Blogginlägg från maj, 2007

Mina vänner: Emily

Det kanske är förmätet att gå förbi min livsvän, fru Carina, men i musiksammanhang är det min snart 17-åriga dotter Emily som jag bollar idéer, tips och funderingar med. Och den kontakten blir alltmer intensiv, tycks det mig.
   Häjkon Bäjkon, Mora Träsk och Björne. Det ska man inte skratta åt eller förnedra. Barn måste få ha sin naturliga inkörsport till ett musikaliskt intresserat liv.
   När jag släpade hem skivorna med ovannämnda artister 1994 så var det bara delvis intressant för fyraåriga Emily. De mer naturliga, konventionella barnskivorna blev ofta ratade till förmån för pop, techno och dansant pop.
   Två av hennes stora favoriter det året var ”Gräver guld i USA” och ”Öppna din dörr”
Britney Spears kom in i Emilys liv 2000. Jag kommer ihåg dagen, när jag var hemma från jobbet för att ”vårda sjukt barn” som det så vackert heter, när vi åkte upp på stan och fikade (hon var så pass frisk och på fötter men inte redo att möta skolans alla baciller) och det slutade med att vi faktiskt köpte Britney Spears nya album,
   Vi kom hem och lyssnade. I alla fall jag. En tioåring har inte lika lätt att koncentrerat ägna sig åt så teoretiska saker som musiklyssnande. Så jag fick nog ta åt mig innehållet på skivan själv och lite överraskande kom jag att gilla den. Och slutligen hamnade skivan bland det årets bästa skivor, faktiskt.
   Där möttes Emilys och min musiksmak första gången. För henne var det Britneys dansanta och exakta Max Martin-pop och jag, som alltid gillat välskriven hitpop, kunde inte värja mig mot låtar som ”Lucky”, ”Stronger” och ”What U see (is what you get). OK, det är standardiserade produktioner extremt tillverkade för att sälja, sälja och sälja men jag kunde se förbi Max Martins ekonomiskt sinnade arbetssätt och ta åt mig av melodier, slingor, refränger och tajta och smarta produktioner.

Det var inte sista gången Emily och jag lyssnade på samma skiva med samma intresse. Det känns som Britney-epoken var kort och som om den följdes av ett stort tomrum. Emily har alltid dansat. I fem-sex olika dansskolor sedan fem-årsåldern har hon hela tiden haft med sig den rytmiska, dansanta musiken som ett arbetsinstrument och hon brände skivor till uppvisningar och skolarbeten som alla hade ett dansinfluerat tema.
   Men det var väl några år senare när Håkan Hellström, Bad Cash Quartet, Kent, Broder Daniel, Lars Winnerbäck, Lisa Miskovsky (kanske inte just i den prioriterade ordningen) och till viss del Moneybrother kom in i hennes liv som det på något sätt blev allvar med musik. Både lyssnandet och intresset har ökat och accelererat med sådan fart att jag och definitivt hennes mamma har svårt att hänga med i svängarna.
   Konsertmässigt tror jag det började med Cajsalisa Ejemyr 1999, fortsatte med Da Buzz, tråkiga CajsaStina Åkerström och mycket perfekta Melody Club på en matinéspelning 2002.
   Som showdansös låg nog även Lena Ph:s konsert hösten 2004 nära Emilys hjärta. Stor produktion, häftiga sekvenser och fantastiska arrangemang även om hitlåtarna inte tillhörde Emilys genre just då. Några månader senare kom Lars Winnerbäck och vände upp och ned på alla musikaliska begrepp. Det var utan band, han var själv och det var lågmält och personligt, men det gick rakt in i hjärtat på denna 14-åriga tjej.

Året därpå behövde hon inte tjata så många gånger om att hon ville åka till Stockholm och Skansen för att se Winnerbäck live igen, nu med bandet Hovet, och då var Emily beväpnad med digitalkamera som kunde bevara känslan längre via väldigt snygga bilder tagna på Solliden i Stockholm. I solnedgången ut mot Strömmen.
   Några veckor senare var vi tillbaka i Stockholm, den här gången för att uppleva Where The Action Is ute vid universitet i Stockholm. Utomhuskonsert en lördag, från tidig kväll till lite senare, med fyra starka kort, plus Alf, på ett bräde. Som alla tillhörde Emilys intresse.
   Alf inledde och det var rätt häftigt för då stod större delen av publiken och köade utanför medan vi med vip-band på våra handleder kom in först och fick nästan en privat spelning med många starka poplåtar.
   På scen följde sedan Håkan Hellström, Moneybrother fortsatte, Hellacopters höjde stämningen och volymen medan avslutande The Ark var en häftig explosion i mörkret.
   Sedan har, som sagt, musikintresset bara ökat och nyfikenheten kring nya artister och för henne ny musik fast den i mina öron är gammal. Som hon har spelat en låt från Black Rebel Motorcycle Clubs nya och redan nu förvarnat om att hon vill följa med på Eldkvarn-konserten i augusti.
   Förra året var vi på festivalen Peace & Love tillsammans för första gången. Och vi tänker nog upprepa den ritualen i år.

