life” men där finns många sekvenser med instrumentala utfall från ovannämnda musiker. Och när ingen annan tar plats vid mikrofonen kan Ferry dra ett vasst munspelssolo som i ”If it takes all night” som tillsammans med ”Triptych” är en av skivans mer anonyma inslag.
   Bara en av albumets låtar, den snabba rockiga ”All I want is you”, blev en mindre singelhit. Men ”Country life” innehåller flera singelpotentiella spår som exempelvis ”The thrill of it all”, ”Bitter-sweet” och gitarrbaserade ”Prairie rose”, med både en härlig slide och saxsolo, fast de i några fall är lite långa över både fem- och sexminutersgränsen.

/ Håkan

Covers: Bobbie Nelson & Amanda Shires

Postad: 2023-09-22 07:52
Kategori: Cover-skivor

BOBBIE NELSON & AMANDA SHIRES: Loving you (2023)

NÄR WILLIE NELSONS PIANOSPELANDE SYSTER Bobbie 91 år gammal dog i mars 2022 hade hon spelat in ett album med den betydande mycket yngre fiolspelande sångerskan Amanda Shires som för övrigt är gift med Jason Isbell. Ett i sanningens namn udda artistpar. Repertoaren på den här skivan med enbart covers är mer anpassad Bobbie än Amanda.
   Låtarna på skivan har kanske gemensamma rötter i countrymusiken men är en sorts blandning av otroligt gamla låtar, några yngre evergreens och ett par Willie Nelson-låtar, Lite för gamla melodier för att mina öron ska uppfatta det som spännande. Däremot är det givande att höra samarbetet mellan Amanda Shires klockrent starka röst och Bobbies solklara pianospel. Och hela albumet har genomgående avskalade arrangemang fast Amanda spelar fiol på några låtar tillsammans med ytterligare några lågmälda musiker på trummor, ståbas, banjo, akustisk gitarr och cello.
   Skivan spelades in i Arlyn Studios i Austin 2022, som ägs av Bobbies son Freddy Fletcher, och är mer njutbar som bakgrundsmusik i en cocktailbar än som koncentrerat och analyserat lyssnande. Jag har svårt att ännu en gång lyssna på 89 år gamla ”Summertime” och den ännu äldre instrumentala låten ”La Paloma” och bli överraskad. Då är Bobbies egen nyskrivna instrumentala titelmelodi betydligt mer intressant.


1. Waltz Across Texas (Billy Talmadge) 02:47
1965. Singel med Ernest Tubb and His Texas Troubadours.
2. Always On My Mind (John Lee Christopher/Mark James/Wayne Thompson) 03:54
1972. "You were always on my mind", singel med Gwen McCrae.
3. Old Fashioned Love (Frank Loesser/Fritz Miller) 03:15
1939. Okänd.
4. Summertime (Feat. Willie Nelson) (DuBose Heyward/George Gershwin/Ira Gershwin) 04:05
1934. Operan "Porgy and Bess".
5. Angel Flying Too Close To The Ground (Willie Nelson) 02:49
1980. Från albumet "Make the world go away" med Hank Cochran.
6. Dream A Little Dream Of Me (Fabian André/Wilbur Schwandt) 02:38
1931. Singel med Ozzie Nelson.
7. Tempted And Tried (Barney E Warren/W B Stevens) 03:25
1911. Folkmusik. Alternativ titel: "Farther along".
8. La Paloma (Sebastián Yradier) 04:10
1894. Med Cornet Duet.
9. Loving You (Bobbie Nelson) 03:26
Original.
10. Over The Rainbow (Harold Arlen/E.Y. Harburg) 04:06
1939. Singel med Larry Clinton & His Orchestra.

/ Håkan

TisdagsAkademien (17)

Postad: 2023-09-21 07:52
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan februari 2023 våra möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


DE TRE MEDLEMMARNA I TISDAGSAKADEMIEN fortsätter att varje vecka träffas och diskutera nya artister, nya ämnen och nya dokumentärer inom en rad olika områden. Rapporterna från våra möten skrivs ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna.
   Dagens samlande rapport omfattar möten från i somras och framåt hösten 2023 och innehåller diskussioner om dokumentärer med Bee Gees, en soulfestival från 1969,-Harry Nilsson, om skivbolaget Silence, Buffy Sainte-Marie, och Marc Bolan.




BEE GEES: How can you mend a broken heart (SvtPlay, 1:46, 2020)
Musikdokumentär som följer bröderna Barry, Maurice och Robin Gibbs väg till framgången, från deras tidiga år i Australien, till den diskofeber som följde Saturday Night Fever. Men Bee Gees var mer än bara falsettsång. De var utomordentligt begåvade låtskrivare som skrev några av de största låtarna av sin generation.
   Dokumentären inleds på en konsert 1979 där Bee Gees sjunger titellåten, hämtad från Bee Gees mindre framgångsrika period (1972), inför en stor publik.
   2019, Barry Gibb i Miami, en gråhårig gammal man som tänker tillbaka och läspar när han pratar. De var inga vanliga bröder i Bee Gees.
   Brisbane 1958. Pappa var manager innan de kom till England 1967 och fick Robert Stigwood, som manager.
   Bröderna skrev ”To love somebody” ursprungligen till Otis Redding som dock förolyckades i en flygkrasch.
   Mark Ronson och Noel Gallagher berättar. Noel är väldigt positiv: ””Rösterna är som instrument som ingen kan köpa”.
   Robin hade ett enormt hårsvall.
   Lulu (som gifte sig med Maurice), Vince Melouney, gitarr, och Nick Jonas berättar.
   Bee Gees: ”Vi ville bli individuellt kända”. Därför blev det krig mellan Robin och Barry.
   Barry berättar om droger, piller och dryck.
   Brödernas kompband: Alan Kendall, gitarr i bandet. Dennis Bryon, trummor, och så småningom Blue Weaver, keyboards.
   1974 var ingen intresserad av Bee Gees.
   Eric Clapton berättar. Det var Erics förslag att Bee Gees skulle spela in i Miami 1975, i Criteria-studion. De bodde på samma ställe som Eric hade gjort några år innan, 461 Ocean Boulevard.
   Teknikern Karl Richardson berättar. ”Spännande kemi”. Skivproducenten Arif Mardin, Justin Timberlake och Chris Martin (Coldplay) berättar.
   ”Main course” (1975) blev en vändpunkt i Bee Gees karriär. Bland annat ”Jive talking”. Albhy Galuten, som arrangerade stråkar, berättar.
   De började göra musik för dansgolvet. Discosoundet exploderade 1977. ”Saturday night fever” och lillbrorsan Andy Gibb började sin karriär.
   Frankrike 1977, Chateau-studion där Elton John hade spelat in några år tidigare. Risigt ställe. Chopin hade bott på Chateau-slottet.
   Slutet på filmen handlar mer om låtskrivande och producerande åt andra artister (album med Barbra Streisand, Dionne Warwick, Diana Ross, Kenny Rogers/Dolly Parton och en låt med Celine Dion) än den egna karriären.
   1985 comeback. ”You win again” en hit. 1997 kom de med i Rock'n'roll Hall of Fame.
   April 2017. Ed Sheeran sjunger ”Massachusetts”.
   En avskalad ”Run to me” avslutar dokumentären som betyder att cirkeln är sluten. Från Bee Gees svacka i karriären, 1972.

Bonustraditionen på TisdagsAkamiens möten fick i augusti 2023 ett nytt inslag. Janne tyckte vi skulle titta på ett avsnitt ur Otis Gibbs podd där han berättar intressanta saker. I det här avsnittet, med rubriken ”When Dire Straits met Bob Dylan”, berättar Otis om en bok som basisten John Illsley har skrivit.



SUMMER OF SOUL (or, when the reveolution could not be televised) (Sf Anytime, 1:58, 2021)
Regissör Ahmir ”Questlove” Thompson,
   Under sex helger i rad sommaren 1969 besökte tusentals människor Harlem Cultural Festival i Manhattans Mt Morris Park. En festival som just då hamnade i skuggan av den stora Woodstock-festivalen samma sommar. Ett hav av svarta människor, sammanlagt 300 000. Fri entré.
   Stevie Wonder inleder på scenen som inte hade tak (någon gick runt med ett paraply över Stevie...). Innan han satte sig vid trummorna och spelade ett häftigt solo.
   Det är total partystämning i den hårt packade publiken. The Chambers Brothers, med vit trummis, fortsätter.
   ”Harlem var en himmel för oss”.
   ”Jag förknippade sommaren 1969 med våld” och vi får ögonblicksbilder från fatala händelser med dödlig utgång. Vietnamkriget pågick, rasmotsättningar i USA, och månlandningen med Apollo 11 20 juli 1969 var inte populär. ”De skulle ha satsat pengar på den fattiga befolkningen istället”.
   44-årige BB King spelar, ”Världens största bluessångare”.
   Tony Lawrence, initiativtagare till festivalen som sponsrades av Maxwell House-kaffe.
   John V Lindsey, republikan och borgmästare i New York var populär bland de svarta.
   Många festivaldeltagare ger sin syn på festivalen idag.
   5th Dimension på scen. Bra teknisk kvalité på filmen. Populära Edwin Hawkins Singers följde: ”Oh happy day”.
   Staple Singers. Pops Staples gitarrist. Religiös gospel. Blues + gospel. Mahalia Jackson.
   Jesse Jackson gjorde ett anförande. Berättar om Martin Luther King.
   David Ruffin sjunger ”My girl”, kanske bästa musiken i filmen. Gladys Knight & the Pips: ”I heard it through the grapevine”.
   Efter scenframträdande hoppade artisterna ut i publiken. Backstage existerade inte.
   Sly & the Family Stone. Trångt i publiken. Inga staket.
   Mongo Santamaria, rytmer, jazz. Ray Barretto, mer rytmer. Latinjazz.
   Stevie Wonder, 19 år, berättar. Hugh Masekela, trumpet.
   Nina Simone. ”To be young, gifted and black”. ”Hennes räst befinner sig mellan sorg och hopp”.
   Summer Of Soul var festivalen som glömdes bort.
   Sly Stone sjunger ”Higher” som inte kom på skiva förrän 1971.

Bonustraditionen på TisdagsAkamiens möten fick i augusti 2023 ett nytt inslag. Jag tyckte vi skulle lyssna/titta på ett avsnitt ur Otis Gibbs podd där han berättar intressanta saker. I det här avsnittet, med rubriken ”We've lost Robbie Robertson” hyllar han Robbie Robertson.




