Blogginlägg

Little Richard (1932-2020)

FÖR NÄSTAN EXAKT ETT ÅR SEDAN, 6 maj 2019, skrev jag på Håkans Pop en lång text om LITTLE RICHARD: Beskrev honom då som ”den vildaste, den mest explosiva, blixtrande, galnaste, karismatiske och den sångmässigt ojämförligt mest utmanande artisten” och borde naturligtvis ha placerat honom som nummer ett på min lista över 50-talets bästa artister. Men stundens ingivelse ville just då rangordna Eddie Cochran och Larry Williams före honom på listan. Men idag, denna sorgsna dag när Little Richard dog, är Richard Penniman naturligtvis den störste av dem alla. Ty med den rösten och visuella utspel hade Little Richard inga övermän.
   Det var visserloigen en lång startsträcka på Little Richards karriär men när han till slut slog igenom och exploderade i hits som ”  ”Tutti-frutti”, ”Long tall Sally”, ”Rip it up”, ”The girl can't help it”, ”Lucille”, ”Jenny, Jenny”, ”Keep a knockin'” och ”Good Golly, miss Molly” så var hitframgångarna ganska oöverträffade. Han var dessutom en av de tidigaste legendarerna på 50-talet, innan Elvis Presley inledde sin karriär på RCA och gav ut skivor innan Buddy Holly, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis och Gene Vincent hade släppt sina första skivor.
   Jag har inte direkt något minne av Little Richard när han hade sina odödliga höjdpunkter, därtill är jag dessvärre för ung, men hans låtar och sångstil påverkade naturligtvis många av mina 60-talsfavoriter. Inte minst Beatles. Redan på 50-talet fanns ”Long tall Sally” och ”Lucille” med på bandets liverepertoar och från 1960 fanns även Little Richard-låtar som ”Good Golly miss Molly”, ”Ooh my soul”, ”Tutti-frutti” och ”Kansas City” på repertoaren innan bandet ens spelade in skivor.
   Naturligtvis fick jag lära mig Little Richard-låtar via andra artister och grupper som exempelvis Swinging Blue Jeans (”Good Golly miss Molly”) och Shanes (”Keep-a-knockin'”) men ingenting, inte ens Paul McCartneys ”Long tall Sally” och ”Lucille”, kan överträffa originalen.
   Och vi ska denna dag och år framöver med värdig tystnad förbise Little Richard-epoken från 1958 när han började sjunga religiös gospel.
   Richard Penniman avled 9 maj 2020 i skelettcancer.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.