/ Håkan

Tolvsträngad skönhet slår teknisk sologitarr

Gitarren den fina. Det kanske största enskilda rockattributet av alla, gitarren, är för mig mycket ett konstverk. Något att titta på, betrakta och stillsamt njuta av. Jag har svårare att imponeras av fantastiskt genomförda solon eller ekvilibristiska kunskaper på samma instrument. Nej, jag tycker helheten i soundet, där givetvis gitarren har en stor del, är viktigare än gitarrmärken, förstärkare och pedaler.
   Naturligtvis är jag inte gammal nog för att glömma den tid när jag också fick gåshud av häftiga gitarrsolon och överdimensionerade åthävor på den elektriska gitarren. Det var väl ungefär vid samma tid som 20 minuter långa trumsolon i stort sett var obligatoriska på konserter...
   Uppvuxen med Jimi Hendrix, tidiga Eric Clapton och Pete Townshend så ingick det som en sorts uppfostringsfas, i utvecklingen från popnörd till något som kan kallas rockfantast, att i minnet samla på oförglömliga gitarrsolon.
   Men jag hade också lärt mig namnet på ett alldeles speciellt gitarrmärke, Rickenbacker. Den tolvsträngade variantens karaktäristiska sound hade för evigt etsat sig fast i mina trumhinnor och där nånstans är jag kvar i min enkla fascination för gitarrer.
   Den typen av gitarrer är ju heller inte något soloinstrument fast dess klang kan genomsyra en hel produktion. Från Searchers och Roger McGuinn i Byrds till Tom Petty och Per Gessle. Och många, många andra.
   Petty har alltid beundrat McGuinn ungefär som Gessle alltid sett upp till Petty. Det finns en tidlös tradition i soundet och häromdagen kändes cirkeln sluten när det landade en ny skiva i min hand. Den svenska gruppen heter The Doits, produceras av Christoffer Lundqvist (en närstående Gessle-kollega), och på skivan trängs härliga powerpopklanger. Och på omslaget spelar en rödskinande Rickenbacker-gitarr en viss klassisk roll. Jämför med Tom Petty där samma gitarr genom åren förekommit på fler än tre skivkonvolut.
   Även lokalt har Rickenbacker-gitarren förekommit. Dels när den lokala gruppen Hip Horace härjade som mest i slutet på 80-talet och dess gitarrist Mats Bååge spelade klassiskt klingande gitarr fast gruppen först och främst hade engelska förebilder.
   Så hade gitarren också en viktig del i soundet på Staffan Ernestams korta solokarriär på 90-talet.
   Eftersom jag inte är någon musiker så kan jag aldrig bedöma gitarristers skicklighet eller eventuella tafflighet när jag upplever konserter. Däremot vet jag med bestämdhet vad jag tycker om det jag hör. Och lever ofta efter principen att nedtonat och spontant alltid överträffar välrepeterad och teknisk skicklighet.
   Många experter påstår att Bruce Springsteen är en virtuos till gitarrist men som lyssnare får jag aldrig den känslan. Tillsammans med kollegorna Nils Lofgren och Steve van Zandt är det naturligtvis ett slipat och skickligt hantverk men också jordnära och mänskligt framfört.
   Ja, Lofgren är väl den rockgitarrist jag kommit att älska allra mest under alla dessa år. Han personifierar min egen bild av duktig och anspråkslös på samma gång. Äger ett eget sound medan den egna karriären är mer än nedtonad.

/ Håkan

Med ålderns rätt

Jag kan naturligtvis inte komma förbi det här ämnet. Joakim döpte min första presenterande krönika på Kollegiet till ”Entré hög ålder” och det var givetvis helt sant. Sedan har jag skrivit rubriker på egen hand till alla mina texter här. Och jag har inte blivit yngre.
   Kanske klokare men dagar läggs till dagar, blir till veckor och månader och till slut växer det till år och decennier. Tiden går, som man lite lättjefullt brukar säga.
   Men jag blir nog bara mer och mer intresserad. Och allt mindre begränsad, tycks det mig. För tiden räcker inte till och det är både ett mysterium och ren och skär fakta.
   När jag började bli intresserad av musik, på 60-talet, gjorde varje artist eller grupp ett par-tre album varje år och några exklusiva singlar däremellan. Det var inga problem att hålla sig fullständigt uppdaterad via radioprogram och tidningar.
   Numera gör varje artist eller grupp högst ett album om året men för de allra största namnen går det ofta tre-fyra-fem år mellan släppen. Alltså borde det vara lättare att både spara tid och energi i detta århundrade. Ändå tycks det som att tiden krymper alltmer.

Branschen har alltså växt över alla gränser. Mediabruset är intensivare än någonsin, kanalerna där det distribueras musik är ju ofattbart många. Trots att musikbranschen befinner sig mitt inne i en kris går det att lyssna på ny musik dygnet runt alla veckans dagar.
   Kanske är jag för intresserad? Jag vill ju gärna höra det ultimata, det som min kropp och hjärna tycker är allra bäst för välmåendet. Med ålderns rätt kanske inte mitt aktiva lyssnande har de ultimata förutsättningarna efter modellen 24-7. Jag nästan kräver fullt koncentrerad lyssning för att bilda mig en seriös uppfattning om det jag lyssnar på. Mp3-spelare oavbrutet i öronen blir nog aldrig min vardagliga kopp té.
   Jag kanske har ett mer händelserikt liv att återblicka till än någon annan Kollegiet-medlem. Sedan vill jag understryka att alla mina Kollegiet-kollegor lever ett gränslöst mycket mer intressant liv än jag någonsin gjorde i deras åldrar. Det är bara mängden av år fyllda med otaliga konserter och en och annan minnesrik detalj som gör mitt liv så mycket mer värt i backspegeln än i framtiden.
   Det är ju otroligt töntigt att skriva om sin ålder men den här våren har det dykt upp så extremt många åldersrelaterade saker i mina ögon så det finns liksom ingen återvändo.
   Thåström fyllde 50 för några månader sedan och Jerry Williams 65 några veckor senare. I dagarna är det hela tio år sedan Ronnie Lane och Jeff Buckley dog. ”At my age”, som jag vill översätta till ”Med ålderns rätt”, heter Nick Lowes nya skiva som släpps 7 juni.
   Samma vecka släpper Paul McCartney en ny skiva, ”Memory almost full”, och visst börjar minnet bli fullt. Hans år som 64-åring fick en allt annan än nostalgisk prägel. En bitter och uppslitande skilsmässotvist, med stor mediabevakning, satte hinder för det.

