Blogginlägg från 2020-05-09

Little Richard (1932-2020)

FÖR NÄSTAN EXAKT ETT ÅR SEDAN, 6 maj 2019, skrev jag på Håkans Pop en lång text om LITTLE RICHARD: Beskrev honom då som ”den vildaste, den mest explosiva, blixtrande, galnaste, karismatiske och den sångmässigt ojämförligt mest utmanande artisten” och borde naturligtvis ha placerat honom som nummer ett på min lista över 50-talets bästa artister. Men stundens ingivelse ville just då rangordna Eddie Cochran och Larry Williams före honom på listan. Men idag, denna sorgsna dag när Little Richard dog, är Richard Penniman naturligtvis den störste av dem alla. Ty med den rösten och visuella utspel hade Little Richard inga övermän.
   Det var visserloigen en lång startsträcka på Little Richards karriär men när han till slut slog igenom och exploderade i hits som ”  ”Tutti-frutti”, ”Long tall Sally”, ”Rip it up”, ”The girl can't help it”, ”Lucille”, ”Jenny, Jenny”, ”Keep a knockin'” och ”Good Golly, miss Molly” så var hitframgångarna ganska oöverträffade. Han var dessutom en av de tidigaste legendarerna på 50-talet, innan Elvis Presley inledde sin karriär på RCA och gav ut skivor innan Buddy Holly, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis och Gene Vincent hade släppt sina första skivor.
   Jag har inte direkt något minne av Little Richard när han hade sina odödliga höjdpunkter, därtill är jag dessvärre för ung, men hans låtar och sångstil påverkade naturligtvis många av mina 60-talsfavoriter. Inte minst Beatles. Redan på 50-talet fanns ”Long tall Sally” och ”Lucille” med på bandets liverepertoar och från 1960 fanns även Little Richard-låtar som ”Good Golly miss Molly”, ”Ooh my soul”, ”Tutti-frutti” och ”Kansas City” på repertoaren innan bandet ens spelade in skivor.
   Naturligtvis fick jag lära mig Little Richard-låtar via andra artister och grupper som exempelvis Swinging Blue Jeans (”Good Golly miss Molly”) och Shanes (”Keep-a-knockin'”) men ingenting, inte ens Paul McCartneys ”Long tall Sally” och ”Lucille”, kan överträffa originalen.
   Och vi ska denna dag och år framöver med värdig tystnad förbise Little Richard-epoken från 1958 när han började sjunga religiös gospel.
   Richard Penniman avled 9 maj 2020 i skelettcancer.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.