HARRY NILSSON: Who is Harry Nilsson (and why is everybody talkin' about him)? (YouTube, 1:53, 2010)
Harry Nilsson föddes 1941. Den långa dokumentären inleds med hans sång ”1941” där han berättar om sitt liv.
   Låtskrivarna Jimmy Webb och Van Dyke Parks berättar.
   Harry hade i sin ungdom problem med sin icke närvarande pappa. Ett problem vi har stött på ett flertal gånger när vi har tittat på artistdokumentärer.
   Många intervjuer med många artister som levt nära Harry Nilsson. Vi får även höra Harry själv förklara sin historia. Han lämnade hemmet när han var 15. Åkte till East LA. Jobbade på bank klädd i kostym men började skriva låtar. Perry Botkin Jr förklarar. 50 dollar i veckan var lönen.
   När Beatles kom till USA 1964 blev Harry ett stort fan av den engelska gruppen. Han lämnade banken och blev artist.
   Micky Dolenz, Monkees, berättar om en låt med Nilsson som hamnade på albumet ”Headquarters” men det var egentligen på albumet ”Pisces, Aquarius, Capricorn & Jones Ltd”.
   Inför andra albumet 1967, ”Pandemonium Shadow Show”, målade Harry ansiktet.
   Rick Jarrard, första producenten, berättar. Brian Wilson också liksom Randy Newman, Ray Cooper och låtskrivaren Paul Williams.
   Harry berättar själv, med engelsk accent, hur det lät när John, Paul och Ringo ringde honom.
   Harrys sånger har en klassisk ton, jämför exempelvis med Cole Porter.
   Brian Wilson beskrev hans låtar som ”experimental melodies”.
   Randy Newman vill jämföra Nilsson med Paul McCartney, Schubert(!) och Elton John.
   Al Kooper och Eric Idle berättar.
   John Lennon beskrev Harry Nilsson som sin ”favoritgrupp”. Manager Derek Taylor: ”As good as it gets”. Yoko Ono berättar.
   Harry upptäckte 1969 att hans pappa levde och träffade honom.
   Fred Neil-låten ”Everybody's talkin'” från filmen Midnight Cowboy. Men hans singel släpptes 1968, året innan filmen hade premiär. Fick en Grammy för sin inspelning.
   Ny producent: Richard Perry som berättar mycket i dokumentären.
   Inga konserter, inga turnéer. Ray Cooper: ”He was quite shy”. Nilsson avgudade Randy Newman. Robin Williams berättar.
   Harry gifte sig första gången 1964. Andra gången 1969 och fick grabben Zak Nilsson. Han var inte mogen för att bli pappa.
   Efter succén ”Nilsson Schmilsson” fick han ”drinking problems”. Och då var halva programmet kvar...
   Osannolik filmsekvens där Nilsson står med en massa åldringar och sjunger ”I'd rather be dead”.
   Han var intresserad av standardlåtar, evergreens, som Richard Perry tyckte var helt fel att spela in. Jämför med Frank Sinatra.
   Richard Perry: ”Harry hade death wish”.
   Blev kompis med Ringo. May Pang: Party time. Lennon/Nilsson: Albumet ”Pussy cats”. ”Friendship made in hell”.
   Tredje frun Una figurerar mycket i slutet på dokumentären. Från Dublin, fick tre barn och nu var han glad och lycklig med barn.
   1980 skrev han låtarna till filmmusikalen ”Popeye” med Robin Williams.
   Bankrutt på 90-talet. Musik till Terry Gilliams ”The fisher king”
   Januari 1993: heart attack.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”All along the watchtower” med Nathaniel Glasser som gäst.




TYSTNADEN – en film om Silence, musiken och tidemn (SvtPlay, 2019, 58 min)
Silence Records har sedan 1970 gett oss nyskapande, egensinnig och magisk musik från Bo Hansson, International Harvester, Philemon Arthur & the Dung, Turid, Samla Mammas Manna, Bob Hund, Hedningarna med flera.
   Skivbolaget i värmländska Näved drivs av den legendariske ljudteknikern Anders Lind, Eva Wilke och Nikolaj Steenstrup. Silence ger inte ut ny musik längre, men studion är fortfarande igång och till Näved kommer musiker från när och fjärran.
   En film från 2020 av Kristina Lindström, Kristian Petri och Johan Söderberg.
   Anders Lind, ljudtekniker på Silence, var besatt av det perfekta ljudet.
   1967, Summer of love, spelade Anders in allt på Bill Öhströms Klubb Filips. Mothers Of Invention, Jimi Hendrix bland annat.
   En fantastisk dokumentär med mycket autentiska bilder från 60-talet.
   Eva Wilke berättar: ”En stor våg av en ny värld öppnade sig”.
   Anders sa till Eva ”Du ser vacker ut i motljus”.
   Bosse Hanssons ”Sagan om ringen” blev första skivan. Det satte fart på skivbolaget Silence.
   Bo Anders Persson blev nästa viktiga person. Gärdet 1970. Jämför med Woodstock. Träd Gräs och Stenar. International Harvester. Kom och förändrade det strikta 60-talet.
   Odlingsfilosofen Anders Björnsson, guru i Värmland: ”I harmoni med naturen”
   1970 spelmansstämma i Delsbo var en viktig del i Silence fortsättning.
   1970: Eva berättar att grammofonskivan i framtiden kommer avveckla sig själv.
   Philemon Arthur & the Dung vann en Grammis 1972.
   1976 hittade de huset i Näved, Koppom. Ansågs för flummiga av bland annat Tommy Rander.
   Spännande 90-tal men 2003 försvann skivförsäljningen.
   Bo Hansson ”Han kommer och går”. Katten heter Bosse.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Whiffenpoof song” (Bing Crosby).




BUFFY SAINTE-MARIE: Carry it on (Telefilm/SvtPlay, 2022, 1:31)
Det faktum att hon redan för ett par år sedan passerade de 80 hindrar inte den kanadensisk-amerikanska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie att fortsätta med det som hon alltid har hållit på med.
   Viljan att skapa musik är fullt intakt, liksom hennes engagemang i människorättsfrågor och kampen för ursprungsfolks rättigheter. I den här nyproducerade dokumentären berättar hon själv sin historia, tillsammans med en rad kollegor från musikbranschen, som Joni Mitchell, Jackson Browne, Robbie Robertson och Taj Mahal. Allt ifrån ”Universal Soldier” till den Oscarsbelönade ”Up Where We Belong”.
   Regi: Madison Thomas.
   ”Hon låg alltid steget före”. Joni Mitchell: ”Imponerades av henne”.
   Över 80 år gammal och banbrytande. Hon bor på Hawaii och tror på ensamhet.
   En fräsch ny intervju med Buffy.
   Hon tillhör urbefolkningen. Adopterad och uppvuxen i Mains/Massachusetts. ”Där fanns inga indianer”.
   1963 kom hon till Greenwich Village. Träffade Bob Dylan och spelade på Gaslight Café. Fick en positiv recension, sedan knackade skivbolagen på dörren.
   Joni Mitchell och Taj Mahal intervjuas.
   Hon var ett ensamt barn. ”Musik blev min enda vän”.
   Djupt engagerad i urbefolkningen. Fick skivkontrakt med Vanguard.
   Jackson Browne och John Kay intervjuas.
   ”The universal soldier”. Sångens budskap var att det var soldatens fel att det var krig. Joni stod inte för texten. Trodde Donovan, som också spelade in låten, skrev den.
   Robbie Robertson intervjuas.
   ”Until it's time for you to go”. Elvis Presley spelade in låten 9 gånger. 157 gånger har den spelats in av olika artister.
   Buffy medverkade i tv-serien ”The virginian” som sändes 1962-1971.
   American Indian Movement. Buffy var en av förgrundsgestalterna. Svartlistad av FBI.
   ”Up where we belong”. Fick en Oscar för låten hon skrev med sin dåvarande man Jack Nitzsche som var en svår heroinist och misshandlade henne. Tog sonen Cody och flydde.   
   Hon är numera digital konstnär. Allkonstnär.
   Låten ”Power in the blood” 2015. Stor uppmräksamhet,.
   Buffy är konstnär, musiker och mamma. Och aktivist.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Blue bayou” (Roy Orbison).




MARC BOLAN: Cosmic dancer (BBC, 59:27, 2017)
”Fame was the drug for Marc”.
   En annan röst, en different artist. Superior being.
   En annan röst i dokumentären (skådespelaren Jamie Bamber) berättar Bolans historia.
   ”Jag var i min egen värld”.
   Harry Feld, Marcs bror berättar.
   Fick namnet Marc efter sin pappas bror.
   Tog sig in i musiken redan som barn. Såg filmen ”The girl can't halp it”. Rock'n roll.
   Little Richard och Elvis Presley var stora förebilder.
   Marc slarvade bort skolan. Uppvuxen i Hackney.
   Skivproducenten Tony Visconti berättar.
   Simon Napier-Bell, manager, berättar.
   Marc: ”Jag var poet, hade Dylan som idol. Och Chet Baker och James Dean. ”Total obsession”.
   Skrev låten ”Hippy gumbo”, 1966. Solosingel. Sedan John's Children, jämför soundet med The Who. Singeln ”Desdemona”. Andy Ellison, sångare, berättar.
   Psykedelia och influerad av Ravi Shankar. Bildade Tyrannosaurus Rex, namnet från en John Bradbury-bok. John Peel hjälpte fram duon, akustisk gitarr och congas.
   Fascinerades av ”Lord of the rings”.
   1969 kom elgitarren in i Marcs liv.
   Inte intresserad av politik.
   June Bolan, frun och manager, berättar.
   Elgitarren ”Changed everything”. T Rex. Ny partner: Mickey Finn. Rader av hits. ”Ride a white swan” först. ”Hot love”. Glam och glitter introducerades, A turning point. ”Jeepster”. ”Get it on”.
   Började med make up. Blev tjejidol. Glamrockdandy.
   Bandet sprack under ”The slider”-inspelningarna i Frabnkrike. Och det började gå neråt.
   Gloria Jones kom in i Marcs liv. Siktade mot USA men det var Bad timing. ”White soul music” som spårade ur.
   Cocaine. Levde i en fantasi. Han behövde hjälp. Captain Sensible berättar.
   Rolan Bolan föddes 1975.
   Toyah berättar. 1977 dog Marc Bolan i en bilolycka i Barnes.
   Det var en typisk dokumentär som berättade om både uppgång och fall.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Things have changed” med Oskar Örn som gäst.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-09-20 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPLURA (Eldkvarn) 1987.