Såg ett Trivial Pursuit-spel som hade musikfrågor som tema. ”Från 1990-tal till nutid” hette det som underrubrik. Mycket provocerande för en som tycker att 90-talet och 00-talet flyter ihop till ett enda decennium. 90-talet är alltså redan nostalgi?
   80-talet, däremot, känns i nuläget som nostalgi och lite dammigt gammalt så där. Däremot skulle jag vilja ha tillbaka 70-tal och 60-tal. Musikaliskt såväl som sentimentalt socialt. Det var ju faktiskt lättare att leva då. Inte så mycket att hinna med, inte så många skivor på hyllan med de orecenserade albumen och inte så många konserter som direkt följdes av nya konserter som nu.
   Då var det fler och oftare resor till Stockholm där konserterna var inledningen på otroliga festhelger och man kunde landa några dagar senare och skriva sin recension och den publicerades framåt tisdagen utan att någon brydde sig.
   Nu är nu för blott några sekunder och innan man vet ordet av tillhör det historien. Jag må vara gråhårig men vägrar inse att jag är för gammal för det här.

/ Håkan

Bandet blandade friskt med material från båda sina album

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/5 2007.

KONSERT
Shout Out Louds
Satin/Klubb Smart, Örebro 19/5 2007

Det var en lördagskväll laddad för publiksuccé, en musikaliskt förväntansfull afton och en i övrigt glad konsertkväll. Och jag tror konserten med Shout Out Louds infriades i nästan alla kategorier.
   Gruppen får väl just nu anses tillhöra landets mer kända och mest populära. Ändå gjorde de ingen stor entré på Satins ogästvänliga scen när de kraftigt försenade, efter halv ett, klättrade och kravlade sig över staketet till tonerna av den instrumentala titellåten på senaste skivan.
   Inte heller i övrigt, såväl scenmässigt som visuellt, utstrålade Shout Out Louds internationella framgångar. De är snarare en anspråkslös rockkvintett med en förhållandevis stor majoritet fantastiska låtar och en röst (Adam Olenius) som tillsammans bildar ett påtagligt vinnande sound.
   Bandets senaste skiva är ingen klockren platta utan svackor men på scen i lördagsnatt växte de mindre profilerade låtarna ut något och repertoaren framstod plötsligt som mycket jämnare.
När gruppen dessutom valde att välja och vraka från båda deras album blev det inte överraskande en tämligen stark liverepertoar som ingen konsert på en högst begränsad scen kunde ta udden av.
   Adam Olenius beklagande och personliga stämma i låtar som blandar melankoli och berusande glada rytmer gör Shout Out Louds till något mycket personligt. Som får amerikanerna att jämföra bandet med The Hives. Men riktigt så sanslöst svängiga är inte Shout Out Louds ty frontmannen Olenius äger inte Howlin Pelles medfödda karisma och inte heller finns energin i dagens Shout Out Louds.
   Däremot har bandet en varierad musikalisk själ som faktiskt tar sig ut till publiken av helt musikaliska skäl och där förvaltar sitt klassiskt melodiska arv. Plus att energin i många av deras mest populära låtar skapar öppna dörrar för bandet mot en publik som verkligen älskade bandet.
   Bandet blandade alltså friskt material från båda deras album och det resulterade i en tämligen stark repertoar vars helhet framstår som mycket starkare än någon av deras skivor faktiskt. Men så blir det ofta när nya band med få skivor att marknadsföra plötsligt blommar ut på scen.
   Bandets konsert kunde ha varit en större karismatisk upplevelse men där, tror jag, den trånga scenen förhindrade några vidlyftiga ambitioner. Men låtmässigt och musikaliskt innehöll konserten en mängd delikata detaljer som slår det mesta av årets konserter.
   Som det mäktiga slutet med extralåtarna. Där bandet först verkligen anstränger sig för att dämpa stämningen i långa instrumentala, nästan symfonirockiga, sekvenser för att sedan explodera i ”Very loud” med tydliga ”My Sharona”-referenser.

/ Håkan

Fotograf som halkat på sned

Många udda och intressanta individer har passerat revy i Pluras beroendeframkallande bloggtexter under våren. Ett av dessa namn som dök upp, när den turbulenta skivinspelningen med Eldkvarn i London 1984 skulle behandlas, var Stefan Wallgren kallad ”fotografen W” framställdes på ett inte genomgående fördelaktigt sätt.
   Jag ska inte gå in närmare på Pluras målande beskrivning och jag ska varken döma eller fria i detta fall. Däremot kan jag berätta mina minnen om Stefan, hans historia och hur han blev en av de hetaste fotograferna i London.
   Jag träffade Stefan första gången 1979 på Pink Pop-resan till Holland som jag tidigare redogjort för. Då levererade han bilder till övriga skribenter och journalister på resan. Jag hade egen fotograf med mig men lyckades ändå få god kontakt med den trevlige Stefan.
   Jag höll sedan kontakt med honom när han flyttade till London 1980. Först var han tillfälligt i London men blev, tack vare alla goda kontakter, kvar där. Han utnyttjade alla upptänkliga källor till arbete samtidigt som han hade kontakt med svenska kvällstidningar, veckotidningar och fackpress. Det berättade den då 26-årige Stefan för mig i mars 1980.
   Då bodde Stefan i ett möblerat rum på Clanricarde Gardens i Bayswater som han hyrde för 40 pund i veckan. Ett enda rum vars golv var fyllt av fototidningar, tvätt och massor av
saker.
   Stefan hade under det senaste året blivit en mycket uppskattad fotograf, speciellt i
rockkretsar, utan att egentligen ha den teoretiska fotoutbildningen. Han kunde inte många av facktermerna inom fotoarbetet och brukade ibland ha svårt att göra sig förstådd i fotoaffären där de förväntade sig proffssnack och ingående fackuttryck.

