Blogginlägg

Best of 1973/74: #35. "Country life"

ROXY MUSIC: Country life (Island, 1974)

I HÅKANS POPS TIDIGA HISTORIA, 2009-2011, sammanfattade jag 70-talets bästa skivor i en 70 album lång lista och där fanns givetvis plats för flera Roxy Music-album. Det borde i rättvisans namn ha funnits utrymme för ännu fler ty fantastiska ”Country life” hamnade utanför 70-listan. Kanske var det min blygsamhet (det kontroversiellt avklädda skivomslaget med två tyska modeller!) som höll ”Country life” utanför den listan.
   Med facit i hand, så här runt 50 år senare, var Roxy Music ett makalöst personligt band som under åren 1972-75 gav ut fem mer eller mindre genialt producerade album av vilka tre släpptes under rekordtajta 20 månader de aktuella åren 1973-74. (Jag kan så här lite inofficiellt nästan lova att fler Roxy Music-album kommer att figurera högre upp på min 73/74-lista...).
   På ”Country life”, som släpptes 15 november 1974, hade violinisten och keyboardsspelaren Eddie Jobson, som tidigt 1973 hade ersatt Brian Eno, växt in i bandet ordentligt. Men Roxy var ett band med många personligheter, inte bara frontmannen Bryan Ferry. Gitarristen Phil Manazanera och saxofonisten och oboespelaren Andy Mackay hade båda framträdande roller i bandets musikaliska sound och båda har här hjälpt Ferry med låtskrivandet på två låtar var. Basist, som aldrig var officiell bandmedlem i Roxy, var John Gustafson för andra albumet i rad.
   Det rena experimenterandet, som var ganska tydligt på debuten 1972, är kanske lite dämpat på ”Country life” men där finns många sekvenser med instrumentala utfall från ovannämnda musiker. Och när ingen annan tar plats vid mikrofonen kan Ferry dra ett vasst munspelssolo som i ”If it takes all night” som tillsammans med ”Triptych” är en av skivans mer anonyma inslag.
   Bara en av albumets låtar, den snabba rockiga ”All I want is you”, blev en mindre singelhit. Men ”Country life” innehåller flera singelpotentiella spår som exempelvis ”The thrill of it all”, ”Bitter-sweet” och gitarrbaserade ”Prairie rose”, med både en härlig slide och saxsolo, fast de i några fall är lite långa över både fem- och sexminutersgränsen.

/ Håkan

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.