/ Håkan

Best of 1973/74: #36. "Eldorado"

Postad: 2023-09-18 07:55
Kategori: Best of 1973/1974



ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: Eldorado (Warner Bros, 1974)

PÅ ”ELDORADO” VISAR ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA , eller ELO som vi populärt brukade kalla bandet, sitt första kommersiellt framgångsrika steg mot supernivån som Jeff Lynne & Co senare på 70-talet skulle nå på allvar. Jo, jag var en stor beundrare av bandets första album, ”Electric Light Orchestra” (1971). Men gruppen var ursprungligen Roy Woods skapelse, fast förstasingeln ”10538 Overture” var en Jeff Lynne-knockout, och var egentligen bara ett frö till det som skulle komma.
   Efter den inspirerade debuten lämnade Wood skeppet, och bildade Wizzard, och ELO föll i glömska på några album, ”ELO 2” och ”On the third day” (båda 1973) innan Lynne och bandet hittade sin framgångsrika formel som blommar upp ordentligt på just ”Eldorado”. Här gör arrangören Louis Clark sitt första ELO-samarbete och de seriösa stråkarrangemangen blir därefter en stor hörnsten på bandets 70-talshistoria. Clark skrev arrangemangen tillsammans med Lynne och ELO-pianisten Richard Tandy och den klassiskt skolade Clark, på Leeds College of Music, dirigerade också körerna och symfoniorkestern och satte på ”Eldorado” verkligen sin prägel på ELO-soundet.
   Louis Clark, som avled 2021, följde Lynne och bandet under resten av 70-talet på albumen ”Face the music” (1975), ”A New world record” (1976) och dubbelalbumet ”Out of the blue” (1977). År som satte historisk prägel på Jeff Lynnes karriär och blev en växande framgångssaga som på många sätt producerade oförglömlig popmusik.
   ”Eldorado”, som presenterades som ”a symphony by The Electric Light Orchestra”, hamnar väl i ärlighetens namn i skuggan av de ovannämnda albumen och är väl också smått bortglömd i konkurrensen bland så många andra bra album. Men jag tycker skivan håller kvalitén än idag och och på albumet finns det åtskilliga första exempel på Jeff Lynnes geniala låtskrivarkonst som sedan skulle utvecklas till något mycket stort.
   Lyssna på ”Eldorado” idag, från det inledande symfoniska introt via en handfull starka popsånger till finalen där den engelske skådespelaren Peter Forbes-Robertson dramatiskt reciterar en text, och det är ett välgjort verk som håller för lyssning än idag.
   ”Eldorado” tituleras ibland som ett konceptalbum men är, med undantag av inledande ”Eldorado overture” och avslutande ”Eldorado finale”, ett album med åtta enskilda låtar som var och en äger styrka och profil. Av vilka tre låtar, ”Mister kingdom”, ”Poorboy (The greenwood)” och ”Eldorado faktiskt återanvändes som singel-b-sidor fyra år senare när tre singlar från ”Out of the blue” släpptes. Märkligt sätt att plocka upp gamla låtar. ”Mister kingdom” har för övrigt ”anklagats” vara väldigt lik Beatles-låten ”Across the universe”.
   Min första och största favorit av låtarna på ”Eldorado” är singellåten ”Can't get it out of my head” som är både mäktigt effektiv och vacker och innehåller också känslomässiga detaljer.
   Skivomslaget till ”Eldorado” är formgivet av den amerikanske designern John Kehe. Omslagsbilden är hämtad från den gamla filmen ”The wizard of oz”. Kehe ligger också bakom en mängd andra omslag till skivor med bland annat Clarence Carter, Johnny Rivers, Bobby Womack och han fick ett nytt förtroende på nästa ELO-utgivning, ”Face the music”.

/ Håkan

Covers: Son Volt

Postad: 2023-09-15 07:54
Kategori: Cover-skivor

SON VOLT: Day of the Doug (Transmit Sounds, 2023)

REDAN 2009 HAMNADE ALTCOUNTRY-BANDET SON VOLT på min årsbästalista, med albumet ”American central dust”, och jag gillade de senaste albumen ”Union” (2019) respektive ”Electro melodier” (2021) starkt. De skivorna innehöll uteslutande eget låtmaterial men på årets Son Volt-album finns det enbart covers av Doug Sahms låtar.
   För mig, som har ett bristfälluigt förhållande med Sahms långa karriär, är det ett ovanligt urval av låtar som får mig att gräva djupt i Sahms diskografi och även upptäcka låtar han inte har skrivit. Och det är det värt ty ”Day of the Doug” är en överraskande poprockig skiva där både låtinnehållet och framförande är mycket positivt.
   Jag hade som sagt ingen närmare kunskap om Doug Sahms skivkarriär så låtmaterialet här är överraskande starkt och varierat och inte alls så texmex-baserat som jag i min enfald hade väntat mig.
   Albumet inleds och avslutas med några skrapiga Doug Sahm-uttalanden innan det musikaliska drar igång så effektivt och underhållande. Son Volt-ledaren Jay Farrar hade tydligen en livslång kontakt med Sahm, som avled 1999, och ”Day of the Doug” är en härlig hyllning till en underskattad (inte minst av mig) udda amerikansk kille.
   För mig, som egentligen bara minns Sir Douglas Quintets ”She's about a mover”, en låt som inte finns med här, är det en ynnest att här bli presenterad för ett dussin Sahm-låtar som i de flesta fall är underbart tolkade.
   Det fanns naturligtvis mycket country och blues i Doug Sahms musik men här tycker jag Son Volt har hittat en trivsam musikalisk väg som doftar mer gitarrdriven poprock än texmex.
   ”Day of the Doug” är en perfekt skiva som hyllar Doug Sahms minne på ett musikaliskt utsökt sätt.


"Doug Intro" (Doug Sahm) – 0:18
Original.
"Sometimes You’ve Got to Stop Chasing Rainbows" (Douglas Wayne Sahm) – 2:56
2004. Från albumet "The Genuine Texas Groover: Complete Atlantic Recordings" .
"What About Tomorrow" (Doug Sahm) – 2:22
1970. Från albumet ”1+1+1=4" med The Sir Douglas Quintet.
"Beautiful Texas Sunshine" (Douglas Wayne Sahm) – 3:10
1974. Från albumet "Groover's paradise".
"Float Away" (Douglas Wayne Sahm) – 3:17
1976. Från albumet "Texas Rock for Country Rollers" med Sir Doug & the Texas Tornados. .
"Yesterday Got in the Way" (Doug Sahm)– 3:51
1970. Från albumet ”1+1+1=4" med The Sir Douglas Quintet.
"Keep Your Soul" (Doug Sahm) – 3:24
1971. Från albumet "The Return of Doug Saldaña" med The Sir Douglas Quintet.
"Dynamite Woman" (Douglas Wayne Sahm) – 3:52
1970. Från albumet "Together after five" med The Sir Douglas Quintet.
"Huggin’ Thin Air" (Douglas Wayne Sahm) – 3:01
2000. Från albumet "The Return of Wayne Douglas" .
"Juan Mendoza" (Doug Sahm) – 3:35
1973. Från albumet "Texas tornado".
"Poison Love" (Elmer Laird) – 3:27
1973. Från albumet "Doug Sahm and Band".
"Seguin" (Doug Sahm) – 2:56
1970. Från albumet "Together after five" med The Sir Douglas Quintet.
"It’s Gonna Be Easy" (Atwood Allen) – 3:08
1973. Från albumet "Doug Sahm and Band".
"Doug Outro" – 0:14
Original.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-09-13 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanANNE-LIE RYDÉ 1985.

/ Håkan

Best of 1973/74: #37. "These foolish things"

Postad: 2023-09-11 07:50
Kategori: Best of 1973/1974



BRYAN FERRY: These foolish things (Island, 1973)

ROD STEWART VAR EN GÅNG EN hårt dubbelarbetande man i rockmusiken när hans engagemang var stort i både en solokarriär och rollen som sångare och frontperson i Faces. Vi är kvar i samma tidsperiod, 1973, och det dyker upp ett liknande scenario där gruppen heter Roxy Music och mannen i strålkastarljuset är Bryan Ferry som inleder en storstilad solokarriär parallellt med gruppen vars rykte växer för varje skiva och år.
   Efter bara två bandskivor, ”Roxy Music” (1972) och ”For your pleasure” (1973), var det tämligen överraskande att Ferry satsade solo och dessutom debuterade med en coverskiva. Som tidigt fick en evergreenstämpel på sig, tack vare titellåten, och gjorde mig just då både skeptisk, besviken och faktiskt ointresserad trots att jag vid det laget var en stor Roxy Music-anhängare. En välkammad man i fin kostym som romantiskt sjöng 30-talslåtar var då utanför mitt område av musik.
   Lite vilseledd visste jag inte då att urvalet på ”These foolish things” huvudsakligen var 60-talslåtar med en viss tyngdpunkt på amerikanskt material. Ferrys coverskiva släpptes i oktober 1973 och två månader senare kom Roxy Musics hett eftertraktade tredjeskiva, ”Stranded”, så jag gav nog aldrig Ferrys solokarriär en fair chance.
   När jag idag lyssnar på skivan blir intrycket trots allt en aning negativt mest med tanke på att det här utspelade sig för länge sedan och att soundet kanske inte direkt var tidlöst utan känns idag lite tunt och opersonligt. ”These foolish things” är på många sätt jämförbar med David Bowies ”Pin ups” men har ändå ett onekligen mer intressant innehåll.
   Ferry har samlat ett intressant gäng musiker kring sig på den här skivan. Där bara trummisen, Paul Thompson, är hämtad från Roxys manskap. John Porter var ju inhoppande basist i Roxy och får här spela både bas och gitarr. Det var några år innan Chris Spedding kom in och rockade till på Ferrys soloskivor.
   Eddie Jobson, på keyboards och fiol, gör här sin debut i stora sammanhang och gör tydligen så bra ifrån sig att han samtidigt blir Roxy-medlem som ersättare för Brian Eno. En annan keyboards-kille, David Skinner, finns också med på skivan men dyker upp mycket senare i Roxy Music-historien som musiker på gruppens turné 1979 i samband med skivan ”Manifesto”.
   På Ferry-skivan förekommer också ett maffigt blås hämtat från Average White Band, saxofonisterna Roger Ball och Malcolm Duncan, och trumpetaren Henry Lowther vars instrument utmärker sig på titellåten.
   Första låten på skivan, Bob Dylans ”A hard rain's a-gonna fall”, fanns redan ute på singel och gav därmed hela albumet marknadsföring. Och Ferry gör låten fantastiskt bra, den håller ren Roxy Music-kvalité med tryck i tjejkören (Angelettes) och stråkar. B-sidan på singeln är Roxy-låten ”2HB” så vid den här tidpunkten är det uppenbart att Ferry har svårt att hålla isär sina båda karriärer. Dessutom har Ferry senare visat sig ha en viss förkärlek för Dylan-låtar. 2007 gav han ut en skiva med enbart Dylan-låtar, ”Dylanesque”.
   Mycket på den här skivan är också kategorin soft sval soul, romantisk Phil Spector-pop, lätt-rock’n’roll och konventionell pop, ”River of salt”, ”Don’t ever change”, ”Baby I don’t care” och ”It’s my party”. Och i ”Piece of my heart” är ju Ferry bara en lätt bris i jämförelse med Janis Joplins briserande bomb till röst.
   Men det är vågat att ge sig på Rolling Stones klassiska ”Sympathy for the devil”. Visserligen en light-version jämfört med Stones men Ferrys ambition att klä om låten, med fiolsolo (Jobson), blås och körtjejer, slutar positivt.
   Bästa låt på skivan är dock en Motown-låt, Four Tops ”Loving you is sweeter than ever”. Ett maffigt och tidlöst arrangemang, pulserande trummor och blås med kör som höjer intensiteten. Så är låten skriven av en 14-årig(!)Stevie Wonder.