Stefan blev fotograf av en ren slump. I slutet av 60-talet hoppade han av från plugget och hade tillfälliga jobb som att exempelvis plocka äpplen. Såg av en tillfällighet ”Blow up”,
Antonionis berömda film om en modefotograf och blev som tusentals andra vid den tiden lite extra fotointresserad och köpte sin första kamera 1968.
   Hans första bild var på en kompis hund. Kompisen hette Gurra och blev senare trummis i Ebba Grön.
   Stefan bodde i London redan i början på 70-talet och bodde även i Italien där han jobbade tillsammans med den italienska rockgruppen PFM. Men just till London kom han att återvända till många gånger på 70-talet.
   Redan 1980 hade Stefan goda kontakter i pop- och rockbranschen som genererade mycket jobb. Han anlitades ofta av New Musical Express främst när det gällde konsertbilder som var Stefans
specialområde.
   - När jag får ett jobb av t ex NME kontaktar jag den aktuella gruppens manager eller deras eventuella skivbolag för fotopass och fribiljett. Sedan gäller det att hitta intressanta kameravinklar och det är svårt på ställen som Marquee där publiken trängs och utrymmet är minimalt, berättade Stefan för mig då.

Med sina blott 1.69 i strumplästen blev det inte lättare för Stefan. Hans stora fotväska fick ofta fungera som pall för att kompensera hans ringa längd. Men att plåta konsertartister är dock något mycket mer än några snabba klick under konserten.
   - Om det går arrangerar jag ett sammanträffande med artisten innan konserten, snackar om allt möjligt för att få en helhetsbild av personen. Jobbet på fältet bygger mycket på koncentration så jag får sällan en musikalisk bild på platsen, berättade han bland annat.
   I en perfekt värld skulle han vilja se showen innan utan kamera i hand för att bilda sig en uppfattning. Och strax innan vårt möte i London våren 1980 hade Stefan sett Clash tre kvällar i rad. Som han lyriskt berättade varje detalj av.
   Stefans musikaliska favoriter just då var bland annat Selecter, de bästa representanterna av den då mycket populära skavågen, tyckte han.
   Däremot hatade Stefan hårdrock och berättade en anekdot från en konsert med Ted Nugent i Stockholm.
   - Nugent själv hade bomull i öronen och man kunde inte vara kvar i konsertlokalen långa stunder. Hans manager stod inte ens ut i ljudvågorna utan gick ut över Kungsgatan till en krog och tog en öl medan Nugent avslutade konserten.

Våren 1980 fanns det långt framskridna planer på att Stefan Wallgrens bilder skulle bilda collage på inneromslaget till Dire Straits nästa skiva. I en bransch som ständigt växlar vind blev det aldrig så. Och ska man tro Pluras sena berättelser hände det mycket annat oplanerat för den hårt engagerade Stefan.
   Under de här första 80-talsåren levererade han dock fantastiskt snygga bilder till mig. På The Photos, Original Mirrors, Wreckless Eric, Dag Vag, Selecter och andra. Och de följande åren var det lätt att spåra upp honom på puben på Moscow Road och jag minns tydligt hur han tidigt i november 1984 berättade om Eldkvarn och deras just avslutade skivinspelning i London.
   - Nej, Eldkvarn, dom finns nog inte längre. De lämnade London som en splittrad grupp och inspelningarna var verkligen tumultartade, berättade han för mig då.
   Några veckor efter min intervju med Stefan i mars 1980 skickade han sin utlovade bild på sig själv. Inget självporträtt utan en bild tagen utomhus i Londonmiljö av sångerskan Siouxsie Sioux, ledare för sitt just då mycket populära Banshees.

/ Håkan

På tröskeln in i framtiden

Historiens vingslag flaxar förbi ännu en gång. Inom loppet av några dagar når jag två milstolpar. För några dagar sedan kom den ”alarmerande” rapporten från England att försäljningen av kassettband upphör. Det sker bara någon vecka innan jag tänker köpa min första mp3-spelare. Se där, jag närmar mig ännu en tröskel i livet, en tröskel som leder in i framtiden där det inte finns plats för exempelvis kassettband.
   Det klassiska kassettbandet har alltså förklarats död och kommer inom 18 månader att vara både begraven, glömd men också med all säkerhet återuppstånden. Ty all utveckling framåt betyder i praktiken också några steg bakåt.
   Den här gången är det den stora engelska teknikbutikskedjan Curry’s som meddelar att försäljningen av tomma kassettband ska upphöra och inom 18 månader är de hederliga gamla kassetterna, med drygt 30 år i ryggen, borta från affärerna.
   - There has to come a time where some technology isn’t used enough to warrant selling it’s components. If it is no longer being used and not needed by people then it is the right decision for Curry’s, säger en talesman för butikerna.
   Redan förra året slutade två andra stora engelsa kedjor, Woolworths och HMV, att sälja kassettband. Det gråhåriga fenomenet har rasat i försäljning från rena fantasisiffror 1989, 83 miljoner, till bara 100 000 förra året.

Det här är siffror som är typiska för just England där kassettbandet haft ett stadigt grepp på den den musikintresserade publiken.
   Det tomma kassettbandet tillhör en lång generations historia. Sedan mitten av 70-talet blev kassettbandet omdiskuterat, till lika stora delar hatat och älskat, och stod under många år för friheten att sprida musik runt till alla sina vänner. Jämför det med dagens nedladdningshysteri och hotfulla rapporter från rättsväsendet.
   Blandbandet var en konstform som växte till en hel vetenskap. Där charmen med att blanda musik blev ett personligt uttalande.
   Min långa historia av att spela in musik på band började redan 1964 när jag till julen det året fick en rullbandspelare till julklapp. Som flitig radiolyssnare blev det ett underbart hjälpmedel att få höra mina favoritlåtar gång på gång. För då var musik i radio en bristvara och många skivor och låtar spelades en gång och aldrig mer.
   Min Phillips rullbandspelare blev en kär ägodel. Som formade hela min uppväxt, resten av skoltiden och nästan varje timme av fritiden. Tio i Topp, Pop 64 flera dagar i veckan, Kvällstoppen, Grammofonhörnan, hitlistor och säkert några program till blev min stadiga informationskälla.
   Som jag minns det så var denna rullbandspelare en större teknisk utveckling än jag någonsin kan tänka mig att cd, mp3-spelare och digital musik kan uppfattas vara idag.
   Mot slutet av 60-talet hade min Phillips gjort sitt och jag köpte en Tandberg, norskt statusmärke i branschen, som klarade sig några år innan en stor bandspelare av lutande design, som jag inte minns märket på, tog över.

Med en stegrande alltmer förbättrad ljudåtergivning på rullbandspelaren så upplevde jag uppstickaren på marknaden, kassettdäcket, som en miserabel utmanare. Givetvis bekväm att använda men med långtifrån lika högklassigt ljud som rullbandspelaren, med sina olika hastigheter.
   Ändå slog bekvämlighet till slut ut kvalité med hjälp av bärbara bandspelare, Walkman och så kallade bergsprängare som med kassetterna i bagaget kunde följa med ut i terrängen på ett helt annat sätt.
Under 80-talet såldes det en otroligt stor del album på kassett i just England. Något vi aldrig kom i närheten av i Sverige. Ändå äger jag några kassettalbum av samma anledning som när cd-skivorna introducerades på slutet av 80-talet: bonuslåtarna.
   CD:n i slutet av 80-talet kom som en liten utmanare till kassettbandets behändiga format men det är alltså först nu som kassettbandet skrotas. Men om det är på allvar, kan vi alltid diskutera.
   I samlarkretsar i England kommer kassettbandet däremot aldrig att dö.
   - Our worldwide team of buyers are constantly searching for rare and hard to source cassettes for our collectors. As part of our commitment to being the largest single source of rare music collectables we currently have over 1000 rare & out of print cassettes on offer. All serious collectors will have cassettes in their collections and we are happy to try and help them track down these missing pieces for them, säger en representant för eil.com, ett engelskt företag som riktat in sig på sällsynta musikutgåvor.

/ Håkan

Längst fram, lillebror!

Vi ska inte glömma bort att jag även lever i nuet. Det är kanske lätt att göra det tankefelet om man följer texterna på den här sidan. Återigen har jag varit på en Eldkvarn-konsert, återigen har jag upplevt ett fantastiskt bra uppträdande och återigen är jag imponerad av lillebror som står i skuggan av storebror men gör små underverk med sin gitarr.
   Den turkosa elgitarren Carla Jonsson (lillebror) använder sig av stod musikaliskt i centrum på 21 av konsertens 23 låtar. På de övriga två, de lite stillsammare ”Huvudet högt” och ”Fritt land”, spelade Carla akustisk gitarr tillsammans med Plura (storebror).
   Den här gången var det lite enklare att identifiera låtarna än vid mellandagskonserten. Mycket tack vare att Eldkvarns repertoar har blivit mer aktuell än någonsin och samtliga nio låtar från senaste skivan ”Svart blogg” gick som en lysande röd tråd genom konserten.
   Det var framförallt just på de nya låtarna som Carlas gitarr-insatser var mest framträdande. I låtar som ”Min systers kavalkad” och hans egen ”Ett litet finger” tog han över skivans saxsolo med sin gitarr och ”Fulla för kärlekens skull” var det en hel stråkorkester som blev överspelade av Carlas gitarr. Plus hans alldeles sagolikt vassa solon i ”Ett hus på stranden” och ”Ta min hand”.
   Som låtskrivare bidrog Carla bara med ett nummer till den drygt två timmar långa föreställningen. Det understryker väl hans position i det här bandet. Han har blivit Eldkvarns motsvarighet till George Harrison. Där hans låtar hela tiden kommer på mellanhand. Fast George spelade nog på fler elgitarrer än en…

Att det är dags för Carla att göra ännu en soloplatta är inget krav utan en ren skyldighet, tycker jag. Inte bara de två senaste Eldkvarn-låtarna från hans penna, ”Konfettiregn” och ”Fingret”, har visat upp hans stora konst på området. Sedan 1993 har han ”givit bort” en mängd klassiker till gruppens repertoar. Som dock ofta drunknat eller kommit bort bland Pluras ordrika och spektakulära poesi.
   Därför gav jag mig tid att koncentrerat och enbart söka upp Carla-låtarna och fick som resultat en kvalitetsmässigt ganska imponerande låtlista.
   Direkt efter Carlas soloskiva 1993 kom två Eldkvarn-plattor, ”Pluralism” och ”Sånger från Nedergården”, med uteslutande Plura-låtar. Men på ”Tempel av alkohol”, inspelad på och bakom scen under 1994-turnén, har Carla bidragit med tre låtar, förutom ”Ölhund” och ”7:e våningen” (från soloskivan) också den nya ”Cindy”. I countrytakt och vackert visslande med en text som påstås handla om fotomodellen Cindy Crawford.
   På ”Lyckliga tider” (1997) bidrar Carla med den Stones-riffiga ”Mats ur skolan” (som faktiskt delvis är en duett med Plura) och underbart tempoladdade ”Lilla Paris”, en långfredag i Vänersborg berättad som bara Carla kan. En projektil till låt som märkligt nog aldrig fick plats i det årets liverepertoar.