/ Håkan

Covers: Jeff Larson

Postad: 2023-09-08 07:57
Kategori: Cover-skivor

JEFF LARSON: It'll never happen again (Melody Place, 2023)

SKIVANS UNDERRUBRIK ÄR "A TIM HARDIN tribute" och alla förstår att Jeff Larsons minialbum, sex låtar, är en hyllning till låtskrivaren Tim Hardin. Det är både lätt och svårt att tolka Hardins låtar. Lätt för att det finns så många kvalitetsmässigt starka låtar att välja och svårt för den otacksamma rollen att bli jämförd med en fantastisk låtskrivare med en obeskrivligt personlig röst.
   Jag kan väl direkt påstå att amerikanen Jeff Larsen bara lyckats till hälften, att göra ett minialbum med starka Tim Hardin-låtar, men har inte tillfört låtmaterialet någon personlig prägel eller haft någon ambition att förändra eller överraska lyssnaren.
   Skivan är till stora delar inspelad i Sydney och min första tanke är att Jeff Larson, som jag inte alls känner till sedan tidigare men har gjort två tidigare coverskivor med Rick Nelson- och Buffalo Springfield-låtar, har sina rötter i Australien men han är en rutinerad sångare och låtskrivare från San Francisco-trakten. Laurel Canyon-traditionen. Där har han tidigare samarbetat med gruppen America vilket fått till följd att det är den gruppens Gerry Beckley som har producerat den här skivan.
   Det är absolut inga fel på Jeff Larsons tolkningar av Tim Hardin-materialet. Däremot är de alldeles för proffsiga och låter alldeles för opersonligt eleganta för att bli ett alternativ till originalmaterialet. Beckley har inte bara producerat skivan, han spelar de flesta instrumenten (piano, gitarrer, orgel, dragspel, bas, flöjt, trummor...) och det blir som sagt snyggt och prydligt men lite själlöst.
   Ry Cooders son Joachim spelar trummor på ett par låtar men det ökar inte på personligheten fast låtmaterialet är av hög kvalité. En personlig favorit bland Tim Hardin-låtarna är ”How can we hang on to a dream” där en baklängesgitarr, spelad av Gerrys son Matt Beckley, flöjt, cello och violin gör allt för att övertyga mig om skivans musikaliska värde. Men jag behåller tyvärr min lite svala attityd till den här coverskivan.

Reason to believe (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin1" med låtskrivaren.
It'll never happen again (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin1" med låtskrivaren.
If I were a carpenter (Tim Hardin)
1966. Singel med Bobby Darin.
Don't make promises (Tim Hardin)
1966. Singel med låtskrivaren.
Misty roses (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin1" med låtskrivaren.
How can we hang on to a dream (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin1" med låtskrivaren.

/ Håkan

Augusti 2023 på Håkans Pop

Postad: 2023-09-07 11:58
Kategori: Blogg

Foto: Jan-Ola SjöbergLolita Pop i högform live i Örebro, här representerade av sångerskan Karin Wistrand och basisten Rickard Donatello.

SÅ FÖRSVANN ÅRETS UPPLAGA av augusti i ett nafs och kvar finns några färska minnen av levande musikaliska upplevelser, några musikfestivaler, och allt som har publicerats på Håkans Pop under månaden.
   Augusti har traditionsenligt varit säsongsstart på nya kategorier på Håkans Pop och i år inledde jag en 40 skivor lång rangordnad lista på album som gavs ut under 1973 och 1974, 50 år sedan alltså, och fortfarande är relevanta i det vi kallar musikhistorien. Under de första veckorna har jag avslöjat albumen på placeringarna #39-#40 med artisterna Pugh Rogefeldt & Rainrock och Kathi McDonald.
   Under augusti avslutade jag också sommartemat med strålkastare på så kallade katastrofgig, inte så positiva konsertupplevelser jag minns, på Håkans Pop. I den tveksamma katgeorin skrev jag om en Da Buzz-konsert från 2002.
   Ett annat sommartemat, ett urval bilder från min fotograferande vän Anders Erkmans arkiv kommer att sporadiskt fortsätta under hela nästa säsong. Finns tillgängligt under kategorin ”Anders Erkman”.
   I augusti fick vi den sorgliga plikten att ta adjö av Robbie Robertson, en i sanningens namn stor låtskrivare som ledare av The Band.
   Konsertmässigt blev augusti en händelserik månad både här (i Örebro) och där (i Malmö). Malmöfestivalen är ett gratisarrangemang som utspelar sig i mitten på månaden i de centrala delarna av landets sydligaste storstad. I år prickade jag in artister/grupper som Grus I Dojjan, Yvette Eklund, David Ritschard och Wilmer X och lite större fokus på vännen Richard Lindgrens traditionsenliga framträdande i Bluestältet på söndagskvällen.
   På hemmaplan i Örebro upplevde jag en fantastisk utomhuskonsert med Lolita Pop tillsammans med Staffan Hellstrand & the Nomads i ett regnigt Stadsträdgården. The Bland spelade på Stallbacken en fin lördagseftermiddag, Olle Unenge bjöd på releasekonsert på Clarion Hotel och under månadens sista dagar startade årets upplaga av showcasefestivalen Live at Heart. En reflekterande förhandsrapport inför festivalen. För att sedan rapportera om festivalens onsdags- och torsdagskväll då vi fortfarande befann oss i augusti.
   Säsongens tema på intressanta coverskivor sparkade också igång under augusti. Först ut blev Matthews Southern Comforts album ”The Woodstock album” och covertemat kommer fortsätta på fredagar under hela Håkans Pop-säsongen, ibland med avbrott för några aktuella tributeskivor.

DEN VÄLMATADE STRÖMMEN AV NYA intressanta album bromsade in något under augusti och jag kunde inte utnämna Månadens Bästa Album men kanske var min vän Olle Unenges ”Sånger från långsamheten” närmast det hedersbetyget. Bland övriga nya skivor har jag lyssnat på:
   Titeln på TEDDY THOMPSONS nya album, ”My love of country”, skvallrar om att han vill avslöja sin fascination för countrymusik. För mig som inte har följt hans karriär, som började 2000, och vet att han är son till Richard och Linda Thompson är det en överraskning att en artist med engelsk folkmusik i blodet gör covers på amerikanska countrylåtar. Men när jag fördjupar mig i hans bakgrund förstår jag att han flyttade till USA tidigt och är mer amerikansk än engelsk som artist.
   Jag upptäcker också att han redan 2007 gjorde ett album efter samma recept med enbart covers. Nya albumet är en välproducerad (David Mansfield) produkt av högt underhållningsvärde där han bland alla amerikanska ganska traditionellt countryklingande låtar har klämt in sin fars ”I'll regret it all in the morning” som är ungefär lika gammal som han själv är. Det finns all anledning att jag i höst tänker återkomma till den här skivan i min kategori ”Cover-skivor”.
   Efter elva år gör THE HIVES comeback på skiva, ”The death of Randy Fitzsimmons”, och låter för övrigt som de alltid har gjort, otroligt intensiv och tempofylld rockmusik, men inget känns varken upprepande eller förutsägbart. Tolv låtar på drygt 31 minuter betyder att låtarna i snitt håller knappt tre minuters längd och det är bra. Den gränslösa energin i var och varannan låt gör mig nästan andfådd men välskrivna låtar kan varken skrammel eller hög volym förstöra. Det här är punk med kvalité. Lyssna bara på ”Smoke & mirrors”.
   Två dagar efter Robbie Robertsons tragiska bortgång släpptes CORDOVAS nya album ”The rose of aces” och inleds med en låt, ”Fallen angels of rock'n'roll”, som nästan otäckt ekar The Band i både sound, låt och titel. ”Fallen angel” är en låt på Robertsons första soloskiva. Det finns fler låtar på Cordovas-skivan som doftar The Band men är lite modernare och framförallt med mer starka sånginsatser då bandet har fler sångare. Men jag tänker också på klassisk countryrock när jag lyssnar på den här skivan och hör den härliga steelgitarren.
   Amerikanen RYAN BINGHAM är inte alltid så americana-trogen som jag ofta förväntar mig och nya ”Watch out for the wolf” är ett mindre experiment i sin kortfattade form på bara sju låtar och en speltid på drygt 24 minuter. En blandad kompott. En kort (1:44) smattrande instrumental låt (”Internal intermission”) är ett frågetecken men den mandolinbaserade snabba ”River of love” med elgitarr är en höjdpunkt.
   Amerikanska duon THE PLEASURES (Catherine Britt/Lachlan Bryan) gör spännande och personlig musik i en genre som någon döpt till countryfolk men i mina öron låter som rockmusik med lite mindre resurser. Bryan figurerade alldeles nyss på Hannah Aldridges senaste album och här delar han på sångmässigt utrymme med en underbar kvinnlig stämma som låter både soul och country.
   Jag borde kanske ha anat oråd innan jag lyssnade på WRECKLESS ERICS nya album ”Leisureland” för typsnittet på albumtiteln på skivomslaget är identiskt med gruppnamnet på Len Bright Combos första album 1986. Eric Goulden (Wreckless Eric) hade en provokativt skramlig grupp under några år i mitten på 80-talet som han kallade Len Bright Combo. Enligt engelska tidningar spelade de garagerock och live, jag såg trion tre gånger 1985 och 1986, var det energiskt högljudd rockmusik. Och bandets båda album pendlade mellan distad rundgång och fantastisk rockmusik.
   Nya ”Leisureland” är inte samma provokation men albumet har en trist ojämn kvalité och är inte alls den starka uppföljaren till ”Transience” (2020) som jag gav en plats på årsbästalistan det året. Eric vill inte bestämma sig om låtarna ska vara instrumentala, enbart märkliga naturljud eller välkonstruerade rocklåtar med hans härliga engelska accent. Lätt tålamodskrävande album där man stundtals kan ana storhet och personlighet men att experimentlustan tar över ibland. Av de 15 låtarna finns det säkert en tredjedel som jag vill rangordna högt i hela hans diskografi.

SEPTEMBER 2023 PÅ HÅKANS POP sparkade igång på första dagen med mer Live at Heart-konserter och en otroligt stark Jesper Lindell-ep, ”Windows vol. 1”, med fem lite avskalade låtar.
   Om ungefär en månad lär jag återkomma till både och.

/ Håkan

Gary Wright (1943-2023)

Postad: 2023-09-06 13:35
Kategori: Minns

DET VAR LÄNGE SEDAN GARY WRIGHT stod nära nog i centrum för mitt musikintresse, i början på 70-talet med en mindre höjdpunkt i albumet ”Footprint” (1972). Men amerikanen och keyboardskillen Gary fanns i mitt medvetande både före och efter, ofta tack vare sin koppling till George Harrison. Sedan såg jag honom live 2011 på Liseberg i Göteborg när han var en del av Ringo Starrs stora band All Starr Band (med många celebra artister), recensionen av konserten gav jag rubriken ”Ringos svar på popmusikens pensionärsförening”.
   Mina ögon och öron hade observerat Gary Wrights namn och musik under flera år innan han hamnade i George Harrisons sällskap. Gary hade en flera år lång karriär i den engelska gruppen Spooky Tooth bakom sig. Av den gruppens två förgrundsgestalter, sångarna Gary Wright och Mike Harrison, var det Gary som var min klara favorit. Han hade en intensiv soulröst, skrev de bästa och flesta låtarna, singelmaterial bland annat, och hans keyboards färgade gruppens sound när de var som bäst.
   Garys historia är lång och intressant, född i New Jersey 1943, började som barnskådespelare i tv-serier och på Broadway men flera år senare avslutade han sina psykologistudier i Berlin där han samtidigt lärde sig spela keyboards. Under Tysklandstiden bildade han gruppen The New York Times, med enbart covers på repertoaren, som 1967 fick chansen att spela förband till Traffic på en Skandinavienturné.
   I Sverige fick Gary kontakt med Chris Blackwell, skivbolaget Islands boss, som ville att han skulle satsa på en karriär i England och tipsade om Carlisle-kvartetten Art som han tyckte saknade en komponent av Garys kaliber. Gary gick med i gruppen som samtidigt ändrade namn till Spooky Tooth. Den blivande producentstjärnan Jimmy Miller, som då hade gjort sig ett namn som producent för Spencer Davis Group och Traffic.
   Efter tre Spooky Tooth-album, inklusive "Ceremony" som Gary skrev tillsammans med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry, lämnade Wright gruppen i februari 1970. Först jobbade Gary som producent under Jimmy Miller, bland annat Steve Gibbons första soloalbum "Short stories", innan han satsade på en solokarriär som inleddes med albumet "Extraction" (1971) där han kompades av studiomusiker.
   Innan solokarriären sparkade igång kom han i kontakt med George Harrison. Beatles-gitarristen hade i flera år haft Spooky Tooths andra album "Spooky two" (1969) som favorit och basisten Klaus Voormann, som spelade på "Extraction" och även tecknade omslaget till skivan, rekommenderade Gary för George inför inspelningarna av "All things must pass". Och Gary blev en av musikerna på skivan, ett samarbete och en vänskap som skulle hålla i 30 år. Inte minst tack vare bådas djupa intresse i indisk religion.
   När "Extraction" släpptes på våren 1971 satte Gary Wright ihop ett kompband (Wonderwheel) med ambition att marknadsföra skivan och turnera. Bland annat fanns blivande Foreigner-gitarristen Mick Jones med i det bandet.

GARY GICK SEDAN IN I STUDION tillsammans med ett gäng utpräglade studiomusiker och inledde inspelningarna till det planerade andra soloalbumet, "Footprint". Förstasingeln från albumet, "Stand for our rights", släpptes omgående efter inspelning och har en imponerande lista på musiker. Förutom George Harrison (under pseudonymen George O'Hara), som spelar gitarr och slide, medverkar på singeln också två trummisar, ytterligare några killar på percussion, basisten Klaus Voormann ("Voorman" på omslaget), ett gäng Delaney & Bonnie-musiker, en massiv tjejkör plus en fullständigt lysande King Curtis med sagolika saxofonsolon.
    Låten, nummer ett på albumets sida två, är i en rättvis showbusinessvärld en klockren hitlåt men nådde inga listframgångar i varken England eller USA. Det stora kommersiella genombrottet för Gary Wright skulle dröja ytterligare fyra år.
   Varken "Extraction" eller "Footprint" hade några kommersiella framgångar och Gary Wright, som inte var bekväm som soloartist, gav tillfälligt upp sin solokarriär och återvände till ett ombildat Spooky Tooth som under åren 1973/1974 släppte tre album som inte var ett dugg mer framgångsrika än 60-talsalbumen.
   Utan större kommersiella framgångar i England flyttade Gary hösten 1974 hem till New Jersey och där fick han en idé att göra en skiva med 97% keyboardmusik. Med alla sina keyboards, en hel maskinpark, två levande trummisar och ett enda gitarrsolo blev det ett album, "The dream weaver" (1975).
   Efter en trög start blev skivan en ofattbar succé, rent kommersiellt, till slut. Det var andrasingeln, titellåten, som plötsligt började klättra mot nummer ett på singellistan som gjorde Gary Wright till en av det årets största succéer. I samma stund förlorade jag hoppet för en av mina musikaliska favoriter.
   Glad i hågen men helt ovetande stegade jag sommaren 1975 till skivbutiken för att köpa Gary Wrights nya album men blev grymt besviken. Det keyboardbaserade soundet var inte bara monotont och händelsefattigt. Jag tyckte då att det var ren slöseri med talang att göra en skiva så fantasilöst.
   Jo, jag äger visserligen några senare Gary Wright-skivor då George Harrison råkar gästa på albumen "Who I am" (1988) och "First signs of life" (1995).
   Det var naturligtvis intressant, om än inte musikaliskt spännande, att 2011 uppleva Gary som en del av Ringo Starrs grupp på en exklusiv Sverige-spelning. Vid ett tillfälle gick Gary fram till mikrofonen och talade en uppseendeväckande bra svenska. Han berättade om sina minnen med George Harrison, hur han följde med George till Indien och blev introducerad för den indiska religionen för att sedan framföra sin kanske mest kända låt, ”The dream weaver”. Det var inte konsertens höjdpunkt... Men ändå ett fint och tydligt minne i mitt medvetande.
   Det fanns en förklaring till Garys överraskande finformulerade svenska då han under många år var gift med svenskan Tina Uppström. Det finns förresten fler Sverige-relaterade minnen i Gary Wrights historia. Sommaren 1973 var han och George Harrison på ett privat besök i Jämtland. Östersunds-posten skrev om händelsen 2007.
   Gary Wright avled i måndags 4 september 2023 i en Parkinson-relaterad sjukdom.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-09-06 07:51
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 1982.

/ Håkan

Live at Heart 23: Bästa fem konserterna

Postad: 2023-09-05 07:53
Kategori: Live at Heart


Ett återförenat Waldemaar, med Martin Bengtsson längst fram vid mikrofonen, bjöd på personlig poprock med både bra låtmaterial och ett härligt explosivt sound.

DET HAR FÖR MIN DEL VARIT ETT intensivt Live at Heart i år, 19 konserter och två diaserter. En stundtals lyckad festival och jag har haft tur, det handlar ofta om det, och upplevt ett flertal väldigt bra konserter. Utanför nedanstående rangordnade Topp 5 finns de två mycket intressanta diaserterna, med Martin Hederos och Mariam Wallentin, som jag minns med glädje.
   Av de konventionella konserterna jag såg och hörde var det dessa fem som gav mig mest:

1. WALDEMAAR, Coco Thai 1 september
Martin Bengtssons koncept gjorde en tung comeback under årets Live at Heart. Ett återförenat Waldemaar slungade ut sin adrenalinstinna rockmusik på ett alldeles underbart sätt. Martin kompades av Anders Jakobson, trummor, Gabriel Rådström, bas, och Max Koldenius, gitarr, och det grymma soundet var en befrielse, en underbart levande höjdpunkt på festivalen.
   Låtmaterialet hade en tidlös poprockig prägel. Explosivt och helt underbart!


2. BRO MESA, Makeriet 2 september
Miljön kunde ha varit bättre, Live at Heart-publiken fick konkurrens av Makeriets nattklubbsfolk och många var nyfikna på Kristinehamnsgruppen. Det var trångt på gränsen till stökigt.
   Bro Mesas klart countryfierade rockmusik är värd all uppmärksamhet. Sångaren Joakim Hildingsson med band stod på jordnära fötter och sjöng lika naturligt på både svenska och engelska.


3. A.S. FANNING, Örebro Teater 1 september.
Irländaren Fanning byggde upp en enorm stämning med sina musiker, gitarristen stod på knä på scengolvet och framkallade suggestiva toner och keyboardsspelarens skimrade ljud fyllde upp hela Örebro Teaters fina lokal. Med en röst som påminde om både Lou Reed och Leonard Cohen gav A.S. långsamheten ett ansikte. Det var rockmusik utan trummor.
   Fannings uppträdande i Nikolaikyrkan nästa kväll var inte lika imponerande. Sound, låtar och arrangemang försvann i ett tråkigt eko.


4. DEN SVENSKA SYNDEN, Makeriet 31 augusti.
Johan Persson
, gitarristen och pianisten som spelat med Lars Winnerbäck under Hovet-tiden och gjorde en turné (2009) med Ulf Lundell, gömmer sig bakom det här skumma namnet. En intressant låtskrivare som spelade piano och akustisk gitarr.
   Hans låtar är kanske inte det mest udda i i svensk poprock-genre men jag uppfattade att nästan varje låt, som blev min premiär för Den Svenska Synden-repertoaren, under 30-minutersuppträdandet hade kvalitéer i låtskrivandets ädla konst.


5. EDDIE LÖVHOLM ERIKSSON, STÅ Pinxtios & Vänner 30 augusti.
Degerforsaren Eddie är så mycket mer personlig än den ofta förekommande jämförelsen med Winnerbäck som han har fått leva med. Live blev det än mer imponerande där nya låtar, bland annat senaste singeln ”Howth” (som handlar om en ö utanför Dublin), och hans lilla kompband med Andreas Tysk, elgitarr, och Tim Wallbom, slagverk och lite akustisk gitarr, förstärkte framtidstron på Eddies karriär.

/ Håkan

Live at Heart 23: Anders Jakobson

Postad: 2023-09-04 16:46
Kategori: Live at Heart


Anders Jakobson, min vän webdesignern och grindcoretrummisen, gav poprockiga Waldemaar tyngd och dignitet.

ÅRETS LIVE AT HEART ÄR SLUT men minnet av konserten med Waldemaar kan inte riktigt lämna mitt medvetande. Det finns fler än en anledning att rikta strålkastarna mot mannen bakom trummorna: Anders Jakobson. Han och jag var arbetskamrater på Nerikes Allehanda i minst 15 år innan jag lämnade tidningen 2012 men vi har hållit regelbunden kontakt under alla år. I sin roll som webdesigner var det han som sommaren 2007 föreslog att jag skulle registrera www.hakanpettersson.se och ha en blogg på den adressen.
   22 augusti 2007 var det premiär för Håkans Pop-bloggen och på den tekniska sidan är Anders, av väldigt naturliga skäl, helt ansvarig och en otrolig trygghet i en värld som brukar beskrivas med 1:or och 0:or. Namnet på bloggen härstammade från Håkan Pop som då hade varit mitt alter ego i typ 35 år.
   Men det var egentligen inte den delen av Anders Jakobsons historia som jag tänkte berätta här utan hans ”karriär” som trummis för jag blev i fredagskväll väldigt imponerad av hans driv, tyngd och dignitet bakom trummorna som faktiskt var okänt för mig. Trots att vi har känt varandra i nu säkert 30 år har jag aldrig upplevt Anders live tidigare. Och det beror säkert på att hans roll som dödsmetall-trummis aldrig snuddat min horisont.
   Anders var ju känd, för att inte säga världskänd, för sina insatser i Nasum, mellan 1992 och 2004, som i historieböckerna beskrivs som ett grindcoreband vars genre för mig är helt okänd. Sedan 2014 har Anders spelat i Axis Of Despair vars sound han med egna ord beskriver som ”arg musik”.
   I Waldemaar, dramatikern och manusförfattaren Martin Bengtssons grupp, fick Anders chansen att spela ”vanlig” rock, visserligen adrenalinstinn och högljudd men ändå melodisk, och blev den trygga hörnsten som varje levande rockgrupp borde ha. Han såg till synes helt avslappnad ut men blev motorn som lyfte Martins låtar till himlen. Inte sällan med hjälp av basisten Gabriel Rådström, gitarristen Max Koldenius och Martins scennärvaro i centrum längst fram.
   Jag var egentligen oförberedd inför Waldemaars framträdande. Hade missat gruppens ursprungliga karriär för nio år sedan och albumet ”Schizolectric” (2022) är nog lite för experimentell för mina timida ögon. Med de lågt ställda men ändå intresserade förväntningarna tog Martin och gruppen mig med storm med sitt poprockiga sound. Och när jag nu lyssnar på nya singeln ”Joko”, som fanns med live, kan jag tro på en lovande framtid för den återförenade gruppen. Suggestiv tyngd, det doftar lite Bowie och har en hitmässig detalj (”boom boom boom” i refrängen) som är genial.
   Jag har hört att det finns inspelningsplaner för gruppen i höst, bland annat ett par låtar, ”The weekend” och ”Dead end”, som också fanns med i liverepertoaren i fredags. Och Martin har en hög med andra mer eller mindre färdiga låtar.