1999 var det dags för ännu ett magiskt kapitel i Eldkvarns oändliga ojämna karriär. ”Limbo” var ett band tillbaka i stjärnljuset – men helt utan Carla-låtar. Han tog igen det på ”Död stjärna” (2001) med lättsamt rytmiska ”Runt solen” som den gången faktiskt fick en liten plats på konserten det året.
   Carla fick också med en lätt hitinfluerad låt, ”Min ängel”, på skivan där Eldkvarn och Plura gör covers på sig själva, ”Brott lönar sig alltid”. En låt som Carla skrev tillsammans med Susanne Karlsson och framfördes på en Bara Barn-gala på tv4 2002.
   Sedan har Carlas låtskrivarkonst hamnat riktigt i strålkastarljuset. ”Konfettiregn” var ledmotivet till Eldkvarns stora comeback i branschen, ”Atlantis”. Fast han fick inte sjunga sin kanonlåt själv. Varken på scen eller på skiva. Det gjorde storebror.
   Därför är det verkligen hög tid att Carla ställer sig själv främst. Längst fram, inte två meter till vänster och några decimeter bakom sin storebror.

/ Håkan

Lågmäld vispop mötte personlig pop

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/5 2007.

KONSERT
Lasse Lindh
Nejra
Satin/Klubb Smart, Örebro 5/5 2007

Det var oväntat tätt och flickdominerat på Satins övervåning i lördagskväll men Klubb Smart-arrangemanget skulle bjuda på fler överraskningar än så. Det var kvällen när förbandsartisten Nejra musikaliskt överträffade artisten som stod överst på affischen, Lasse Lindh.
   I kategorin sammanlagd publikrespons stod nog Lindh som segrare men Nejras emotionella explosion till konsert var kvällens stora behållning.
   Nejras lågmälda vispop visade sig ha många andra dimensioner när den framfördes på scen. Jag har i många år fascinerats av Nejras tunna, djupt personliga och älskvärt starka stämma. De sju åren i Coy, med många demoskivor av stegrande kvalité som passerat mitt recensentbord, har onekligen skolat henne från att vara en splittrad men oförglömlig sångerska till strukturerad, proffsig artist med personligt anslag.
   Kontraktet med det stora skivbolaget är i hamn och solokarriären har börjat rulla på allvar. Med eftertryck visade hon från sin plats bakom pianot att hennes repertoar är så mycket mer omfattande och mångfacetterad än de fyra låtarna hon har marknadsfört på sin myspace-sida.
   Nya singeln ”Headstrong” var långtifrån det starkaste numret i repertoaren. Det underbara utspelet i ”Waiting” och ”I’ll hear” tar konceptet singer/songwriter till ytterligare en nivå. Och de mer softa inslagen ”Cry for you” och ”Song or two” fulländade bilden av ett kommande genombrott för en ny svensk soloartist.
   Jag vill musikaliskt placera Nejra någonstans mellan Rebecka Törnqvist och Anna Ternheim men vill ändå inte strikt jämföra henne med någon annan. Som både kraftfull och graciös sångerska är hon redan så karismatisk att hon står över sådana paralleller.
   Efter Nejras personliga utspel var det inte lätt för popartisten Lasse Lindh att visa upp något udda i genren lättsam svensk sommarpop.
   Lindhs karriär, sedan han för nio år sedan skivdebuterade, har flackat och pendlat mellan svenska och engelska, mellan medioker och riktigt personlig pop, men den utstuderat och beräknande hitmusik med indiestuk han nu väljer att spela väger nog lite för lätt för att göra sig hörd i ett större sammanhang.
   Det var packat med tjejer längst fram vid scenkanten, det var allsång mest hela tiden men musikaliskt och artistmässigt gick det aldrig över gränsen från det godkänt trevliga till det magiskt underhållande.
   Ibland kan det vara en hårfin skillnad mellan pladder och spontana mellansnack och även på det området hamnade Lasse Lindh dessvärre med liten marginal på fel sida.
   Han har heller inte världens starkaste röst som skulle kunna personifiera många av hans utsökta melodier och ibland lite för enkla och simpla poptexter. Och det hjälpte naturligtvis inte till när det försynta kompbandet var genuint mediokert.
   Men Lasse har stundtals låtarna med stort L i bagaget. Och de räddade hans konsert från att falla platt till golvet. Konsertrepertoaren var hämtad från hans två senaste album och där finns onekligen flera radiohits, ”Svenska hjärtan”, ”Varje litet steg” och ”Ingen vind kan blåsa omkull oss nu”, som mellan tolv och ett i lördagskväll blev konsertens höjdpunkter.

/ Håkan

Så häpnadsväckande flexibla när det gäller repertoaren

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/5 2007.