PS. Anders har lovat att göra Håkans Pop lite mer mobilanpassad i framtiden. Skål för det!

/ Håkan

Best of 1973/74: #38. "Ozark Mountain Daredevils"

Postad: 2023-09-04 07:50
Kategori: Best of 1973/1974



OZARK MOUNTAIN DAREDEVILS: Ozark Mountain Daredevils (A&M, 1973)

DEN HÄR SKIVAN VAR EN STOR FAVORIT i slutet på 1973. Med ett ganska brett leende brukar jag numera bläddra förbi The Ozark Mountain Daredevils tre album i skivhyllan. Skivor av god representativ kvalité bland vinylskivorna. Genuina favoriter vars positiva sidor kan ha förändrats under alla decennier som sprungit förbi sedan dess. Trots enbart goda omdömen från förr är det ändå med en viss skräckblandad förtjusning jag lägger vinylen på grammofontallriken idag.
   Att jag en gång i tiden "sprang på" det här albumet, debutskiva med ett för mig då okänt (förvisso intressant) gruppnamn i skivbutiken, skyller jag på min nästan maniska nyfikenhet att läsa det finstilta på skivomslagen. 1972 och 1973 var countryrock en tongivande källa där jag hittade musikaliska fynd. I kölvattnet efter Eagles fantastiska debutalbum (1972) försökte jag leta upp godbitarna i mängder av skivor som skeppades från USA i samma genre.
   Jag kunde på många sätt misstänka att det här amerikanska bandet med det långa fantasieggande gruppnamnet hade samma musikaliska rötter. Jag har idag inget minne av att jag hade läst rapporter eller recensioner om Ozark Mountain Daredevils innan jag stod där framför nyhetsfacket i skivbutiken. Men jag fick ögonen på ett producentnamn som nästan på egen hand gjorde att jag med skivan i händerna gick mot kassan.
   Producentnamnet som fick mig att haja till var Glyn Johns och det var just han som vid det laget hade producerat Eagles två första och i mina öron tämligen fantastiska album. Med den vissheten var jag övertygad om att det här debutalbumet var något för mig utan att ha hört en enda låt. Av tradition förlyssnade jag aldrig i skivbutiken innan jag köpte skivor. Det noggranna detektivarbetet tyckte jag ofta räckte. Jag ville få det första exklusiva intrycket av hela albumet hemma framför grammofonen. OK, det är klart att jag genom 70-talsåren gjorde några missar men känslan att gå hem från skivbutiken och spännande lyssna igenom skivan i hemmiljö var kryddan som höll mitt genuina musikintresse vid liv.
   Skivan med Ozark Mountain Daredevils (enligt skivetiketten utan det inledande The som pryder det lapptäcksliknande skivomslaget) var förmodligen inplastad för runt skivan fanns än idag kvar rester av den där tunna cellofanen som hade nötts sönder i trängseln mellan andra skivor i skivhyllan. Lite motvilligt befriade jag skivan från plasten innan jag fotograferade albumet.
   När jag 1973 kom hem, sprättade upp plasten, tog ut skivan fanns där ett omfångsrikt sexsidigt textblad i LP-format (hårt tummat idag!) med sångtexter, presentation av gruppmedlemmarna och snygga naturmiljöbilder. Där kunde jag läsa, återigen i det finstilta, att Glyn Johns hade tagit med bandet till London och inkvarterat de sex gruppmedlemmarna i Olympic Studios i Barnes och den informationen hade nog övertygat mig än mer innan inköp. Ty engelsmannen Johns hade gjort exakt samma sak med Kalifornien-grabbarna i Eagles när den gruppens debutskiva skulle spelas in på samma legendariska plats. Det är sådana tecken som blir ett framgångsrikt mönster och lovar gott i mina öron innan jag ens har lyssnat.

JOHNS ÄR INTE ENSAM PRODUCENT på skivan. Även skivbolagets egen producent, David Anderle, delade på uppdraget. Men soundet, atmosfären, den gnistrande närvaron och de starka låtarna andas samma luft som Eagles två första album utan att på något sätt kopiera eller direkt plagiera den redan framgångsrika gruppen. Jag har nu i efterhand läst att Anderle på skivbolagets uppmaning var på jakt efter just ett motsvarande Eagles-liknande band.
   Engelsmannen Glyn Johns var redan här ett uppskattat och respekterat producentnamn. Under de inledande åren i mitten på 60-talet, först som tekniker, hade han jobbat med bland annat Pretty Things, Small Faces, The Pentangle, Spooky Tooth, Traffic och The Move. Som producent jobbade han sedan på skivor med bland annat Steve Miller Band, Family, Humble Pie, Joe Cocker, Faces och The Who innan Eagles-äventyret 1972.
   Men Johns kopplas också tajt ihop med Rolling Stones där han som tekniker figurerade på bandets flesta skivor från "Out of our heads" (1965) till "Exile on Main Street" (1972). Han var också exklusivt engagerad under Beatles turbulenta "Let it be"-inspelningar och var den ende teknikern som var närvarande under samtliga inspelningssekvenser, från Twickenham Film Studios till Apple-studion i centrala London.
   David Anderle hade också en längre karriär i musikbranschen bakom sig. Både som a&r och manager innan han blev anställd producent först på Elektra Records och sedan, från 1970, på A&M. Där producerade han bland annat Marc Benno, Judy Collins, Rita Coolidge och Delaney & Bonnie.
   Redan på Ozarks-skivans första låt, "Country girl", föll alla mina förhandsförväntningar på plats. En typisk countryrocklåt i både melodi och arrangemang. Akustiska gitarrer, stämsång och en catchy refräng men det skulle snart visa sig eller höras att det sex man starka bandet inte ville fastna i någon snäv musikalisk fålla utan röra sig fritt mellan genrer, sound och tempo.
   Ozarks-debuten är bara till viss del countryrock. Tittar man närmare på miljöbilderna i textbladet är det på landet som bandet hör hemma, närmare bestämt i Springfield Missouri, mitt i den amerikanska kontinenten långt från både Kalifornien och östra USA. Rent visuellt befinner sig bandet långt från ett trendskapande mode. Ymniga frisyrer, tjocka skägg och rikligt med flanellskjortor framkallar nästan hippiekänslor. Musiken och arrangemangen är lika mycket influerade av folkmusik som av pop, rock och countryrock. Men blandningen blir förbaskat underhållande och variationerna i låtmaterialet gör lyssnandet så mycket mer intressant och händelserikt.
   Det finns förklaring till det omväxlande soundet. I gruppens spännande konstellation på sex man är det fyra (Steve Cash, Larry Lee, Randle Chowning och John Dillon) som skriver låtarna, ofta på egen hand. Alla sjunger sedan materialet och det skapar en musikalisk mix som varken blir ojämn eller splittrad.

/ Håkan

Live at Heart 23: Från Linköping till Kristinehamn

Postad: 2023-09-03 14:56
Kategori: Live at Heart


Stephan Berg med band bjöd på en konsert i fullformat på lördagseftermiddagen.

ÅRETS UPPLAGA AV LIVE AT HEART avslutades på lördagen med en sedvanlig musikalisk mix som till viss del fick symbolisera hela festivalens utbud. Min ambition, som jag optimistiskt förkunnade i Nerikes Allehanda i torsdags, att uppleva upp till 30 konserter på årets Live at Heart och nu kan jag berätta att jag hann med ”bara” 17 plus två diaserter.
   Lördagens Live at Heart-arrangemang inleddes på Stallbacken på eftermiddagen med sydamerikansk kultur i huvudrollen. Chilenaren Yuri Yaniz (se bild till höger) sjöng sånger som ”Gacias a la vida” och berättade om bland annat Victor Jara som för nästan exakt 50 år sedan, september 1973, mördades vid militärkuppen i Chile.
   Efter det tänkvärda arrangemanget gick vi in på Makeriet för en konsert under tidsmässigt ovanliga förhållanden. Där satt Stephan Berg med sitt stora band med fyra musiker, två körsångare och en rad gästartister, bland annat Boris René. En konsert i fullformat, nästan två timmar inklusive paus, och många covers som ”Mercury blues”, ”Nutbush city limits” och Doobie Brothers ”Takin' it to the street”.
   Efter matpaus i hemmet, då det stora lastbilsflaket med Trio Elétrico svängande rytmer, passerade Stortorget med högljudd underhållning.
   Sedan begav jag mig ut i vimlet för att njuta av allehanda musikaliska nöjen. Med artister som hade sina rötter i städer som Linköping och Kristinehamn:




SIMON LINDSTRÖM, Coco Thai 2 september 2023.
Det är inget fel när den unga generationen med artister som har inspirerats av Håkan Hellström och Linköpingsbon Simon Lindström är en av dessa. På skiva är det ganska tydligt var han har hämtat sin inspiration men live blev det musikaliskt genomgående rockigt framför de fyra killarna i bandet.
   Repertoaren avslöjade kanske inte någon stor personlighet men Simon, i lång lugg och snygg outfit, gjorde allt för att bjuda på mycket energi när han stundtals gick ned på knä för att avslöja sitt ärliga syfte som rocksångare.




DONOVAN KEITH, Clarion Hotel 2 september 2023.
Under den ganska magra beskrivningen ”Pop” avslutade Austin-sångaren Donovan Keith sina tre framträdanden på årets Live at Heart med en hårt soulsvängig konsert på Clarion Hotel. Med hjälp av ryktet från sina tidigare uppträdanden hade han lockat mycket folk till hotellfoajén där det var trångt, svettigt och dansvänligt i publiken.
   Med en ukulele i sina händer och ett fyrmannaband, inklusive en saxofonist, bakom sig bjöd Donovan på både underhållande mellansnack och kraftfull taktfast soulinfluerad musik.