KONSERT
Eldkvarn
Backstage/Musikscen Örebro 4/5 2007

När ett band, som Eldkvarn i fredagskväll, ”bara” motsvarar alla högt ställda förväntningar så uppfattar jag det spontant som inte så spännande. Konserten underströk bara påståendet att Eldkvarn just nu är både hetare och bättre än någonsin.
   Känslorna var relativt lugna under konserten. Jag var förvisso upprymd i tanken men inte lika magiskt fångad som vid senaste konserten på samma scen för drygt fyra månader sedan.
   Långtifrån tvivlande och långtifrån missnöjd men det spontana lyckoruset ville inte infinna sig och jag stod stadigt på golvet.
   När känslorna inte hoppar jämfota av lycka hela tiden får man analysera de små, små detaljerna och då, om inte förr, framstår Eldkvarns konsert på många sätt som en alldeles enastående upplevelse.
   Det är verkligen imponerande att se ett band av Eldkvarns kaliber och långa historia vara så häpnadsväckande flexibla när det gäller repertoaren. Kvar från repertoaren för fyra månader sedan var endast en tredjedel av låtarna och då är det ett rent nöje för en recensent, som sett närmare 20 konserter med bandet, att konstatera hur genialt uppdaterad fredagskvällens låtrepertoar var.
   Trendbrottet att slopa ”Kärlekens tunga”, för första gången sedan den kom 1988, är bara positivt och att sedan koncentrera sig på samtliga nio låtar från senaste uppmärksammade albumet ”Svart blogg” är ju ett rejält uppfriskande tecken.
   När de sedan plockade fram så gamla säregna klenoder som ”En clowns historia”, ”Skyldig” (vilken energi!) och stämningsfulla ”Fritt land” är det, så här i efterhand, omöjligt att förstå hur jag kan undvika de magiska referenserna när jag ska beskriva konserten.
   Eller de något färskare, men i sammanhanget lika ovanliga, och lågmälda ”Förgiftat blod” och ”Huvudet högt” perfekt inprickade bland alla spännande nya låtar.
   Det var alltså den nya skivans låtar som fullt rättvist stod i centrum för kvällen och live har de redan växt ut och på helt egen styrka redan funnit sin plats i Eldkvarns liverepertoar.
   De smygande, lätt bluesiga låtarna fick krypa igång konserten på ett sensuellt sätt på den skuggiga scenen. Sedan följde de mer knockout-doftande smällarna efterhand. Där ”Fulla för kärlekens skull” redan är stor publikfavorit, ”En ledig man” är en rytmisk explosion på dansgolvet och ”Ett litet finger” är en stor och energisk Carla-klassiker.
   Medan ”Mörkret knackar på min dörr” (oerhört driv!) och ”Inget bra för mig själv” är ännu bättre. På en konsert där det egentligen bara var ”Alice” som framfördes pliktskyldigt och lite förutsägbart småtråkigt.

Låtarna:
Svart blogg
Blues för Bodil Malmsten
Jag är bättre än dig
En clowns historia
Fulla för kärlekens skull
En ledig man
Ett litet finger
Förgiftat blod
Mörkret knackar på min dörr
Tag min hand
3:ans spårvagn genom ljuva livet
Jag jagar ditt hjärta
Huvudet högt
Fritt land
Stockholm 05:00
Min systers karneval
Inget bra för mig själv
Jag är det hjärta
Skyldig
Alice
Man över bord
Ett hus på stranden
Pojkar, pojkar, pojkar

/ Håkan

Eldkvarn har blivit hetare än någonsin

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/5 2007.

Eldkvarn brinner igen. Jag vet inte exakt hur många gånger jag har använt den frasen om gruppen sedan jag första gången skrev om Eldkvarn i oktober 1980. Men bandet har genom alla tider pendlat mellan succé och fiasko, om man kraftigt ska generalisera gruppens långa karriär.
   Mellan alla kreativa bottennapp och olycksaligt förvirrade insatser har bandet vid upprepade tillfällen rest sig på nio och åstadkommit både kommersiella och musikaliska höjdpunkter.
   En rad lyckliga tillfälligheter gör att Eldkvarn just nu befinner sig på karriärstegens absolut översta plats. Och då är det naturligtvis en ynnest, för oss i Örebro, att i kväll få uppleva detta framgångsrika gäng på Backstages scen.
   Men, som sagt, det har inte alltid varit spikrakt uppåt för Eldkvarn. Efter 18 konserter och 19 recenserade skivor tycker jag mig ha hyfsad koll på det här bandet. Men det var först 1979 på albumet ”Musik för miljonärer” som jag kom i närkontakt med Eldkvarn. ”Nya skivan är ett steg mot det genialt popanpassade. Här finns några av Per Jonssons mest delikata låtar hittills”, för att citera mig själv. Sedan gav jag några exempel på bra låtar, ”Skyldig” och ”Man utan hamn”. Den förstnämnda har faktiskt stor möjlighet att dyka upp i kvällens låtlista.
   Den första kreativt storstilade epoken i Eldkvarns historia, med ”Genom ljuva livet” (1981) som klassiker, följdes av maskinella keyboards och trummor, hattar och slipsar som skulle göra Eldkvarn hippa och moderna men det blev ansträngt och förödande opersonligt. Trilogin slutade med nästan katastrofala ”Ny klubb” (1984), inspelad i London under totalt stökiga omständigheter.

Jag kom själv till London en månad efter inspelning när fotografen Stefan Wallgren, som plåtade omslaget till skivan, förklarade för mig att det var ett stukat band i upplösning som lämnat England och skivan lät inte så mycket bättre.
   Plura har mycket utlämnande och avslöjande berättat om den här tiden på sin blogg. Efter några avhopp och lite paus var bandet tillbaka och resten av 80-talet förvandlades otippat till medgång och succé. ”Himmelska dagar” och ”Kungarna från Broadway” följdes av Cirkus Broadway med gästartister sommaren 1989.
   Sedan var det en aning tungt igen för Plura & Co. 90-talets första Eldkvarn-platta, ”Legender ur den svarta hatten” (1991), är ett band på bara rutin utan glöd. ”Pluralism” (1993), en förlösande urladdning av rått och oborstat sound, var en kommersiell blackout som jag, lite mot strömmen, uppskattade men ingen låt från den skivan har överlevt Eldkvarn-historien.
   Såg bandet och Plura, i Lantmannakeps, utomhus vid Högskolan leverera sin mest skramliga punk någonsin. Men det var förlösande energiskt.
   Sedan har det programenligt pendlat för Eldkvarn. Originalsättningen, med Werner Modiggård och Claes von Heijne, var tillbaka men Plura gjorde en undermålig soloskiva med programmerad Mauro Scocco-soul. När bandet gick in i nästa rutinmässiga krampperiod kom ”Limbo” och ”Död stjärna” som räddning.
   Och när Plura några år senare drabbades av skrivkramp, gjorde covers på sig själv, blev mötet med unge producenten Jari Haapalainen så klockrent lyckosamt. Den lyckan håller i sig. Förhoppningsvis över kvällens konsert.