MOHLAVYR, Clarion Hotel 2 september 2023.
Ulrika Mohlin, som hon egentligen heter, gör vad jag brukar beskriva som musikalisk teater där hennes sånger smälter samman med mellansnacken och kombinerar det stora allvaret med lekfulla harmonier som engagerar.
   Mohlavyrs piano och lite dragspel spelade musikaliskt den stora huvudrollen men tillsammans med cellisten Silia Hahne blev upplevelsen som vanligt både speciell och unik.


Foto: Olle Unenge
A.S. FANNING, Nikolaikyrkan 2 september 2023.
Irländaren Fanning gjorde mig nästan mållös på ett tidgare Live at Heart-uppträdande på Örebro Teater i fredags. Så personligt och så musikaliskt starkt att jag ville uppleva magin igen. Men jag gick till Nikolaikyrkan med skräckblandad glädje ty lokalen är inte soundmässigt den enklaste. Jag har i kyrkan genom åren upplevt både magi och katastrofer.
   Och tyvärr slogs mina optimistiska förhoppningar i spillror. Det var ingen katastrof med Fanning men hans atmosfäriska arrangemang, med keyboards och den mörka långsamma stämman i rösten som huvudroll, blev till ett elakt eko och det var, från min position bakom kyrkbänkarna, svårt att ens höra Fannings mellansnack.




BRO MESA, Makeriet 2 september 2023.
Jag vill väl inte påstå att det var jag som lockade publik till ett mer än fullsatt Makeriet sent på lördagskvällen. Jag hade ju offentligt (i lokaltidningen) lovat en bra konsert med Kristinehamnsgruppen Bro Mesa som jag har upplevt live ett antal gånger tidigare.
   Nu var det väl en lite väl stor nyfikenhet kring Bro Mesas klart countryfierade rockmusik där Live at Heart-publiken trängdes fysiskt med nattklubbspubliken medan sångaren Joakim Hildingsson,med sitt band, stod på jordnära fötter och sjöng lika naturligt på både svenska och engelska.

/ Håkan

Live at Heart 23: Från diasert till schlagerpop

Postad: 2023-09-02 17:18
Kategori: Live at Heart




Magnus Sundells diasert med Mariam Wallentin och Martin Hederos som gästmusiker.

IBLAND LÖPER VERKLIGHETEN INTE ihop med historien. Efter en upplysande timme om sydamerikansk kultur med musikalisk underhållning av Yuri Yaniz, på Stallbacken, och sedan en eftermiddagskonsert, alldeles nyss, med Stephan Berg Band sätter jag mig ned för att försöka minnas vad som utspelade sig på Live at Heart på fredagskvällen.
   På pappret, den fysiska egenhändigt klottrade fusklappen, såg fredagskvällen på Live at Heart ut att bli den musikaliskt mest intressanta. Vi hade fyllt varje konserttimme med ett namn och gav oss ut i ett regnigt och blött centrum. På jakt efter förhoppningsvis oförglömliga liveupplevelser och jag kan lova att jag fick närvara vid ett par konserter som tillhör det bästa som jag överhuvudtaget sett och hört på Live at Heart.
   Magnus Sundells diasert med Mariam Wallentin i fokus blev den underbart underhållande timme som jag trodde. Med Martin Hederos som inspirerad gästmusiker visade Mariam upp sina kvalitér både med ord och sång.
   Innan tillbakablicken på gårdagskvällen vill jag avslöja några planerade programpunkter för lördagskvällen men det är i högsta grad skrivet i stjärnorna. Kanske Simon Lindström, kanske Donovan Keith, Mohlavyr, absolut A.S. Fanning igen, absolut Bro Mesa och sedan kanske tröttheten slår till...
   Nu till fredag på Live at Heart:



Ida Gratte på Kvarteret & Co. 2 september 2023

IDA GRATTE, Kvarteret & Co 1 september 2023
Kom lite sent till konserten, Sundells diasert drog ut lite på tiden, och kastade jag mig in i den rockklubbsliknande lokalen där en lätt kaxig tjej framförde sin personliga popmusik till komp av en extra sångtjej, trummor och elgitarr. Uppfattade textraden ”heja på AIK” ungefär samtidigt som ÖSK gjorde mål på tv-skärmarna inför glada krogbesökare på övriga krogen.



Irländske AS Fanning på Örebro Teater.

A.S. FANNING, Örebro Teater 1 september 2023
En snabb promenad i hällregn till Örebro Teater där irländaren A.S. Fanning stod på scenen. Men först träffade jag en tjej (Lena Johansson)i baren som en gång i tiden, på 80-talet, sjöng i hårdrockgruppen Lifeline. Utvecklade lite minnen innan A.S. (riktigt förnamn är oklart...) med en gitarrist och en klaviaturkille till komp.
   Det byggdes upp en enorm stämning mellan A.S. och musikerna, gitarristen stod på knä på scengolvet och framkallade suggestiva toner. Med en röst som påminde om både Lou Reed och Leonard Cohen gav han långsamheten ett ansikte. Det var rockmusik utan trummor. Suggestivt långt upp i taket på den fina teatern.
   Han sjöng en egen låt som heter ”Carmelita”. Inte Warren Zevons sång fast han lite mystiskt hade lånat en textrad (”I'm strung out on heroin”...) från originalet. Men det var inget som störde ty Fanning är jag intresserad att höra igen. Han sjöng en fin sång om Louis Armnstrong som också satte sig i minnet.



DSH5 på ett fullkomligt fullpackat Clarion Hotel.

DSH5, Clarion Hotel 1 september 2023
Jag kom till ett fullständigt fullsatt Clarion där DSH5, tänk att jag nästan glömt att bandet en gång i tiden hette David Södergrens Hot Five, skulle framföra en rad låtar av sin gamla repertoar. Det mnest intressanta för mig med konserten var att få se om pianisten/dragspelaren Erik Mattsson med sitt trasigt skadade finger kunde vara med. Och mycket riktigt, längst till vänster stod han - och spelade akustisk gitarr.



En mästerlig rockurladdning med gruppen Waldemaar med Martin Bengtsson vid mikrofonen.

WALDEMAAR, Coco Thai 1 september 2023
Kvällens, och kanske hela festivalens, absolut mest intressanta konsert utspelade sig på Coco Thai 22:00. Då stod ett till viss del återförenat Waldemaar och slungade ut sin adrenalinstinna rockmusik på ett alldeles underbart sätt.
   Sångaren och bandledaren Martin Bengtsson hade omgivit sig med musiker, Anders Jakobson, trummor, Gabriel Rådström, bas, och Max Koldenius, gitarr, och det grymma soundet var en befrielse, en underbart levande höjdpunkt på festivalen. Två före detta arbetskamrater i absolut högform och speciellt Anders (som för övrigt har designat Håkans Pop-bloggen!) som jag aldrig har upplevt live tidigare. Till synes helt avslappnad gav han både tyngd och dignitet åt gruppsoundet medan Martins låtar hade en tidlös rockig prägel. Explosivt och helt underbart!



Kvällens avslutning med allsångschlagerpop med åtta personer starka Bon Martin.

BON MARTIN, Clarion Hotel 1 september 2023
Återigen en promenad genom stan, över Storbron och förbi Stortorget till Clarion Hotell där konsertkvällen skulle avslutas med ett stort band (sju män och en kvinna) i något som liknade ett after work-liknande framträdande. Sångaren Martin Hedlund skuttade runt på scenen, flaxade vilt med armarna och uppmanade till allsång.
   Uppenbart ett partyband med låtar som hade de där typiska ”You can't hurry love”-takterna men så dags, mellan 23 och 24 på kvällen var det lite sent för party och dans.

/ Håkan

Live at Heart 23, fredag: Bildspecial

Postad: 2023-09-02 10:12
Kategori: Live at Heart

ETT KORT, MYCKET KORT, SAMMANDRAG av fredagskvällen på Live at Heart. En bildspecial:




Magnus Sundells diasert med Maryam Wallentin och Martin Hederos som gästmusiker.


Ida Gratte på Kvarteret & Co.


Irländske A.S. Fanning på Örebro Teater.


DSH5 på ett fullkomligt fullpackat Clarion Hotel.


En mästerlig rockurladdning med gruppen Waldemaar med Martin Bengtsson vid mikrofonen.


Kvällens avslutning med allsångschlagerpop med åtta personer starka Bon Martin.


JAG ÅTERKOMMER TIDS NOG MED DETALJERAD rapport lite senare.

/ Håkan

Live at Heart 23: Från diasert till drömsk pop

Postad: 2023-09-01 13:29
Kategori: Live at Heart

Foto: Olle UnengeÅrets Live at Heart pendlar från en intressant diasert med Martin Hederos...


…till rena sambafestivalen utomhus.


ANDRA KVÄLLEN PÅ ÅRETS LIVE AT HEART inleddes med en diasert (dialog+konsert) där Magnus Sundell mötte pianisten och mångsysslaren Martin Hederos i ett samtal med musikaliska inslag på Konserthuset. Mycket underhållande, mycket upplysande.
   Den här programpunkten, i regi av studieförbundet Bilda, hade sin premiär på Live at Heart 2017 och har, vad jag förstår, blivit mycket uppskattat. Magnus har med en avslappnad men ändå koncentrerad ton samtalat med både artister, låtskrivare och musiker.
   Den dryga timmen långa mötet med Martin Hederos, som i sin karriär har spelat allt från jazz till rockmusik, gav verkligen allt. Vi fick hela hans historia från barndom via punk, Soundtrack Of Our Lives och folkmusik till kompositör av musik till tv-serier. På viola och flygel fick han visa sina flyhänta kvalitéer.
   På kvällens diasert i Konserthuset 18:00, där Magnus möter Mariam Wallentin, kommer Hederos också att medverka som musiker.
   Torsdagskvällen på Live at Heart blev efter den nästan omtumlande upplevelsen med Martin Hederos lite lätt rumphuggen då logistik och inställda konserter försvårade planeringen. Som gjorde att vi efter Konserthuset stannade till på Stortorget där det var rena sambakarnevalen i både färger och taktfast musik.
   Makeriet blev nästa anhalt med två konserter av olika prägel innan vi sa god natt för att ladda batterierna inför fredagens program som enligt plan är fullmatad med intressanta artister och grupper. Ida Gratte, A S Fanning, Hannes Aitman och Waldemaar för att nämna några.
   Men först en liten tillbakablick på gårdagskvällen:



DEN SVENSKA SYNDEN, Makeriet 31 augusti 2023
Bakom det här lite hemligt skumma namnet döljer sig artisten Johan Persson, gitarristen och pianisten som spelade med Lars Winnerbäck under Hovet-tiden och gjorde en turné (2009) med Ulf Lundell. Men han uppträder nu under namnet Den Svenska Synden som ibland kan vara en gruppkonstellation men till Live at Heart kom Johan med bara sitt piano och akustiska gitarr.
   Han är en intressant låtskrivare som med både text, melodier och röst kunde förmedla sitt kunnande på ett uppenbart starkt och personligt sätt live. Hans låtar är kanske inte det mest udda i poprock-genren men jag uppfattade att nästan varje låt, som blev min premiär för Den Svenska Synden-repertoaren, under 30-minutersuppträdandet hade kvalitéer i låtskrivandets ädla konst.
   Som pianist äger Johan kanske inte Martin Hederos, aktuell jämförelse, enorma talang men den personliga klangen i själva låtskrivandet räcker långt.
   Johan inledde med att presentera programförklaringen för Den Svenska Synden. ”Det handlar om livet och döden och lite kärlek”. ”Kom så lurar vi döden” (som jag tror att den heter...), ”Någonstans längs vägen Sunne-Gustavsberg”, ”Den allra sista färden”, ”En sista sång för dig” och ”Jag släpper dig fri” blev kvällens stora behållning för mig på Live at Heart.