/ Håkan

Rockvandringar i London: Dublin Castle/Carnarvon Castle/Lyceum Theatre

Enligt alla mina anteckningar var det först 1983 som jag såg min första konsert i Camden, denna genuint och gemytligt trevliga stadsdel lite norr om Londons citykärna. På den tiden bodde vi ofta i Bayswater, i västra London, och vägen till Camden var undantagslöst via tunnelbanan med Central Line till Tottenham Court Road där man bytte till Northern Line och ytterligare några stationer. Långt och avståndsmässigt besvärligt tycktes det. Men på senare år har jag bott närmare city och då är det en enkel match att promenera till Camden.
   Det genuina Camden har blivit hippare och hippare med åren och numera genomförs den traditionella och fantastiskt intensiva två-dagarsfestivalen Camden Crawl i området. Årets upplaga, för några veckor
sedan, med band som Black Rebel Motorcycle Club, The Damned, The Charlatans och våra egna Shout Out Louds. Från dagtid till sena natten var det konserter på massor av ställen och för 45 engelska pund (ca 600 sv kr) kunde du se 80 olika band framträda.
   1983 var det långtifrån lika kommersiellt och hippt.

DUBLIN CASTLE
Dublin Castle är varken ett slott eller ligger på Irland. Däremot en alldeles genuin pub på Parkway i Camden, vägen som sträcker sig från tunnelbanestationen till Regents Park.
   Lockad av skivinspelning med Mickey Jupp närmade vi oss Dublin Castle första gången i januari 1983, en lördagkväll. Ett problem, dock. Utsålt. Så jag fick avnjuta konserten från pubdelen och fick senare närgångna rapporter av Jan-Ola som lyckades trassla till sig en biljett i puben.
   Jupp, i rutig skjorta, hade stundtals pianisten Geraint Watkins i bandet. Och denne Watkins sjöng den gamla bluesdängan ”Nobody loves you when you’re down and out” men hade bytt ut några ord och döpt om låten till ”No fucker fucks you when you’re fucked and out” till stor munherhet i publiken.
   Sedan blev Dublin Castle ett typiskt stamställe vid Londonbesöken. Ett ställe man kunde åka till utan att veta någonting om bandet eller artisten. Vilket gjorde att vi ett år senare såg både Balham Alligators, ett cajuninspirerat London-band ofta med Geraint Watkins på dragspel, och Ian Stewart Band på samma ställe.
   Ian Stewart var en minst sagt ovanlig upplevelse. Stones-pianisten Stewart spelade jazz omgiven av ett gäng blåsare som sprayade och putsade sina mässingsinstrument. Men det var naturligtvis en legend på scen. En gång kallad den sjätte Stones-medlemmen och mindre än två år efter jag såg honom var han död.
   Andra intressanta band jag har sett på Dublin Castle är Magnificent Seven, The Men They Couldn’t Hang, Dominators och Los Pistoleros.
   Dublin Castle är mest känd som stället där Madness, ett gäng lokala killar, gjorde sin debut 1979. Från 1994 satsade Dublin Castle på indieband och både Blur, Lush, Lloyd Cole och Cast gjorde hemliga spelningar där. Och Liam Gallagher, Oasis-stjärnan som bodde i närheten, lämnade över sin förhandstejp till ”Be here now” till puben fyra månader innan skivan släpptes.

CAERNARVON CASTLE
Inte heller den här puben, som av en händelse också råkar ligga i Camden, är något slott trots namnet. Det var en lördagskväll i januari 1984 som vi bokstavligen ramlade in på nämnda pub. Vi kom närmast från Dingwalls men jag minns inte om det var utsålt eller om vi tyckte att kvällens musik inte var till belåtenhet.
   Tidigt 90-tal bytte puben namn till Fusilier & Firkin men när vi var där spelade ett band som hette Poor Boys, och var på inget sätt släkt med det band som Bill Wyman senare startade. På 70-talet var Carnarvon Castle Clashs stampub när de bodde och repeterade i närheten.

LYCEUM THEATRE
En otroligt legendarisk teater i London centrum. Jan-Ola och jag var där 1984 och möjligen hade Southside Johnny & the Asbury Jukes redan här sina mest legendariska skivor bakom sig men det var en alldeles fantastisk och energisk konsertupplevelse som Johnny Lyon och hans band bjöd på.
   Teatern, som sedan 1999 visar Lejonkungen som musikal, hade vid den här tidpunkten rivit ut alla sina sittplatser och vi kunde stå på det lätt lutande golvet och bara älska det attackerande blåset och Southside Johnnys älskvärt energiska sång.
   Inför flera tusen personer var Johnny sjöblöt av svett redan efter tre låtar och mot slutet av konserten var han rena duschen mot publiken. Repertoaren under de 90 minuterna bestod enbart av höjdpunkter, från de specialskrivna Springsteen-låtarna till nyare klassiker som ”Trash it up”. Han tog fullständigt andan ur hela publiken.
   Den mest klassiska konserten på Lyceum, som byggdes 1765, genomfördes sommaren 1975 av Bob Marley & the Wailers som också spelade in konserten och gav ut den som ”Live!”. Med väldigt klassiska låtar som ”Get up, stand up”, ”No woman, no cry” och ”I shot the sheriff” på repertoaren.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.