NAOMI WIEHE, Makeriet 31 augusti 2023
Lite lockad av efternamnet, hon är dotter till Thomas Wiehe, spärrade jag upp både ögon och öron inför Naomis uppträdande. Tillsammans med medmusikern Ida Bergqvist, 5-strängad banjo och elgitarr, gjorde Naomi ett självsäkert men ändå ödmjukt intryck i sina mellansnack och framförde sina låtar på både akustisk gitarr och piano.
   I programpresentationen fanns beskivningen ”drömska akustiska arrangemang” kring hennes låtar men jag tyckte att jag hörde melodiska höjdpunkter i min första kontakt med hennes låtmaterial som hon själv presenterade som bräcklig pop. Med låttitlar som ”Don't stay too long”, ”Vissna”, Finns inga stjärnor i stan”, ”Flingor i april”, ”Slita mig isär” och ”Juni”.

/ Håkan

Onsdag kväll på Live at Heart 23

Postad: 2023-09-01 09:53
Kategori: Live at Heart

TEKNIKEN (INTERNETPROBLEM) SATTE IGÅR krokben för min första dagsrapport från Live at Heart. Därför kommer det under fredagsförmiddagen två dagsrapporter, om både onsdags- och torsdagskvällen, på Håkans Pop. Först om vad jag upplevde under Live at Hearts första kväll:


Gruppen Savion på Live at Heart-invigningen.


Festivalgeneralen Martin Qvarfordt och sångerskan Karin Wistrand talade på invigningen.


FÖRSTA KVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART 23: FRÅN INVIGNING TILL BLUEGRASS

FÖRSTA KVÄLLEN PÅ EN NY UPPLAGA av Live at Heart är på förhand alltid ett oskrivet blad men inleddes i år som sig bör med stor invigning i Foajén på Konserthuset. Inbjuden av festivalgeneralen Martin Qvarfordt gjorde att jag kände mig lite tvingad att mingla bland andra ”prominenta” personer.
   Fick ett glas bubbel och hälsade på Benke, Olle, Diasertchefen Magnus Sundell, Christer, Ferna, Rolle, Mohlavyr, LG och många andra, fick ta chefredaktör Anders Nilsson i hand och blev till slut intervjuad (se klipp nedan) av Nerikes Allehandas Kristina Eriksson. Se klipp från gårdagens lokaltidning nedan.
   Invigning från scen, tal av Qvarfordt, Karin Wistrand presenterade vinnaren av årets Musikörat, Nathalie ”Cleo” Missaoui, som dock inte var på plats.
   Vi fick också några smakprov från årets program på Live at Heart när Caspar Camitz och gruppen Savion gjorde två korta framträdanden.
   Tre politiker fick också utrymme på scenen för att säga några väl valda ord innan vi avslutade minglandet och tog oss ut på stan för att uppleva ännu mer levande musik på musikställen i det centrala Örebro. Nytt för i år är att artister och grupper bara har 30 minuter på sig för att presentera sin musik. Mindre tid för musik men mer tid för alla stackars musiktekniker som ska byta förutsättningar på varje scen inför varje ny artist/grupp.
   Mellan konserterna på Clarion Hotel träffade jag Live at Heart-pionjären Johannes Nilsson (se bild till vänster där han samtalar med Olle Unenge), han som tillsammans med Anders Damberg 2010 drog igång festivalen för tretton år sedan. Johannes är numera Umeå-bo och berättade om sitt liv långt norrut med mycket kultur och musik. Och ska under årets festival medverka på seminarier och paneldebatter, en annan stor och viktig del av Live at Heart som jag aldrig har upplevt.
   Min upplevelse av Live at Heart under onsdagskvällen blev, förutom de små invigningssmakproven, fyra konserter på två olika ställen.


Olle och jag fick avslöja våra planer på årets Live at Heart i torsdagens Nerikes Allehanda.




Eddie Lövholm Eriksson blev första artist i årets program.

EDDIE LÖVHOLM ERIKSSON, STÅ Pintxos & Vänner 30 augusti 2023
Jag upplevde degerforsaren Eddie live redan på förra årets Live at Heart och upptäckte en artist och låtskrivare som var så mycket mer personlig än den vanliga jämförelsen med Winnerbäck som han har fått leva med.
   Live blev det än mer imponerande i år där nya låtar, bland annat senaste singeln ”Howth” (som handlar om en ö utanför Dublin), och hans lilla kompband med Andreas Tysk, elgitarr, och Tim Wallbom, slagverk och lite akustisk gitarr, förstärker framtidstron på Eddies karriär.
   Off stage berättade Eddie att han på senare produktioner jobbat med producenten och förre örebroaren Anton Sundell som är ett hett namn i musikbranschen.



Harvig på Clarion Hotel.

HARVIG, Clarion Hotel 30 augusti 2023
Pop från Skåne med den Malmöfödda sångerskan och låtskrivaren Hannah Harvigsson i centrum. I en liten udda sättning med två kvinnliga keyboardspelare bredvid sig gjorde hon ett personligt intryck. Trallvänliga låtar och en hes nästan förkyld röst gav den skånska accenten ytterligare en dimension.



Maria Alvebro med band fortsatte kvällen på Clarion Hotel.

MARIA ALVEBRO, Clarion Hotel 30 augusti 2023
Vi blev kvar på hotellet hos teknikern Robban Damasdis välmixade scenljud. Enligt programmet skulle Stockholmstjejen Maria Alvebro sjunga Folk/Country-genren men vi fick uppleva lite mer soulgospelkryddad pop med en liten religiös prägel. Ett livligt band, plus två körtjejer förstärkte det intrycket.



...och Kings Cross Stringband avslutade den på samma scen.?*

KINGS CROSS STRINGBAND, Clarion Hotel 30 augusti 2023
Den bluegrass-doftande kvartetten Kings Cross Stringband fick avsluta vår första Live at Heart-kväll. Ett sprudlande glatt gäng som spelade old time music på mandolin, akustisk gitarr, en modern ståbas och banjo och sjöng med en frejdig energi som fick hela Clarions foajé att gunga. Killarna på mandolin och banjo spelade sina instrument mycket skickligt och kvickt och tjejen på bas följde med i det ofta uppskruvade tempot.
   Repertoaren hade naturligtvis amerikanska rötter från kanten av Appalacherna men det fanns också utrymme för överraskningar. En låt från 70-tals-gruppen Sjön Sugers skivor, ”Doften” och den avslutande versionen av Pink Floyds ”Another brick in the wall” blev också uppskattade.

JAG ÅTERKOMMER STRAX med en rapport från Live at Hearts torsdagskväll.

/ Håkan

Covers: Susanna Hoffs

Postad: 2023-09-01 07:57
Kategori: Cover-skivor

SUSANNA HOFFS: The deep end (Baroque Folk, 2023)

THE BANGLES-MEDLEMMEN SUSANNA HOFFS gör också soloskivor och har på fem av sina åtta album i eget namn har hon ägnat sig åt covers. Jag har lite överraskande missat hennes coveralbum tidigare, bland annat har hon gjort tre album tillsammans med Matthew Sweet (alla med titeln ”Under the covers”) och förstår att jag måste ta mig i kragen och lyssna ifatt. Men jag börjar med den allra senaste skivan som släpptes i våras.
   ”The deep ends” inleds på ett väldigt förutsägbart och ospännande sätt med Stones-låten ”Under my thumb”, både låtval och arrangemang blir opersonligt och konventionellt och skapar inte någon större nyfikenhet inför fortsättningen. Med rutinerade producenten Peter Asher vid spakarna låter det förstås proffsigt och välarrangerat men jag saknar ofta det personliga uttrycket.
   Men ”The deep end” blir inte uteslutande repriser av gamla 60-talsklassiker utan är innehållsmässigt fylld med huvudsakligen tämligen aktuella låtar med artister som jag normalt sett inte har någon koll på. Till namn känner jag naturligtvis till Ed Sheeran och Billie Eilish men har inte lockats att lyssna tillräckligt för att bilda mig en uppfattning av deras karriärer. Däremot är namn som Holly Humberstone, Jay Oladokun, Phantom Planet, Dodie och några till helt nya i min värld. Och jag tror inte jag kan bedöma det materialet på djupet. Men det är skinande vacker pop som klingar samstämmigt med Susanna Hoffs hela karriär.
   Då är låtval som Squeezes fina ”Black coffe in bed” och Denny Laines gamla ”Say you don't mind” mer bekanta utan att Susanna har lyckats tolka dem på ett helt eget sätt. Och avslutningen på albumet är kanske i tråkigaste laget när hon gör Lesley Gores ganska uttjatade ”You don't own me” och Yazoos ”Only you” för att tillfredsställa den alltför breda lyssnarskaran.

1. "Under My Thumb" (Mick Jagger/Keith Richards)
1966. Från albumet "Aftermath" med The Rolling Stones.
2. "Deep End" (Benjamin Francis Leftwich/Holly Humberstone/Rob Milton)
2020. Singel med Holly Humberstone.
3. "If You've Got a Problem" (Joy Oladokun/Ian Fitchuk/Peter Groenwald)
2021. Från albumet "In Defense of My Own Happiness" med Joy Oladokun.
4. "Afterglow" (Ed Sheeran/David Hodges/Fred Gibson)
2020. Singel med Ed Sheeran.
5. "Time Moves On" (Alex Greenwald)
2020. Singel med Phantom Planet.
6. "Say You Don't Mind" (Denny Laine)
1967. Singel med låtskrivaren.
7. "Black Coffee in Bed" (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
1982. Singel med Squeeze.
8. "West Coast" (Jason F Schwartzman)
2008. Från filmen "Cloverfield" med Coconut Records.
9. "Would You Be So Kind" (Dorothy Clark/Joseph Wander)
2017. Från ep:n "EP" med Dodie (Dorothy Clark)
10. "When the Party's Over" (Finneas O'Connell)
2018. Singel med Billie Eilish.
11. "Pawn Shop" (Brandy Clark/Troy Verges)
2016. Från albumet "Shelley Skidmore" med Shelley Skidmore.
12. "You Don't Own Me" (David White/John Madara)
1963. Singel med Lesley Gore.
13. "Only You" (Vince Clark)
1982. Singel med Yazoo.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (62)
Blogg (515)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (242)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (168)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< September 2023 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.